imgres

Mitt tidigare inlägg där jag ställde frågan om patenträtten var ett utvecklingshinder föranledde Lundaprofessorn Gunnar Juliusson att angripa mig med nedsättande omdömen i en lång kommentar. Han börjar med att skriva att jag devalverar mitt förtroende för bloggen genom vetenskapsföraktande inlägg, och nonsensinlägg i kommentarerna. Efter detta följer ett mångordigt försvar för den etablerade ordningen inom läkemedelsforskningen. Min tanke att en ordning som skulle vara mindre gynnsam för syntetiska substanser och mer gynna kartläggningen av naturliga läkande ämnen avvisar han med det förakt för naturmedicinen som blivit sjukvårdsetablissemangets adelsmärke. Han skriver nedlåtande att naturmedel är verkningslösa substanser som bara behöver dokumentera att de inte är direkt farliga. När en kommentar till artikeln lyfter fram den större öppenheten för naturmetoder inom den tyskspråkiga traditionen avvisar han det snorkigt med att tyskars vurm för homeopati är verkligen inte något att stå efter. Det är en lögn eftersom tysk naturmedicin är långt mer än homeopati.

Professors angrepp på mig avslutas med följande salva: Det Du ofta återkommande talar om är kostens betydelse. Då detta är ett område som är svårt att studera förekommer mycket charlataneri. Det blir dock inte bättre för att Du förkastar den vetenskapliga metoden att påvisa möjligheter och problem med olika interventioner, och Du blir själv en lika stor charlatan som de Du fördömer. Din beskrivning av kunskapsutvecklingen inom exempelvis cancerforskningen är likaledes av låg kvalitet. Välj Dina väderkvarnar och slåss där det finns skäl att slåss. Är inte detta ett klassiskt exempel på att angripa budbäraren när man inte gillar budskapet så säg?

Professor Juliussons attityd kan stå som sinnebild över hur blind den medicinska forskningen inom främst den angloamerikanska traditionen, där Sverige ingår, blivit för sitt eget misslyckande. Låt oss granska detta vetenskapsområde under de senaste fyrtio åren i ett helikopterperspektiv.

En huvudlinje inom forskningen har varit en pseudovetenskaplig hypotes om att det livsnödvändiga naturliga kolesterolet är orsak till en rad metabola sjukdomar. Tidigare forskning från 1930-talet av nobelpristagaren Otto Warburg som visade på blodsockrets roll har man lagt åt sidan. Av den falska kolesterolhypotesen har man därefter på ytterst lösa grunder, dragit slutsatsen att kolesterolrik föda ligger bakom den ökande sjukligheten. Warburg visade att det finns ett starkt samband mellan kolhydrater i födan och blodsocker, men något sådant starkt samband finns inte mellan fet kost och blodkolesterol. Måttligt förhöjt kolesterol är därtill ofta mer till fördel än till nackdel vilket aldrig förhöjt blodsocker är. Inte ens denna enkla observation har man gjort. Detta vetenskapliga snedsteg har därefter fått legitimera kostdirektiv runt om i hela västvärlden som rekommenderat kraftigt blodsockerhöjande kost, framför den för människan betydligt naturligare och hälsosammare animaliska kosten.

Om man ser till det observerbara resultatet att den moderna medicinens förvillelse så kan det inte beskrivas som annat än världshistoriens största hälsokatastrof. Jag har tidigare skrivit om hur de metabola sjukdomarna (fetma, ateroskleros, diabetes, cancer, Alzheimer, Parkinsson m.m.) utvecklats till en världsomfattande pandemi som idag omfattar 2,1 miljarder människor.

Hur har då den medicinska forskningen mött denna ökande sjuklighet? Har man sökt bot och prevention? Nej, man har mest tagit fram en lång rad kemiska preparat för att undertrycka symptomen som de metabola sjukdomarna ger. Sjukligheten fortsätter därför att öka i oförminskad takt. Forskningen och utbildningen kring orsakerna till sjukdomarna har fått betydligt mindre resurser utom på ett område – cancersjukdomarna.

Sedan president Nixon startade kriget mot cancern på 1970-talet har oerhört stora summor satsats på cancerforskning. Men även här har forskningen gett sig in på ett sidospår som i princip inte lett någonstans – hypotesen om att cancer främst är en genetisk sjukdom. Visserligen har man lärt sig en massa om cellernas funktion och hur den styrs av DNA men man står och stampar med i princip samma behandlingsmetoder kirurgi (den bästa), strålning och kemiska cellgifter. Cellgiftsbehandlingar av det skenande antalet cancersjuka är idag en av läkemedelsindustrins stora kassakor. Att cancer i huvudsak är en metabol sjukdom har inte satt några tydliga spår i forskningens inriktning ännu. Och trots all forskning fortsätter sjukligheten att skena från 10% som fick sjukdomen på 70-talet till 35% idag. Det är absolut inget framsteg, det är ett stort misslyckande.

Resultatet av misslyckandet för den moderna medicinska forskningen och sjukvården visar sig på flera fronter i en ökande sjuklighet. Det man åstadkommit är bara att hålla en massa sjuka människor vid liv lite längre med kemiska preparat som har rader av otrevliga biverkningar samt med framsteg inom kirurgin. Läkemedelsbiverkningar är idag den tredje vanligaste dödsorsaken. Naturpreparat ger vad jag vet inga dödsfall.

En viss ödmjukhet vore klädsamt från professorer som Juliusson. Översitteriet mot oroliga människor blir bara pinsamt när man har så lite att visa upp i form av faktiska framsteg.

Detta sagt vill jag betona att jag känner en lång rad utomordentligt skickliga, empatiska och engagerade läkare som kämpar på, trots sin av Big Pharma snedvridna utbildning, för att leva upp till sin läkared. Många är de som upptäckt hur vilseförda de blivit och som därför börjar ifrågasätta själva grundvalarna för dagens på industrikemikalier baserade vård. En modifiering av möjligheterna att patentera meningslösa preparat som t.ex. kolesterolsänkande statiner med alla dess otäcka biverkningar, borde nog övervägas.