IMG_0339

Humla vilar i Mattes säng efter dagens promenad i Dalarö

När jag förstrött bläddrade igenom SvD Näringsliv till frukosten fastnade jag på en annons för ytterligare en av alla dessa konferenser om hållbarhet – Forum Hållbarhet. Den här skall arrangeras av tidningen i april med regeringens minst förtroendeingivande statsråd Åsa Romson som huvudtalare tillsammans med den gamla företagsledaren Percy Barnevik. Jag blev lite dyster och tolkade det som att hedersmannen Barnevik blivit så desperat, i sin strävan att rehabilitera sig efter Peter Wallenbergs otillständiga påhopp, att han nu var beredd att uppträda ihop med en fjolla som Romson.

Efter frukosten pockade min vovve Humla på att vi skulle ta vår dagliga power walk i det vackra vårvintervädret i Dalarö. Jag slog hållbarhetsproblemen ur hågen och tog med vovven ut i solskenet. När vi gått halvvägs stötte vi på en av Humlas absoluta favoriter på Dalarö, den alltid lika sympatiske vännen Rolf som var ute i trädgården och högg björkved. När jag såg Rolf och hans stora vedstaplar i villaträdgården, kom tankarna på hållbarheten tillbaka. Jag insåg att Rolf är en av de få som inrättat sig på ett något så när hållbart sätt, men inte på det sättet som Romson och Barnevik kommer att prata om på sin konferens.

Om man besvärar sig att göra en ärlig analys av vilka de faktiska hoten mot en hållbar utveckling är, så skall man finna att det som politiker och ängsligt insmickrande företagsledare pratar om inte hör dit. Visst skadar en massa utsläpp miljön på många håll, men det man talar mest om på hållbarhetskonferenser – utsläppen av koldioxid har hittills mest varit till fördel för livet på jorden. Nej, det är egentligen två helt andra saker som utgör de verkliga hoten mot en hållbar framtid för oss människor.

Det för dagen mest näraliggande är ett kärnvapenkrig orsakat av globalisternas aggressiva offensiv för att inordna resten av världen under sin New World Order (NWO). Mot sig har de länder som Ryssland, Kina och Indien, som vill ha kvar sin nationella suveränitet och frihet. Just nu fokuseras denna maktkamp på kriget i Mellanöstern med en överhängande risk att det går över i en långt allvarligare konflikt som mycket väl kan eskalera till ett kärnvapenkrig.

Världens största krigsmaskin som leds av USA-oligarkin som ihop med sina allierade har en militärbudget på i storleksordningen 1.000 miljarder USD/år, står bakom NWO-offensiven. De pressar på de nationella stormakterna som har en militärbudget på bara en fjärdedel. Underlägsenheten i militär styrka ökar risken för att de senare provoceras att försvar sig med kärnvapen. Den atomvinter som skulle följa på ett kärnvapenkrig mellan blocken, skulle ur hållbarhetssynpunkt vara en långt större katastrof än de skador som själva kärnvapenexplosionerna skulle åsamka. Detta är det mest överhängande antropogena hotet mot hållbarheten f.n. och inte lite livgivande koldioxid från förbränning av olja och gas som man kommer att prata om på hållbarhetskonferensen.

Det andra hotet mot hållbarheten är ett större vulkanutbrott av den typ som brukat inträffa vart 100-200-hundrade år och som sätter en rad geologiska livsuppehållande system ur spel i några år. Senast detta inträffade var för 200 år sedan då vulkanen Tambora hade ett stort utbrott. Ett sådant utbrott har en hög sannolikhet och skulle orsaka missväxt och ett mycket kallare klimat i hela världen under några år. T.ex. länder som Sverige skulle inte kunna livnära sin befolkning med massvält som ett resultat. Liknande och värre globala katastrofer kan orsakas av att jorden träffas av en tillräckligt stor asteroid.

Det var dessa tankar som slog mig under promenaden med Humla när vi mötte Rolf. Han har kanske omedveten om dessa hot skaffat sig en bättre beredskap än någon annan i Dalarö. Det är detta man borde diskutera på alla dessa tröstlöst verklighetsfrånvända hållbarhetskonferenser. Men det gör man inte.

Jag gav för några månader sedan ut boken Antropocen II som handlar om hållbarhet i detta större perspektiv, där kan ni fördjupa er i verkliga frågor om hållbar utveckling. Den boken är en långt bättre investering än att gå på SvD:s konferens och lyssna till Åsa Romsons verklighetsflykt.