A_token_of_appreciation_150322-N-ZZ999-016

Här tar Peter Hultqvist emot ett tecken på uppskattning från en amerikansk officer ombord på hangarfartyget USS Theodore Roosevelt.

Med risk att verka tjatig vill jag börja med att upprepa; för att vi riktigt skall kunna förstå dagens internationella politiska utveckling, måste vi inse att det som driver den är; att den västliga angloamerikanska makthegemoni som gällt i tvåhundra år nu är mer hotad än någonsin. Under 1800-talet var Storbritanniens kungahus och förmögna elit den ledande kraften för att efter första världskriget tappa sin ledartröja till amerikanerna. Det brittiska kungahuset spelar dock fortfarande en roll som förgyllning av den idag dominerande angloamerikanska oligarkin.

Nazismen var aldrig något reellt hot eftersom där fanns många gemensamma intressen. Världskommunismen med sin dröm om en kommunistisk världsordning, var däremot ett hot, men den fungerade samtidigt som en ursäkt för uppbyggnaden av världshistoriens största militärmakt (USA med allierade svarar idag för ca. tre fjärdedelar av världens militärutgifter) och kommunismen hotade aldrig fundamentet för dominansen inom världsekonomin.

Världens två folkrikaste länder Kina och Indien har börjat en resa med en fantastisk ekonomisk tillväxt som av demografiska skäl kommer att ge dem en dominerande position i världsekonomin inom något eller några decennier. Dessa länder är tillsammans nära lierade med Ryssland, som till arealen är världens största land och det land som sitter på världens största råvarutillgångar. Man har även ingått ett nära samarbete med Afrikas och Sydamerikas största länder – Sydafrika och Brasilien – i det s.k. BRICS-samarbetet. Om väst skall kunna behålla och försvara sin hegemoni måste man på något sätt bryta denna allians och destabilisera dessa länder. Det är där kampanjen för en ny global världsordning och försvagandet av nationalstaterna får sin förklaring.

Det pågående propagandakriget mot främst Ryssland men även mot de övriga BRICS-staterna skall ses i ljuset av denna kamp om världshegemonin. Vi möter utslag av det här kriget dagligen i våra etablerade medier. Sveriges politiska och mediala etablissemang har ensidigt tagit parti för den angloamerikanska oligarkin. Man vill mot folkviljan föra in Sverige i NATO/USA-alliansen och har drivit igenom ett avtal som ger USA-militär tillträde till svenskt territorium utan något som helst demokratiskt mandat. Den svenska journalistkåren från vänster till höger har även ensidigt tagit parti i propagandakriget och matar dagligen ut det de blir serverade av oligarkins megafoner.

Det aktuella exemplet i propagandakriget är den läcka av de s.k. Panama papers som kom häromdagen. Materialet presenteras av en organisation som kallar sig International Consortium of Investigative Journalists och som är finansierad av USAID som är en gren av CIA och oligarkernas Ford Foundation, Carnegie Endowment, Rockefeller Family Fund, W K Kellogg Foundation och Open Society Foundation (Soros) m.fl.. Man gör ett tafatt försök att klistra anklagelser om korruption på såväl Rysslands president Putin som Kinas Xi Jinping. Ingen av dessa två figurerar dock i det läckta materialet. Det senare måste varit en besvikelse, men trots detta försöker man koka soppa på en spik, genom att hänga ut dessa ledare med hjälp av guilt by association, eftersom man hittat personer i materialet med någon relation till ledarna.

Utan att vara närmare insatt kan jag även konstatera att både Sydafrikas president Jacob Zuma och Brasiliens president Dilma Rousseff just nu är hårt ansatta av anklagelser om korruption. Det verkar ha kommit för lägligt för att bara vara en slump. Nyligen avslöjades även hur USA:s NSA systematiskt avlyssnat Rousseffs telefon; att hon misshagar makthavarna i Washington genom sitt samarbete inom BRICS torde det inte råda något tvivel om.

Svenska politiker har under senare år nästan mangrant fungerat som oligarkins nyttiga idioter. Jag har intrycket att de inte begriper så mycket dock, utan mest vill visa sig på styva linan. Dagens exempel är en debattartikel av socialdemokraten Hultqvist och hans Litauiska kollega om Rysslands annektering av Krim och med krav på fortsatta sanktioner mot Ryssland.

Visst var annekteringen av Krim en fräck åtgärd från Putins sida, men den bör sättas i sitt sammanhang vilket givetvis inte Hultqvist gör. Sanningen är ju den att annekteringen följde på en av CIA iscensatt statskupp i Kiev mot en – låt vara korrumperad – men ändock demokratiskt vald president. I hans ställe har en USA-orienterad ännu mer korrumperad president sats in och ett antal fascister har fått plats i regeringen.

Eftersom Krim nästan enbart befolkas av ryssar och därtill hyser Rysslands största flottbas var det otänkbart för Ryssland att låta halvön falla i fienden NATO:s händer. Att Hultqvist vidgår detta är ohederligt. Istället anklagar han Ryssland för att ha rubbat den europeiska säkerhetsordningen, när det faktiskt är NATO/USA som är i full färd med att rubba den med sin kupp och sitt aggressiva inringande av Ryssland.

Det hade väckt mer respekt om Hultqvist krävt att Krims befolkning under internationell kontroll borde fått ta ställning till den status man vill att halvön skall ha. Intrycket jag har är att folket på Krim faktiskt ger annekteringen det starka stöd som ryssarnas folkomröstning visade på, men jag kan ha fel. Man måste däremot vara mer än tillåtet naiv om man tror att Ryssland kommer att skäppa Krim utan väpnat motstånd, så länge man har folket på sin sida.

Hultqvist argumenterar även för fortsatta sanktioner mot Ryssland. Det avslöjar hur lite han begriper av dagens skeende. Sanktionerna har ju de facto spelat Putin i händerna. Han slipper en massa import som dränerar landet på viktig valuta nu när oljeinkomsterna minskar. Samtidigt får han möjlighet att bygga upp ryska företag som utan konkurrens utifrån kan ta fram de varor som man inte får köpa. Ryssland är för stort för att skadas av sanktionerna, speciellt som man har mycket stora delar av världen som inte deltar. Vad sanktionerna kommer att leda till är att Rysk export/import mer riktas in på länder som Kina och Indien och mindre på EU. Eftersom de förra växer så det knakar medan det senare står och stampar är detta en utveckling som på sikt kommer att gynna Ryssland. De enda som skadas av sanktionerna är en lång rad EU-länder, inte minst våra nordiska grannar.

Det Hultqvist lånar sig till är att medverka i en ensidig allt intensivare propagandakampanj från den angloamerikanska oligarkin mot den nationalistiske Putin. Den har som mål att inför det ryska valet i höst, försöka skapa en liknande folklig resning i Moskva som den man kuppade fram i Kiev. Jag tycker inte att vårt lands försvarsminister skall ägna sig åt ett så starkt ställningstagande i den pågående maktkampen. Det skadar svenska intressen och underminerar landets säkerhet.

Svenska folket vill med stor majoritet att landet skall förbli alliansfritt och då borde försvarsministern rätta sig efter detta om han respekterar demokratin.