okinawa_530dc28c2a6b2235901a9b9b

Jag skall strax komma tillbaka till detta yttrande som tillskrivits läkekonstens fader Hippokrates.

Den 7 april deltog jag som åhörare i en presentation av Sveriges nya stor medicinska forskningssatsning  SCAPIS som presenteras som en världsunik studie av hur man skall förhindra hjärt-lungsjukdom. SCAPIS står för Swedish CardioPulmonary bioImage Study och är enligt dem själva ett världsunikt forskningsprojekt inom hjärta, kärl och lunga.

Den vetenskapliga studien som omfattar 30.000 individer leds av en nationell forskargrupp i samarbete med universitetssjukhusen i Sverige med Hjärt-Lungfonden som huvudfinansiär. Projektet tros ge möjligheter för nya forskningsgenombrott – att hitta riskmarkörer som visar vem som kan drabbas av hjärt- eller lungsjukdom. Studien finansieras främst genom gåvor från Hjärt-Lung-fonden samt betydande bidrag från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Vinnova, Vetenskapsrådet och universitetssjukhusen själva.

Orsaken till mitt intresse för SCAPIS är att jag tidigare motionerat som huvudman i Hjärt-Lung-fonden om att man borde göra en speciell satsning på forskning rörande relationen kost och hjärt/kärl-sjuklighet i linje med Hippokrates ed där han föreskriver att läkaren efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga dietetiska anordningar till gagn för de sjuka. Min motion orsakades av att jag funnit att skolmedicinen nästan inte lär ut någonting om kostens betydelse. Läkarkåren i vårt land är i princip oskolad på detta område. De kunskaper som finns hos läkare beror på egen förkovran.

Min motion avslogs av styrelsen med motivet att en sådan satsning skulle skada fondens anseende och därefter fick jag sparken som huvudman. Vad gäller kostens roll för sjukligheten så hänvisade man till SCAPIS, därav mitt intresse.

Att SCAPIS skulle kunna öka insikterna om kostens betydelse för hälsan verkar vara en grov överdrift. Man kommer visserligen låta de som ingår i studien fylla i ett formulär om sin diet. All erfarenhet visar att denna typ av enkäter är nästan meningslösa. Människor kommer inte ihåg allt de stoppar i sig och har en tendens att svara vad de förväntas ha ätit. Har man en last som att i tid och otid stoppa i sig sötsaker, så tror jag man förskjuter det när man svarar på enkäten. Min slutsats är att denna påkostade studie inte kommer att ge något svar på den viktigaste parametern om hur man skall förhindra hjärt-lungsjukdom som ju var studiens målsättning. Vi kommer inte heller i framtiden att få någon vägledning om kosten av medicinmännen.

 

Vi får söka svaren själva

Under de 26 år som jag på nära håll studerat och följt vår sjukvård slår det mig att man på alla sätt tycks sky Hippokrates devis i rubriken att låta maten vara vår medicin och medicinen vara vår mat. Man behöver bara titta på den förskräckligt ohälsosamma mat som serveras på våra sjukhus. Jag tror förklaringen är att vården sitter fast i oerhört starka ekonomiska intressen som styrt både utbildning och forskning i snart hundra år. Vi får ta saken i egna händer, vilket idag är ganska lätt.

Man kan t.ex. läsa boken Åldrandets gåta, skriven av journalisten Henrik Ennart. Boken är en intressant exposé över hur vi med vår livsstil kan påverka vår hälsa och hur länge vi lever. Den är hyperaktuell i en tid när vi själva måste söka efter en naturlig hälsosam kost och en naturlig livsstil med balans mellan arbete, motion och avkoppling. Det som varit roten till dagens intensiva fokus på matvanor och träningsmetoder är vår medvetenhet om en skenande metabol sjuklighet och medicinmännens oförmåga att tackla problemet. De sitter fast i stelbent tro på kemiska preparat och förlegade hypoteser om sjuklighetens bakomliggande orsaker.

Kanske tycker jag inte detta med ett långt liv är det viktigaste som boken behandlar, utan mer hur vi skall leva livet för att vara friska i princip till den dag vi dör. Jag tänker på den gamla läkaren på KS som alltid stack till sina patienter en lapp där han skrivit ner sin diagnos. En dag föll en av hans patienter ihop död när han lämnade sjukhuset, i hans hand hittade man en lapp där det stod: Ni är fullt frisk! Så vill jag också ha det. Som 70+ har jag förlikat mig med tanken att livet går mot sitt slut, men jag vill inte förlika mig vid tanken att behöva tyna bort på någon vårdinrättning i en lång kamp mot en obevekligt tilltagande senilitet. För er som känner som jag, ger den här boken den vägledning och de råd som doktorn inte kan ge.

Vad boken lyfter fram är även det vi inte kan påverka, som t.ex. valet av föräldrar. Våra gener spelar en stor roll och våra möjligheter att påverka dem är begränsade. Visserligen kan olika yttre faktorer styra vilka gener som slås av och på, men kunskapen på det området är ännu begränsad.

Men låt oss titta på vad boken lär oss om det vi kan påverka. Ett centralt budskap är att framförallt äta mindre och röra oss mer. När jag läste det slog det mig att det första var något jag länge misstänkt. Den som levt längst i min släkt, som jag kan överblicka, var min mammas äldsta syster som blev 97 år trots att hon rökte. Jag kan inte dra mig till minnes att hon höll på med några dieter. Vad jag däremot alltid lade märke till var att hon åt som en pippifågel och hon hade hela sitt liv en smärt figur. Hon var inte kärnfrisk utan led en period av sköldkörtelproblem, det som kallas struma. Ennarts slutsats efter studium av människor som blivit rejält gamla och som dött förhållandevis friska, är alltså att de åt betydligt färre kalorier än de rekommenderade och att födan var sammansatt på ett näringsriktigt sätt med mycket grönsaker, nötter och baljväxter.

Denna centrala slutsats i boken har kunnat verifieras i olika djurtester och talar för dieter där korttidsfasta är ett inslag som t.ex. de så kallade 5:2- och 16:8 dieterna. Orsaken till att de dieterna fungerar enligt professor Kerstin Brismar på KI är att under fasteperioderna sjunker blodsockret och insulinresistensen minskar, vilket har en kvardröjande positiv effekt de dagar man äter normalt. Att vilda djur inte har våra metabola sjukdomar beror på att de lever just så.

Det är i princip tre saker som man skall försöka uppnå med sitt kostval. Det viktigaste är att hålla nere blodsockernivåerna som man gör med fasteperioder. Det effektivaste sättet att göra det, är dock att ta bort de lättförbrända kolhydraterna ur kosten, alltså främst socker och vitt mjöl (den s.k. LCHF-dieten) och att bara ersätta en del av de kalorier man tar bort med en fetare kost. Det andra som är viktigt, speciellt när man äter mindre, är att se till att det man äter har en allsidig sammansättning av viktiga näringsämnen. Den tredje viktiga faktorn är att försöka eliminera sådant som är gynnsamt för cancer att utvecklas. Eftersom vi ofta utsätts för inflammationer, kemikalier, strålning och annat som kan initiera en cancer är det viktigt att minimera näringstillförseln till de cancerceller som bildats och att minimera sådant som höjer nivån i blodet av hormoner som befrämjar cancertillväxt.

För att kunna växa är cancerceller beroende av god tillgång till socker som glukos och fruktos, vilket ytterligare understryker betydelsen av att välja en kosthållning som inte höjer blodsockernivån. Detta har en dubbel verkan eftersom hormonet insulin som frigörs när blodsockret stiger samtidigt drar med sig ett besläktat hormon som heter IGF-1 och som anses vara tillväxtbefrämjande för cancertumörer. Detta är sannolikt en förklaring till att diabetiker ofta utvecklar ett snabbare cancerförlopp när de drabbas av sjukdomen.

En nyhet för mig som Ennart redovisar är att även ett stort intag av proteiner frigör IGF-1 hormonet. Detta gör att det finns ett samband mellan cancersjuklighet och proteinrik kost. Man har speciellt sett detta för bröst-, prostata- och koloncancer. Den här effekten kan vara en delförklaring till att det ofta varnas för att äta för mycket rött kött. I det fallet skall dock påpekas att rött kött även omfattar charkuterier som oftast innehåller andra saker som även är cancerogena. I boken har Ennart en tumregel att man inte skall äta mer rent protein än 0,8 gram per kg kroppsvikt. En människa i min storlek skall alltså äta max 60 gram protein per dag, vilket motsvarar en köttbit på 2-3 hg eller 5 ägg.

Självklart är det viktigt att också minska risken att cancer och åderförkalkning överhuvudtaget initieras. Det gör man bäst med föda som ger kroppen ett tillskott av antioxidanter och att man undviker sådant som orsakar inflammatoriska förlopp i kroppen. I det senare fallet är det bl.a. transfetter och vissa vegetabiliska fetter som inte är lämpliga i vår föda.

Efter att ha läst Ennarts bok och ha smält intrycket är det en sak som på något sätt står i eldskrift framför mig. Det vi fått lära oss av det medicinska etablissemanget och av statens Livsmedelsverk sedan 80-talets början, att vi skall undvika mättat fett för att förbli friska stämmer inte. Det förhåller sig av allt att döma tvärt om. Det hälsosammaste sättet att tillföra oss extra kalorier förefaller vara att äta naturligt mättat fet mat. Det innebär feta animalier från utegående gräsbetande köttdjur, fet fisk, smör, kokosfett och att välja ekologiska oljor från kokosnötter, oliver och raps.

Med dagens kunskapsläge är det bästa rådet, om man vill öka sannolikheten för att få dö frisk, en näringsrik lågkaloridiet av LCHF-typ varvad med korttidsfastor. Med ett betydligt minskat kaloriintag behöver vi inte heller undvika kolhydrater, så länge som vi låter bli socker och vitt mjöl i alla former och i stort sett all bearbetad industrimat.

Från det medicinska etablissemanget kan ni inte förvänta er något meningsfullt stöd men läs boken!