imgres

Olof Stenhammar är en av vårt lands främsta entreprenörer och företagsbyggare (bl.a. OMX grundare) och en person som jag lärt känna som klok och omdömesgill. I dagens Svenska Dagblad har han skrivit en debattartikel om EU som jag kunnat skriva själv. Jag tycker ni alla skall läsa vad han skriver i detta utdrag:

Jag har varit entreprenör och företagare i hela mitt vuxna liv. Mitt förhållande till EU har kännetecknats av en betydande volatilitet. Strävan mot ett djupare Europasamarbete är något som jag stödjer helhjärtat. Men dagens EU är i väsentliga delar ett misslyckande. I stället för att gagna freden i Europa – som var den ursprungliga tanken bakom bildandet – är risken uppenbar att den nuvarande konstruktionen i stället leder till söndring och splittring för stora delar av Europa. Sjöstedt skriver om EU:s uppenbara brister. Bland annat skriver han ”Den ökande centralismen kombinerad med omfattande demokratiska brister är EU:s största svaghet” och ”Europolitiken har bidragit till en djup social och ekonomisk kris i länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland”. Båda beskrivningarna håller jag med om. EU av i dag är en papperskonstruktion, som hastats fram under några decennier under stor tidspress. Folk i länder med helt olika kulturella, ekonomiska, språkliga och geografiska förutsättningar – och som under mer än 2 000 år mest ägnat sig åt att slå ihjäl varandra – ska plötsligt bli lik­tänkande och leva efter samma regelverk.

Ett Europasamarbete måste bygga på respekt för de grundläggande olikheterna mellan länderna och förståelse för den tid det kommer att ta att nå slutmålet. Vi talar om generationer, inte om decennier. En hållbar union byggs från botten och upp – inte från toppen och ner. Det går bara att göra om det finns en sann demokratisk process. Så länge EU-parlamentet inte har den reella politiska makten i unionen, så länge kommer EU att sakna demokratisk legitimitet hos medlemsländernas folk. Detta visar sig inte minst i det mycket svaga valdeltagandet i EU-valen.

EU i dag, med EU-kommissionen i spetsen, är för mig en enorm byråkratisk koloss, som alltför ­mycket ägnar sig åt detaljstyrning och besser­wisser­attityder. Jag röstade, efter viss vånda, för en anslutning till EU vid EU-valet 1994. Min tvekan basera­des redan då på den forcerade takten i EU-bygget. Det var inget fel på målsättningen, att ena Europa. Men det går inte att sitta runt ett bord och på kort tid konstruera ett fungerande EU-fördrag i detalj, som sedan ska omfatta 300 miljoner männi­skor med djupt olika bakgrund i all evighet.

Hållbarhet är i dag ett ledord i de flesta sammanhang. EU-konstruktionen kommer inte att vara hållbar. Påfrestningarna är redan i dag för stora. Sönderfallet av den gemensamma flyktingpolitiken, det bräckliga Schengenavtalet och gnisslet i eurosamarbetet är bara början.

Skälet till att jag ändå röstade för en EU-anslutning kan helt tillskrivas subsidiaritetsprincipen, som gavs en framträdande plats i kampanjen. Den handlar om att beslut ska fattas så effektivt och så nära medborgarna som möjligt. Den används för att ­avgöra om en fråga ska beslutas på EU-nivå eller i medlemsländerna. En oerhört viktig princip för att skapa legitimitet hos de människor som verkligen berörs av besluten.

Subsidiaritetsprincipen är i dag kastad på sop­högen. Ingen nämner den och ingen tycks minnas att den en gång var en bärande idé. Frågan om varg­jakten i Sverige är ett tydligt exempel på detta. Byråkrater i Bryssel fattar beslut som bara påverkar män­niskor som lever och bor här i Sverige. Det är absurt.

Hela artikeln finns här: http://www.svd.se/stenhammar-haller-med-sjostedt-om-eu/om/brexit-hotet