images

I nio artiklar under rubriken Drömmen om världsherravälde har jag försökt analysera den strävan efter världsomspännande makt som pågår idag. I grova drag ser jag två principer för maktutövning som står mot varandra. Dels har vi den makt som utövas inom ramen för suveräna nationalstater och ett samspel mellan sådana stater, dels har det ur den angloamerikanska makthegemoni som dominerat internationellt de senaste 200 åren vuxit fram en strävan mot en ny överstatlig maktordning – NWO. Den senare har i förlängningen ambitionen att ta nationalstaternas plats.

Nationalismen som vuxit fram ända sedan människan valde att börja bli bofast för ca. 10.000 år sedan, har sedan dess varit den dominerande maktfaktorn. Människogrupper har samlats bakom nationella symboler och någon form av politiskt ledarskap. Man har med vapenmakt tillkämpat sig ett livsrum inringat av gränser, som man sedan försvarat med vapenmakt om nödvändigt. Gränserna har genom krig böljat fram och tillbaka för att sakta men säkert bli allt mer cementerade.

Kampen för att hävda nationalstaten har ofta skapat konflikter med angränsande stater, vilket gett upphov till uppslitande krig. Speciellt i Europa har denna kamp varit påtaglig och den har upprepade gånger kastat in kontinenten i svåra konflikter. De senaste två världskrigen har haft denna bakgrund. Dessa krig har frammanat planer på en överstatlig maktordning som skulle minska risken för framtida krigshandlingar. De ursprungliga tankarna bakom bildandet av EU har haft detta motiv.

Inom ramen för många nationalstater har det vuxit fram styrelseskick som gett ländernas folk ett demokratiskt inflytande över lagstiftning och landets ledning. I Sverige har det folkliga inflytandet på landets styrning tidiga anor. Redan det moderna Sveriges grundare Gustaf Vasa sökte stöd hos folket för sin maktutövning och svenska bönder har långt tillbaka i historien varit fria. Det demokratiska styrelseskicket förutsätter att makten över lagstiftning och regering utövas på ett nationellt plan. Vi ser idag hur den växande överstatligheten som följt på medlemskapet i EU skapat ett demokratiskt underskott och en folklig frustration över bristande inflytande. Försöket att föra över demokratin till EU-nivå med EU-parlamentet måste tyvärr betraktas som ett misslyckande.

Mot den nationella maktutövningen ställs nu allt mer en global och överstatlig maktutövning. Den har sina rötter i den stora dominans inom världsekonomin som västvärlden skaffat sig under 200 år. Brittiska flottans hegemoni över världshaven under 1800-talet gav väst möjlighet att lägga under sig mindre utvecklade delar av världen och den gav makt över världshandeln. Detta lade grunden för den av väst initierade industrialismen och en snabb ekonomisk tillväxt, som genererade mycket stora privata förmögenheter. De ledande bankirerna och industrialisterna (oligarkerna) som växte sig starka kring förra sekelskiftet blev så förmögna att de kom att bli viktiga maktfaktorer på världsarenan. Under förra århundradet byggde man upp en lång rad multinationella banker och företag till globala ekonomiska maktfaktorer styrda av den förmögna oligarkin. De senare opererar allt mer fritt från nationellt inflytande.

För de stora bankerna, företagen och deras förmögna storägare utgjorde maktstrukturen med suveräna nationalstater ett stort hinder. Man ville kunna förflytta sina ekonomiska resurser fritt över hela världen för att hitta de strukturer och marknader som gav högst vinst och tillväxt. Man startade en rad aktiviteter för att riva ner hinder i form av nationell lagstiftning, genom bl.a. frihandelsavtal. Dagens förhandling om det s.k. TTIP-avtalet är ett lysande exempel.

Oligarkerna var med som initiativtagare till bildandet av FN med alla dess överstatliga organ. EU är i mångt och mycket en frukt av denna strävan bort från nationell maktutövning. Man har även bildat en rad slutna sällskap och tankesmedjor för att hitta sätt att driva den politiska utvecklingen i en överstatlig riktning. Dessa sällskap kläckte på 90-talet idén att skrämma världens folk med katastrofala klimatförändringar för att på så sätt kunna driva igenom en överstatlig styrning av ländernas energianvändning.

I det första avsnittet i den här artikelserien citerade jag en av de ledande oligarkerna David Rockefeller där han konstaterade att världen är nu mer sofistikerad, och förberedd att marschera mot en världsregering. Den överstatliga suveräniteten hos en intellektuell elit och framträdande bankirer är säkert att föredra framför nationellt självbestämmande som praktiserats i tidigare århundraden. Detta uttalande beskriver övertydligt skärningen mellan de två maktstrukturer som nu kämpar om världsherraväldet.

För mig som arbetat mycket med internationellt företagande har alla strävanden att eliminera nationella hinder för företagens tillväxt och utveckling varit självklara. Detta måste rimligen leda till en bättre utveckling som gör att alla får det bättre har jag länge tänkt. Idag inser jag att det finns en stor hake som också Rockefeller beskriver. Det nationella självbestämmandet måste minskas och kanske helt elimineras. Konsekvensen av en sådan maktordning blir att möjligheten till ett folkligt inflytande nästan helt går förlorad och demokratin vattnas ur till oigenkännlighet.

Det vi ser runt om i världen idag är reaktionerna på globalisternas strävan mot en värld styrd av en hyperförmögen elit och deras banker. Över hela Europa är nationalistiska partier som motsätter sig överstatligheten på frammarsch. I USA är nationalisten Donald Trump en stark presidentkandidat och Ryssland har under Putin valt en starkt nationalistisk linje i motsättning mot den angloamerikanska oligarkin, därav den intensiva hatkampanjen mot dem båda i oligarkernas mediekoncerner. Världens folkrikaste länder Kina och Indien har nyligen vid klimatförhandlingarna i Paris stark markerat att men inte släpper på sin nationella suveränitet.

Konflikten mellan den angloamerikanska oligarkins strävan efter en egen NWO och traditionella nationella makthavare är idag det främsta hotet mot världsfreden. Det krig som rasar i Mellanöstern har dessa rötter. Där ställs oligarkernas krossande av nationella maktstrukturer mot nationalstater som Ryssland, Iran, Kina m.fl. som tänker försvara sina nationella intressen.

Den enda vettiga lösningen på denna konflikt är att världens politiska ledare tar kommandot och tillsammans försöker hitta en medelväg mellan nationalism och internationell samverkan, som tillåter världens folk att få ett inflytande över sina liv via fungerande demokratiska institutioner.  Rockefellers idé att suveräniteten hos en intellektuell elit och framträdande bankirer skulle vara att föredra framför nationellt självbestämmande leder helt fel. Det skulle bara fördjupa den pågående konfrontationen vilket förr eller senare leder till en urladdning som kan bli ytterst ödesdiger.