imgres

Jag har just nu läkaren och medicinkonsulten Peter C. Götzsches bok Dödliga Mediciner och Organiserad Brottslighet på mitt nattduksbord. Jag har i över 20 år ägnat mycket av min tid att som autodidakt studera delar av den medicinska vetenskapens utveckling, därför inhandlade jag nyligen den prisbelönade boken (1:a pris av British Medical Association 2014). Jag har tidigare läst den svenska läkaren Ralf Sundbergs bok Forskningsfusket plus några andra visselblåsares böcker på samma sorgliga tema. Jag läser dagligen vetenskapliga artiklar i medicinska ämnen. Alla som följt mina skriverier på bloggen vet, att jag envetet försökt påtala det systemfel som läkemedelsindustrins dominans inom den medicinska vetenskapen, utbildningen och vården utgör. När jag läser Götzsches bok (har inte läst mer än halva ännu) inser jag med fasa att problemet faktiskt är mycket mer skrämmande än vad jag tidigare velat inse.

Bakgrunden till dagens skenande ohälsa är fullständigt astronomiska ekonomiska intressen bakom hälsovådlig industrimat (17.000 miljarder kr/år) och kemiska preparat för att dölja ohälsan (6.000 miljarder kr/år). Götzsche visar hur Big Pharma utvecklats till ett organiserat brottssyndikat som räknar sina mångmiljardböter för brottsligheten som en normal rörelsekostnad. Trots en enormt ökad användning av medicinska preparat fortsätter sjukligheten att öka, preparaten har ingen synbar effekt. Det är illa nog att konstatera detta, men Götzsche har fått mig att tänka ett steg längre. Jag frågar mig vilka det är som har det verkliga ansvaret för att Big Pharma idag framstår som världens största brottssyndikat (i varje fall mätt i bötesbelopp).

Det normala i vårt rättssystem är att bedragare får näringsförbud. Varför stänger inte myndigheter ner läkemedelsföretag som dömts för bedrägerier såsom man gör med skattebedragare? Och vilka är det som möjliggör för industrin att sälja sina livsfarliga kemiska preparat som idag är den tredje vanligaste dödsorsaken i vårt samhälle (nästan en miljon människor dog av s.k. mediciner förra året i USA)?

Innan jag försöker besvara de besvärande frågorna skall jag berätta om min egen erfarenhet efter snart 25 års problem med min hälsa. Jag diagnostiserades med en cancer i urinblåsan år 1990, sannolikt orsakad av flera års rökning i ungdomen. I halvannat år fick jag behandling med två verkningslösa cellgifter, så 1992 opererades min blåsa bort och jag fick en s.k. urostomi. Nu började de verkliga problemen. Den första av två omfattande operationen drabbades av en komplikation som halverade min njurfunktion och gav mig högt blodtryck. Jag fick komplikationer med upprepade potentiellt livshotande njurbäckeninfektioner och tarmvred. Efter en tid började jag få upprepade handikappande giktinflammationer i fötter, knän och fingrar. Allt detta har jag nu levt av och till med i 24 år. Det anmärkningsvärda som jag kan konstatera idag är att ingen av raden av läkare som jag konsulterat har lyckats göra något positivt åt mina problem. Åtgärder som läkarna har satts in med s.k. läkemedel har i bästa fall inte haft någon effekt medan flera har förvärrat mina problem eller dolt dem tillfälligt.

Mot tarmvreden hade vården absolut inget att erbjuda och mot blodtrycket fick jag fyra olika preparat i alldeles för höga doser. Mot mina urinvägsinfektioner satta läkarna in ett helt verkningslöst kemiskt preparat som försurar kroppen och bara har negativa effekter. Jag ordinerades upprepade antibiotikakurer vilket med tiden innebar att jag riskerade att odla fram resistenta bakteriestammar i urinvägarna. Mot gikten satte man in ett likaledes verkningslöst kemiskt preparat som kan ge mycket allvarliga biverkningar. När jag fick de oerhört smärtsamma giktattackerna ordinerades jag ett värkpreparat som gav mig biverkningar med svåra hjärtproblem och skyhögt blodtryck.

Jag har efterhand erfarit att dagens moderna s.k. läkemedel inte hjälper mig utan snarast med tiden tar livet av mig. Jag insåg att jag måste lösa problemen själv, vilket fått mig att förkovra mig i den medicinska vetenskapen inom mina problemområden. Idag har jag ersatt en rad av de kemiska preparaten med naturmedel som av skolvetenskapen oftast stämplas som kvacksalveri, plus att jag fått anpassa min kost och sätt att leva. Jag upplever att jag fått mina problem under kontroll sedan någon tid tillbaka. Jag använder fortfarande några s.k. läkemedel där jag har örnkoll på biverkningar och effekter. Jag jobbar dock vidare med att bli helt oberoende av Big Pharmas produkter. Götzsches bok har fått mig att inse att jag är på rätt väg.

Att sjukvården i vårt samhälle kunnat misslyckas så fullständigt och sjukligheten ökar epidemiskt beror på en rad faktorer. I skottgluggen står för det mesta Big Pharma som uppfattas som hänsynslöst girig. Sanningen är den att dessa företag bara följer företagandets logik att sälja så mycket man kan med största möjliga vinst. Att industrin som Götzsche skriver utvecklat vad han kallar ekonomisk brottslighet, beror på att de som borde stoppat dem inte gör sitt jobb. Tillsynsmyndigheterna och den medicinska utbildningen i västvärlden är enligt honom helt korrumperade och har med tiden kommit att glömma sitt ansvar för allmännyttan. Det borde ju vara självklart att åtala fuskande företag och ge dem näringsförbud. Likaledes borde man inom forskningen sära på oberoende forskning och uppdragsforskning betald av företagen. Att det inte blir gjort är ett politiskt ansvar.

Det största ansvaret vilar dock på en läkarkår som inte längre följer den av Hippokrates förestavade läkaredens centrala budskap att efter förmåga och omdöme vidtaga dietetiska anordningar till gagn för de sjuka, och vad som kan skada eller göra dem ont skall man söka avvärja. Det beror i sin tur på att ansvariga för skolmedicinen låtit sig korrumperas av industrin. Läkarutbildningen har därför stora luckor, varför vi inte kan lita på att den vård vi får är den bästa möjliga. Läkare är tillräckligt bildade för att själva inse att de i detta läge måste ta ett eget ansvar och se till att förkovra sig på de områden som den korrupta skolmedicinen utelämnar som t.ex. dietetiska anordningar.

Det värsta exempel jag sett på detta var distriktsläkaren Annika Dahlqvist i Sundsvall. På egen hand konstaterade hon att hon fick ett mycket bättre resultat vid behandlingen av sina allt fler patienter med diabetes, om hon ändrade på deras kost (dietetiska anordningar) istället för att pumpa dem fulla med kemiska preparat. Hon blev stämplad av industrins handgångna som förvillare. Hade hon inte blivit offentligt känd, hade tillsynsmyndigheten dragit in hennes legitimation. Jag har stött på liknande fall där ansvarskännande läkare satt in kost, ofarliga naturmedel och motion istället för de kemiska farliga preparaten, för att sedan bli hånad för det av kollegor. Jag har själv träffat läkare som när jag nämner att någon löst ett hälsoproblem med kost eller ett naturpreparat uppvisar ett kompakt ointresse.

Det är faktiskt läkare som ordinerar alla dessa kemiska preparat från den organiserade brottslighet som Götzsche skriver om och som leder till allt fler farliga bieffekter och är den tredje vanligaste dödsorsaken. Jag vill mana alla som utövar läkaryrket att ta sig en allvarlig funderare på den ed de svurit. Detta sagt vill jag påpeka att jag inom vården även mött en rad empatiska och fina läkare, men tyvärr ofta med stora luckor i sin kompetens.