imgres

Tidskriften DSM gör varje år en lista over Sveriges viktigaste opinionsbildare. Listan för 2015 har nyligen publicerats. Den här typen av listor började Sveriges Marknadsförbund med år 1976. Efter att förbundet för ett antal år sedan beslutade att inte längre ge ut tidskriften DSM, togs denna över av förbundets pensionerade VD Jan Gillberg. Han har fortsatt att ge ut tidskriften och att årligen genom en enkät bland en stor skara journalister ta fram listan över de främsta opinionsbildarna.

Om man går tillbaka till listan från år 1976 så återfinner man två viktiga namn överst. På första plats det året låg författarinnan Astrid Lindgren som våren 1976 hade publicerat en saga med titeln Pomperipossa i Monismanien i tidningen Expressen. Där fullständigt massakrerade hon socialdemokraternas dåvarande skattepolitik, vilket anses ha varit en starkt bidragande orsak till att de borgerliga vann valet hösten 1976 och hon hamnade överst bland opinionsbildarna.

På andra plats återfanns Svenska Arbetsgivareföreningens (idag Svenskt Näringslivs) dåvarande ordförande Curt Nicolin, tillika ordförande i dåvarande ASEA (senare ABB). Nicolin var under 80-talet min mentor och i början av 90-talet ordförande i Incentive där jag var VD, så jag kände honom mycket väl. Det som utmärkte Nicolin var hans modiga och rättframma sätt att i alla lägen försvara företagandets intressen i en starkt vänstervriden samhällsdebatt. Han har betytt enormt mycket för att försvara det fria företagandet i landet inte minst under den upphetsade löntagarfondstriden. Han var en drivande kraft bakom den massiva demonstrationen den 4 oktober 1983 mot det största socialistiska hotet mot svenskt företagande.

Nicolin var absolut inte ensam inom näringslivet om att aktivt lägga sig i samhällsdebatten och påverka opinionen, där fanns en rad företagsledare som Hans Wertén, Lennart Johansson, P-G Gyllenhammar, Anders Wall m.fl. som ofta hördes i debatten och gjorde skillnad. Och före dem Marcus Wallenberg, Gunnar Engelau m.fl.. Mitt eget starka samhällsengagemang och deltagande i den politiska debatten inspirerades i stor utsträckning av flera av dessa stora näringslivspersonligheter.

När jag studerar dagens lista över 2015 års opinionsbildare slås jag framför allt av att dagens ledare inom näringslivet numer lyser med sin frånvaro. Den som borde stå bland de tio främsta är Ingenjörsvetenskapsakademins, Ericssons och AstraZenecas ordförande Leif Johansson, men han kvalar knappt in med en föga hedrande 89:de plats. Jacob Wallenberg som förra året var med på listan har fallit ur och räknas inte som betydande längre. Utöver Johansson så återfinner man entreprenören Sven Hagströmmer på en hedrande 68 plats, i övrigt finns ingen aktiv från dagens näringsliv med.

Den här situationen för näringslivets röst i samhällsdebatten är djupt bekymmersam. Förutsättningarna för industriell verksamhet och en rad former av företagande är idag mer hotade än de var av löntagarfonderna. Trots detta saknar näringslivet någon som vill eller klarar att föra dess talan i opinionsbildningen. En energi- och klimatpolitik som helt tappat verklighetskontakten och som dikteras av utopistiska miljö- och centerpartister är på väg att verkställas, men från de som borde försvara företagandets grundförutsättningar hörs inte ett pip. Vem skulle idag ha kraft att som Nicolin mobilisera över 100.000 personer i en demonstration för företagandet – välfärdens motor?

Det som slagit mig under senare år är att det nog inte finns någon grupp ledare i vårt samhälle som så ryggradslöst inordnat sig i den politiska adelns åsiktskorridor som dagens företagsledare. Inom miljö- och energipolitiken där vi från företagsvärlden förr aktivt la oss i för att förhindra de värsta politiska snedstegen, där är dagens unga företagsledare släta i ansiktet och tassar fram för att inte förarga ens de värsta utopisterna bland politikerna. När det t.ex. gäller den fullständigt huvudlösa och verklighetsfrämmande klimatpolitiken återfinner man bara den gamla Sandvikchefen P-O Eriksson på barrikaden. Jag upplever att Leif Johansson har ordnat in sig i ledet och spelar med en politik dominerad av utopistiska miljöpartister och personer som livnär sig på klimatalarmism.

Det är med stor saknad som jag konstaterar att näringslivets och industrins röst tystnat i den svenska samhällsdebatten. Man har helt enkelt lämnat walk-over till en lågutbildad och oerfaren politikerkår tillsammans med en journalistkår med en starkt företagsfientlig politisk inriktning.

Näringslivet behöver en ledarpersonlighet – en ny Curt Nicolin – som vågar träda fram till försvar för ett fritt företagande och för ett samhällsbygge som gynnar fortsatt industriell verksamhet i landet. Detta är speciellt viktigt i en tid när vårt politiska ledarskap är det svagaste i landets moderna historia.