Jag har fyra barn varav en tidning

Tidningen Dagens Industri fyller 40 år. Tidningens far Bertil Torekull hade skrivit nedanstående som var tänkt att införas i tidningen, men det blev refuserat av chefredaktören och ersatt med en helt annan historieskrivning. Andra försöker ta åt sig äran för denna framgångsrika medieskapelse. En ganska typisk situationsbild från vår tids MSM som säger väldigt mycket. Jag vill inte undanhålla er den sanna historien från Bertil, så läs och njut från Bertils blogg Kullerstenar:

Jag brukar någon gång säga att jag har fyra barn – tre på väg mot 60 och ett sladdbarn som just idag den 12 februari fyller 40: Dagens industri. Koncipierad sommaren 1974, döpt året efter sedan jag utan att fråga om lov utsett mig själv till chefredaktör eftersom jag råkade vara VD i det utgivande förlaget men längtade efter att få bli journalist igen. När Bonniers satte ut den rosa babyn (som jag kallade ungen) på den grymma marknaden 1976 började högkonjunkturen som för att testa allvaret vika, Fälldin trädde till i den första borgerliga regeringen sen 30-talet och strax efter verkade hela den svenska varvs-, stål- och textilindustrin intet hellre vilja än att gå i graven…

Värre familjeplanering kan ej tänkas. Dessutom avskydde den styrande Vänstern babyn trots kulören och ville lagstoppa den; samma tyckte högern i förklädnad av Svenska Dagbladet vars existens ansågs hotad av nykomlingen. SvD skulle länge därefter komma att lida av ett jättelikt lillebrorskomplex som krympte dess egen näringslivsbevakning. Andreas Cervenka och Torbjörn Isaksson med deras formidabla SCA-scoop har hittat botemedlet fast något sent. Typiskt då att lillebror Di lagom till födelsedagen svarar med att avslöja en annan skön härva: Swedbank. Visst är konkurrens bra!

August Strindberg kallade med självinsikt 40-årsstrecket för ”svinets ålder”, ett ord som för min tanke till den något yngre författaren Sam Lidman som i den klassiska striden med Pingstkyrkans storfrälsare Lewi Pethrus varnade för att ”svinintresset” skulle bli Gud i församlingen. Denne svenske Sankte Petri hade glupande håg för penningens roll i all möjlig väckelse och var likt Dagens industri barn av sin tid. Innehållet i Di skulle helt logiskt styras av den ekonomiska multipeln, världen sedd som ett oavbrutet justerat räknefacit. Lika fenomenalt som ibland enögt speglar Di denna nervösa verklighet, med dess svinintresse. Den Di som mötte läsarna 76 var dock ingen tuffing, mer ett publicistiskt fosterbarn med vinstambition, en hybrid tvångsdöpt i blandekonomisk kompromiss mellan marknadskrav, utgivardrömmar och plantänk (s).

Jag ska söka förklara. Albert Bonnier Jr (död 1989), tidningens beskyddare och min makalösa stötta, brukade säga att vi hade tur som beslöt utgivningen innan medbestämmandelagen 1976 med full kraft inledde sina härjningar och med löntagarfondernas skynke nära nog skrämde livet ur alla företagare. MBL var en av flera för Di besvärande yttringar av samhällsstämningen. Den 19 augusti 1975 kallades jag i ett med ilbud och mot personlig kvittens överlämnat brev att infinna mig till förhör hos massmediekoncentrationsutredningen (MKU). Den leddes av s-politruken Ove Rainer och skulle granska just Bonniers. Mer exakt: vad menade de med att starta en ny dagstidning?

Jag minns det bisarra förhöret, en redaktör i ett fritt land måste försvara inför riksdagsledamöter att han hittat på en ny tidning. Så dags – ett halvår före Di:s start – var det ett överlevnadsvillkor att utåt tala om att Di inte skulle bli som vilken dagstidning som helst utan en industriell ”allbranschtidning” om än i samma rosa dräkt som Financial Times, vår förebild. Di skulle i en journalistisk triangel skildra företagandets tekniska, ekonomiska och mänskliga villkor –franska ”Usine Nouvelle ”stod delvis modell. Ner tonades ”risken”, dvs chansen, att tidningen en dag skulle kunna bli ”nästan daglig”, vilket, officiellt outsagt, i all långsiktig planering var hela vitsen med den…

Bakgrunden till denna lågmäldhet om den framtida ambitionen var superpatriarken Bonniers fruktan att väcka den björn som sov, den vänster som i lag ville förbjuda stora pressägare att växa. Så djup var ängslan att Abbe enligt egna efterlämnade papper (som jag tagit del av) med Palme de åren rentav diskuterade att sälja Dagens Nyheter till LO (se min bok ”Att dansa med vargar”). Själva den akuta spänningen gentemot MKU orsakades däremot av att Svenska Dag spräckt nyheten om Dis start. Ett rätt solkigt lobbyarbete hade utlösts för att övertyga ledande sossar att ingripa mot Bonniers; Gustaf von Platen, SvDs chefredaktör gick i täten, medieprofessorn Stig Hadenius skrek än högre och lät världen veta att Di dels hotade SvD dels motsägelsefullt nog ansågs sakna framtid och snart skulle dö. ”Bonniers papegoja” tillhörde vad man fick vänja sig vid att bli kallad…

Det var korrekt att Bonniers dominerade medietorget och att det fanns en stark opinion mot. I ett av oro hukande brev till MKU förband sig därför Bonnier Jr nära nog att aldrig, säger aldrig, utvidga sitt dagspressägande – t ex aldrig köpa upp Sydsvenskan och Kvällsposten (vilket efter hans död skedde). Han bagatelliserade farligheten med Di och påpekade att han tackat nej till att köpa dödsboet av legendariska Handelstidningen i Göteborg. Ironin kan sägas vara att det var ABJr själv som, då ung och ständigt havande med idéer, redan 1958 kläckt tanken på en stor tidning för många människor om ”pengar”. Av det hugskottet blev till sist en första succé – Veckans affärer; senare gick man in i Börsen, dansk motsvarighet till Di, nyligen såld men vid ett par tillfällen direkt livräddad av Bonniers, dvs tidningsmakaren Erik Westerberg. Jag hade ett tag glädjen att sitta i dess styrelse.

Min specifika insats som pappa till Di – vari bestod då den? Ett slags svinintresse bör det erkännas. Som ny chef för det utgivande Specialtidningsförlaget hade jag som Gunilla Herlitz idag att möta kravet på ökad avkastning och såg ingen annan lönsam nisch än affärsjournalistiken. Jag hade 1965 ingått i gruppen som startat Veckans affärer, just lämnat dess chefredaktörsstol till Åke Ortmark och insåg att jag på något sätt måste hitta en modell för en daglig affärstidning som tog hänsyn till den känsliga antibonnier-opinionen. Så tog jag det oortodoxa greppet att slå ihop åtta facktidningar med renodlad industriell koppling som vi redan ägde, började sedan i liten skala med tvådagarsutgivning för att på sikt söka organisk växt och en dag öka utgivningstakten till en drömd vardaglig utgivning.

Faktiskt – det lyckades men var ett helvete första året och största ofattbara lycka de två sista jag var med. Innan jag då befordrades till jobbet som chef för hela Bonniers periodiska utgivning hann vi redovisa vår första miljonvinst inom den ram på tre år jag fått av ägarna. Men framförallt hann jag i tidningen lägga den mentala grunden till ett för företagsamheten helhjärtat engagemang som i sin rikedom blev och är unikt för Di – tron på det privata initiativet alla kategorier. Det som ännu manifesteras på ett underbart sätt i Gaselljakten och i Albert Bonniers entreprenörspris.

Resten är en succé med guldkant på överkomna motstånd. Mitt skötebarn – Abbe kallade det ömsom min ”hobby” och mitt ”chef d´oevre” – blev ett lyckokast, idag en miljardaffär. Det ägde rum i en epok av drastiskt ökad demokratisk ekonomisk upplysning, ekonomismens tidevarv bröt in som en tsunami över tänkandet. Utländska paralleller visar att Di ej ensamt uppfann affärshjulet– ekonomijournalistiken exploderade i ett universellt lavinartat intresse för ”penningen”. Ett antal skapande figurer – de flesta redan glömda – gjorde tuff värntjänst i begynnelsen innan Di serverade vår första vinst, min närmaste man Lars Bringert är en hjälte liksom den förste politiske redaktören Arne Larsson, en totalsosse som skrev in den nya tidens villkor långt innan de infann sig…

Efter ett olyckligt första chefsval som jag var skyldig till– ingen borde få utse sin egen efterträdare – fulländade tidningsmakaren Hasse Olsson bygget. Han var ett av mina tidiga fynd men till Veckans affärer och det var där han lärde sig affärsjournalistik från grunden, som son till min favoritlärare visste han vikten av att kunna läxan. Som lycklig pappa till babyn lyfter jag på hatten för hans och rader av andra stora individuella insatser. Jag är omåttligt stolt över att få läsa tidningen varje morgon ny men alltmer genuint nervös att tidens svinintresse helt ska ta över. Då tänker jag på styrelsemötet då Bonniers tog beslutet om utgivning. Jag stannade kvar i rummet och Abbe frågade om det var något jag hade på hjärtat. Jag ville tacka för förtroendet, sa jag på undersåtens aparta vis och sträckte fram näven. Du ska inte tacka – det är ju du som tagit på dig bördan, sa den gamle.

Det ångrade jag aldrig. Min kärlek till Di är oändlig, sådant är sladdbarnets öde och detta utan något som helst ekonomiskt beroende. Att stå fri var alltid det viktiga för både redaktör och tidning.

Bredvidläsning: ”Äventyret Dagens industri” av Lars Bringert och Bertil Torekull, W&W 1996