Hur ser Sveriges framtid ut i jämförelse med Kinas?

Idag presenter jag ett ytterst intressant blogginlägg från Anders Thoren som är en tidigare kurskamrat från Teknisk Fysik på Chalmers. Anders har arbetat som företagsledare i Kina i 22 år och är gift med en kinesiska. Han har en idealisk bakgrund för att kunna göra denna jämförelse av utvecklingen i Sverige och Kina.

Lars Bern

 

Bakgrund,

Utvecklingen i Sverige under senare år föranleder mig att försöka analysera vart Sverige är på väg. Jag har under de senaste 22 åren varit bosatt i Shanghai i Kina och med stigande förundran observerat utvecklingen i Sverige. Det kan kanske därför vara av intresse att försöka göra några jämförelser mellan länderna och försöka extrapolera och se vart vi är på väg.

När jag kom till Kina för 22 år sedan var Kina ett uland och har idag utvecklats till en av världens största ekonomier och fortsätter framåt med rasande fart. Tillväxten var till en början minst 10 % om året, men har nu fallit till ca 5 %. Det är givetvis lättare att nå höga ökningstal procentuellt när ekonomin är liten. Tillväxten i procent måste ju gå ner, annars skulle den ju växa exponentiellt. Per capita är ökningen något lägre, men befolkningstillväxten i Kina har avstannat och kommer om några år att vara negativ pga den långvariga enbarnspolicyn, som numera är omvandlad till en tvåbarnspolicy. Det som gör att befolkningen fortfarande ökar något är att det ökade välståndet har gjort att medellivslängden går upp.

Ekonomin i Sverige har mer eller mindre stagnerat och står och stampar. Jag läste just en blogg av en ekonom, där han visar att ekonomin i Sverige, under alliansregeringens 8 år vid makten, per capita växt med ynka 0,3 % om året. Politiskt låter det naturligtvis annorlunda beroende på, vem man lyssnar på.

 

Politiskt system

Kina är, som vi alla vet, mer eller mindre en enpartistat, där det gamla kommunistpartiet styr och ställer. Det finns alltså inga fria riksdagsval i vår mening, så politikerna behöver inte på samma sätt, som i Europa köpa röster vart fjärde eller femte år, för att försöka hålla sig kvar vid köttgrytorna. Det betyder inte att politikerna inte lyssnar på folket. Tvärtom är de ledande politikerna mycket lyhörda och lyssnar genom sin stora organisation, vad folk tycker och tänker. Sociala medier spelar här en mycket stor och viktig roll. Social oro hade man nog av i det här landet nu senast under Maos tid. Kineserna har haft tillräckligt med politisk oro i sitt förflutna, så nu vill befolkningen ha lugn och ro.

Är vi så mycket bättre i Sverige då? Efter den så kallade December-överenskommelsen har vi ju också mer eller mindre en enpartistat (Sjuklöverpartiet), som bestämmer utan att fråga väljarna. Vi har en regering som utfärdade en massa löften innan valet och som nu helt struntar i löftena. Ingen opposition värd namnet.

I Kina finns ju en del dissidenter, som står på barrikaderna och kritiserar regeringen. Dessa brukar ju ibland dömas och spärras in.

Hur är det då ställt i Sverige? Hur många SD anhängare har straffats genom att avskedas från sina jobb? (Och hur många har uteslutits från fackuppdrag? moderatorns anm.) Hur länge satt Dan Park i fängelse för att ha ställt ut kritisk konst? Vad sägs om läkaren i Malmö som försökte ta en muslimsk kvinna i handen och försökte vara artig och hälsa och som dömdes för diskriminering. Är vi lika inför lagen?

Är skillnaden så stor att vi kan uppmana statsministern att kalla Kina en diktaturstat? Vad skall man i så fall kalla Sverige? Vad har hänt med vår grundlagsfästa yttrandefrihet och föreningsfrihet? Jag tror inte man skall kasta sten när man sitter i glashus.

 

Pressens oberoende.

Pressen och TV i Kina har utvecklats mycket under min tid här. Den var i början hårt styrd och var ganska ointressant följa. Numera är den betydligt mer oberoende och framför allt när det gäller rapporteringen av utländska nyheter håller den hög klass. Sociala medier har här också haft ett avgörande inflytande på utvecklingen. När det gäller inhemska politiska nyheter presenterar man förstås den kinesiska regeringens synpunkter.

Hur är det i Sverige? Har vi en fri och oberoende press? Jag tycker inte det, utan den etablerade pressen ”s.k. gammelmedia” har ju blivit politiska megafoner och bedriver s.k. ”agendasättande journalistik”, vilket ju betyder att man bara rapporterar nyheter, som passar in i agendan. Medias stora beroende av presstöd har ju blivit alltmer uppenbar. Nu skall det ju snabbutredas hur man kan förbättra presstödet, eftersom folket överger megafonerna, och söker sig till nätet. Hur skall man då få hänga kvar vid köttgrytan? Jo, genom få mer bidrag från den, som de är satta att övervaka. Bit inte den hand som föder dig.

Själv läser jag inga dagstidningar längre, på nätet finns ju all världens tidningar och där kan man läsa olika vinklingar på nyheterna och själv bilda sig en uppfattning om vad som pågår.

 

Migration

När jag kom till Kina 1994 bodde 80% av befolkningen på landet. Nu bor 50% av befolkningen på landet. Det betyder att 400 miljoner människor har flyttat in till städerna.

I Shanghai, där jag är bosatt, har befolkningen ökat från att 1994 vara ca 12 miljoner invånare till att det nu torde vara över 25 miljoner. Befolkningen har alltså ökat med 600 tusen invånare per år eller ungefär ett Göteborg om året eller minst två till tre gånger immigrationen till Sverige.

Hur har man klarat en sådan omställning? Det finns flera förklaringar. En är att det finns gott om jobb, allt från enkla skattebefriade städjobb, restaurangjobb och kontorsjobb till professionella aktörer som läkare, advokater och ingenjörer. Många av dessa kan få banklån och köpa en lägenhet. Det andra är att kineserna sparar och investerar och regeringen har uppmuntrat till att man investerar i fast egendom. Många använder sina sparpengar och köper flera lägenheter, som man sedan kan hyra ut och på så sätt senare i livet dryga ut och värdesäkra den låga pensionen. Skatten på hyresinkomsterna från bostadsuthyrning är låg ca 10 %. Det finns ingen hyresreglering, som försvårar andrahandsuthyrning. Detta har skapat en enorm byggboom och lägenheter har producerats i en rasande fart. Eftersom två tredje delar av nyförsäljningspriset för en lägenhet går tillbaks till staten som skatteintäkter och intäkt från markförsäljning har ju skatteintäkterna från denna aktivitet blivit en av de lokala regeringarnas stora inkomstkällor. Det antal jobb som denna byggboom skapat är också betydande. För att minska bubbeleffekterna har regeringen från tid till annan behövt begränsa en persons möjligheter att köpa flera lägenheter, men det finns ju alltid andra familjemedlemmar som hjälper till. Den ständiga prisökningen på bostäder bidrar ju också till investeringsyran.

Här och var har det ju genom felplanering skapats några s.k. spökstäder, där optimistiska lokalpampar förbyggt sig. Men kom ihåg att folkvandringen fortsätter. Under de kommande tjugo åren kommer väl ytterligare några hundra miljoner människor att flytta in till städerna och då kommer dessa spökstäder förmodligen också att befolkas. Eftersom trycket på bostadsmarknaden i storstäderna har varit hårt har ju priserna gott upp rejält. Så de finns ju risk för temporära bubbeleffekter, men långsiktigt tror jag inte att det är så problematiskt.

Kina har ju givetvis också den fördelen, att alla migranterna talar samma språk och har samma kultur, som de redan bofasta. Assimileringen blir ju så mycket enklare. Sedan är ju förväntningarna på insatser från samhället så mycket lägre än i Sverige.

Hur Sverige skall lösa bostadsproblemen och integrera alla invandrare är mig en gåta. Så vitt jag vet, pågår det endast en begränsad planering för nya bostäder och hur man sedan, när man tänkt färdigt, skall finansiera all nya bostäder är oklart. Vi behöver bygga en ny mellansvensk stad varje år och därtill all behövlig infrastruktur i form av sjukhus, vårdcentraler, reningsverk, gator, skolor etc. Listan av behov kan göras lång. Vi hindrar ju folk från att spara i bostäder, utöver den egna bostaden, genom ha en hyresreglering, som håller ner hyran, hög beskattning av inkomsten från uthyrning och i bostadsrättsföreningar råder i allmänhet stort motstånd mot andrahandsuthyrning. Eftersom många av de tilltänkta hyresgästerna i stor utsträckning saknar inkomst måste ju staten eller kommunen finansiera alltihop och både betala byggandet och finansiera hyran.

 

Ekvationen går inte ihop.

Man kan också ta sig en funderare på hur Shanghai skulle se ut om alla, som kom hit, automatiskt skulle få försörjningsstöd och kunna leva här utan att behöva arbeta. Shanghai skulle då bli en jättelik magnet, som drog till sig oanade mängder människor och staden skull mycket fort bli obeboelig. Trots den stora migrationen så kan man idag röra som var som helst i Shanghai utan större risk, även nattetid, vilket ju är unikt för en storstad av den här storleken.

 

Infrastruktur

Järnvägs- och tunnelbanetransporter är ju modeord i Sverige. Men det förblir ju modeord. När vi bygger en järnväg, så lägger vi den i Norrland, där det finns väldigt få människor, som kan utnyttja den. Vi skyller på industrins transportbehov, vilket jag har svårt att tro på.

I Shanghai har man byggt ett tunnelbanesystem med rasande fart. När jag kom hit 1994 fanns en nybyggd kort linje med ca ett dussin stationer. Idag finns 15 linjer med minst 250 stationer och 2020 kommer det att finnas, enligt gällande planering, 22 linjer med uppemot 500 stationer. Hitintills har det som planerats, också byggts.

Shanghai har också fått ett modernt motorvägsnät, som i likhet med många andra storstäder är överbelastat, så tunnelbanan är idag en förutsättning för att staden skall fungera.

Shanghai har förstås också bundits in i det nationella snabbtågsnätet, som nu omfattar de flesta större städer i västra Kina och utbyggnaden fortskrider. Shanghai har också fått en andra storflygplats.

I Sverige har vi fortfarande inte motorväg hela vägen mellan våra största städer, även om motorvägen Stockholm – Malmö efter närmare 50 års byggnation är nästan klar.

Hur vore det om vi byggde ut spårbunden trafik i områden, där vi verkligen behöver den, där det bor mycket människor. T.ex. mer tunnelbana och mer förortsbanor i Stockholm, exempelvis pendeltåg till Vaxholm och Norrtälje. Eller kanske rustar upp Bohusbanan och förlänger den några kilometer så den når Oslo så man kan ha en kustpendel Oslo-Göteborg-Malmö-Köpenhamn. Det är ju en region, som har utvecklingsmöjligheter. Nu skall man istället förbruka alla västsvenska investeringsmedel på en ny jättestation i centrala Göteborg. Lägg istället stationerna där de enkelt kan nås med bil och man kan enkelt arrangera pendelparkeringsplatser.

Sverige konsumerar idag alldeles för mycket i olika välfärdsaktiviteter, speciellt under valår, så det blir inga pengar över till järnvägs- och tunnelbanebyggen, inte ens till ordentligt underhåll av den befintliga strukturen. Om invandringen fortsätter i oförminskad takt, kommer den att minska infrastruktur- investeringarna ytterligare och den s.k. snabbjärnvägen, som skall förbinda Göteborg, och Malmö med Stockholm kommer att förbli en dröm. Men vi kanske kan förlänga Botniabanan vidare norrut till ännu ödsligare trakter.

Hur det skall gå om, vi gör, som regeringen tidigare föreslagit, och avskaffar infrastruktur, som vi redan har genom att lägga ner Bromma flygplats och stänga kärnkraften och delar av vattenkraften? Men vi kanske inte skall ha elbilar i Sverige eller bara åka blåsiga dagar. Hur länge har vi diskuterat nya Slussen och kringfart Stockholm?

 

Jobbskapande åtgärder.

Den kinesiska regeringen jobbar mycket aktivt med att attrahera industri och skapa jobb. Man använder i stor utsträckning skattevapnet för att öka attraktionen för industrin att etablera sig i Kina. Dessa medel kan vara mycket flexibla och variera från ort till ort, beroende på vilket politiskt mål man har. Efter en tid, när jobben är skapade, försöker man långsamt att normalisera verksamheten, så att de nya företagen blir en bra skattebas. Sedan har man ju fördelen av att vara ett land, där många företag kommer hit och drömmer om, att detta stora land skall bli en jättemarknad för deras produkter.

Det är ju inte bara företagens vinst, som genererar välstånd, utan det är ju alla pengar, som företagen spenderar på löner, underleverantörer och insatsvaror etc., som kommer landet till del, plus alla exportintäkter. Även företag som skatteplanerar, och inte går med vinst lokalt, bidrar ju stort till uppbyggnaden av välståndet, genom alla pengar de spenderar lokalt på löner och löneskatter.

Sverige ligger ju som bekant i Europamarknadens utkanter, Europas Norrland, och med allt högre bensinpriser, löneskatter etc, kommer knappast någon att vilje etablera tillverkning i Sverige i framtiden. Vi får vara glada om någon ens vill stanna kvar. Det medför, att snart har vi bara den råvarubaserade industrin kvar om ens det. När sedan den industriella basen reducerats och man inte längre har den underleverantörsbas och annan kompetens för att stötta industrin med vad den behöver, så kommer det att gå ännu fortare utför.

Målsättningen som regeringen har att Sverige skall ha OECDs lägsta arbetslöshet 2020 kombinerat med höjda löneskatter, restaurangmoms och minskade RUT och ROT avdrag går helt enkelt inte att förverkliga. ROT, RUT och sänkt moms på restauranger är ju helt enkelt ett bevis på att skatten på arbete är för hög, för att en vanlig människa kunna betala för dessa tjänster med beskattade pengar. Att skapa många jobb och samtidigt behålla den ”Svenska Modellen” blir ett omöjligt problem att lösa. Alla kan ju inte jobba i stat och kommun.

Ekvationen går ju inte ihop.

 

Skolan

Den av den förra regeringen beställda evalueringen av den svenska skolan har ju publicerats. Den är en svidande vidräkning med, hur det är ställt i Sverige. Vi har en skolminister, som lovar att fixa det, som det har tagit en generation att rasera, på hundra dagar, även om han nu bett om några dagars respit. Detta visar hur det står till i skolan, där denne minister har blivit ”utbildad”.

Det är klart att det finns många skolor i Sverige, som fungerar väl med mycket engagerade lärare, men rapporten visar ett statistiskt medeltal och det förskräcker. Vad som också måste till är bl.a. en ökad förståelse och support för lärarna från föräldrarna. Man måste idag vara mycket noga med, vilken skola man väljer för sina barn, om barnen skall få den utbildning de förtjänar. Jag tror inte nödvändigtvis, att man måste kasta en massa pengar på skolproblemet. Utan använda pengarna som finns på rätt sätt. Engagerade föräldrar är också en förutsättning en bättre skola.

Jag har haft förmånen att ha haft barn i den svenska skolan och under en tid också i USA. Nu senast har jag haft ett barn i den kinesiska skolan och sett hur den utbildningen har varit. Jag har blivit mycket imponerad av hur den asiatiska utbildningen fungerar idag. Mycket engagerade föräldrar och lärare och mycket hårt arbete för eleverna, visserligen till en viss del på bekostnad av den sociala utvecklingen, men det är ingen tvekan om var någonstans framtidens duktiga ingenjörer och forskare kommer att finnas. Föräldrarnas engagemang i sina barns utbildning är också mycket stort. De är mycket villiga att spendera pengar på att komplettera barnens utbildning utöver vad skolan ger, om så behövs.

Den svenska regeringen, oberoende vilken, vill att vi skall satsa på ”kunskapsjobb” eller som det nu heter politiskt ”nå global spetsnivå” i Sverige. Orsaken är, att dessa jobb är de enda, som kan tåla svenska löner och skatter. Sanningen är ju den, att vi borde satsa på låglönejobb, för de är de enda, som kommer att stå till buds om några år om utförsbacken fortsätter. Den ”Svenska Modellen” är en trevlig dröm, som nog inte kommer att överleva, för den går inte att kombinera med den andra drömmen om, att vi skall vara en ”Humanitär Stormakt”.

 

Trend och extrapolering.

Extrapolering är ju att försöka se in i framtiden baserat på dagens trender.

Tittar man då på Europas framtid. Hur kommer det att se om 30 – 40 år. Hur kommer Kina och resten av Asien då att se ut? Vad jag har upplevt i Kina under mina 22 år här är något enastående. Ett land som rest sig på aldrig tidigare skådat sätt, på grund av riktigt fattade politiska beslut, är något mycket remarkabelt. När Deng Xiao Ping beslöt att socialismen skull bytas ut mot kapitalism, släppte han fri oanande krafter. En hel del fel har begåtts, inom t.ex. miljöfrågorna, men jag är övertygad om, att även de problemen kommer att lösas och pengar finns det gott om i Kina idag. Man har ju pengar och resurser att lösa dessa problem nu.

Visserligen har detta nya kapitalistiska samhälle skapat mycket stora ojämlikheter mellan olika grupper, men kontentan av allt är att många hundra miljoner människor har lämnat fattigdomen bakom sig. Det finns ju en hel del kvar att göra, och det är regeringens målsättning och fokus på att lösa detta. Folket i Kina är som regel mycket nöjda med utvecklingen, när alla får det bättre för varje år som går. Man fokuserar inte så mycket på Robin Hood modellen, att ta från de rika och ge bidrag till de fattiga.

Europa är nog ganska förlorat idag. De ekonomiska problem vi ser i Europa är en följd av den politik, som förts under sista 30 åren. Politikerna är så inmålade i sina hörn genom alla utställda löften om en ständigt ökande välfärd, som ingen idag kan finansiera och nästan ingen politiker vågar tala klarspråk. Och gör man det, så blir man utfrusen och mobbad. Jag ser nästan ingen annan lösning, än att en stor krasch inträffar, som kan få oss att tänka om och vi får börja om från botten. Den svenska politiken har ju blivit som en religion, det finns bara en tro, och den som inte tror skall hängas ut. Det är ju tur att vi inte bränner folk på bål längre. Prästerna håller ju inte sina predikningar i kyrkan längre utan på ställen som Medborgarplatsen och i Almedalen. Den nya bibeln där vi kan läsa alla sagorna är ju pressen. Det hela påminner allt mer om Maranatarörelsen förr i världen.

För Sveriges del ser det, enligt min mening, mycket mörkt ut. Vi har skapat ett politiskt system som liknar en enpartisstat och som har i pressen en av skatter betald propagandamaskin, som håller den politiska adeln kvar vid köttgrytorna, nästan alldeles oavsett hur man sköter sig och vem man röstar på. Politiker av alla kulörer har mer gemensamt med varandra än med sina kärnväljare.

Vår infrastruktur är eftersatt sedan många år och genom en dyrbar immigration säkerställer vi, att vi aldrig kommer att ha tillräckligt med pengar att betala för utbyggnad och underhåll av den.

Vi försöker med stora skattehöjningar förtvivlat att hålla fast vid välfärden på nuvarande nivå eller till och med i retoriken att öka den, men istället jagar vi iväg fler jobb till låglöneländer, jobb som vi desperat behöver, vilket får till följd att välfärden snarast kommer att minska radikalt. Det finns ju en övre gräns på hur höga skatter, som går att ta ut och vi närmar oss raskt den gränsen nu, om vi inte redan har passerat den.

Vi kommer inte att få ordning på skolan, för det är politiskt omöjligt, därför att vi då måste ställa mycket högre krav på elever och föräldrar. Vi måste också ägna lite mer tid åt de duktiga eleverna och satsa mer på riktig yrkesutbildning för att få fram den spetskompetens, som vi behöver till våra kunskapsjobb, som vi talar så mycket om, att vi skall satsa på. Det skulle heller inte skada, att åter göra läraryrket till ett välbetalt högstatusjobb.

För att det fria skolvalet skall fungera krävs ju att man mäter resultaten ordentligt och sätter rättvisande betyg eller på annat sätt genom inträdesprov på ett rättvist fördelar åtråvärda studieplatser. Skolorna måste ju konkurrera med utbildningsresultat som konkurrensmedel.

I Kina har man i stor utsträckning inträdesprov, som rättas centralt. Det ger en rättvis betygsättning.

 

Min slutsats

För mig har mina 22 år i Kina var oerhört lärorika, och visar vad man kan åstadkomma politiskt, om man verkligen vill och är i desperat behov av det. I Europa är vi bortskämda sedan länge och den förda politiken omöjliggör en kursändring i tid. Politikerna i hela Europa är totalt oansvariga och inga länder har lagar, som ställer en politiker till svars för sin katastrofala handläggning av ekonomin. Politiker kan utlova vad som helst före ett val, men sedan kan man ostraffat helt frångå sina löften och hoppas att man kan lura väljarna igen vid nästa val. Nationalekonomiskt var väl Sverige till en början bland de bättre i klassen, om man jämför med Sydeuropa där krisen slog till först, men vi har sannerligen på senare år gjort vårt bästa för att hinna ikapp stater som Grekland och Spanien.

Man skall ju inte bara klaga, utan man borde ju också föreslå lösningar, men jag ser egentligen inga lösningar på våra problem. Problemen blir för var dag allt mer uppenbara, men de lösningar, som måste till, är politiskt helt omöjliga att genomföra i det rådande politiska klimatet. Den som föreslår nödvändiga reformer eller protesterar överöses med invektiv.

När politik blir en religion blir problemen näst intill olösliga utan en rejäl krasch blir oundviklig.

Man skall väl också se det positiva. Sverige har ju fortfarande många fördelar jämfört med Kina. Artikeln försöker bara analysera trenden och gör ett försök att extrapolera den in i framtiden. Enligt min uppfattning har Sverige fortfarande åtskilliga år innan Kina passerar Sverige i samlad livskvalitet, men trenden är oroväckande. Jag är inte så bekymrad själv, jag är för gammal, men skall vi lämna över ett lika välmående land till våra barnbarn, som det som min generation har växt upp i, måste trenderna reverseras. Det är i det perspektivet artikeln skall ses.

Kina och andra länder Asien kommer att vara framtidens ekonomiska stormakter där pengarna kommer att finnas och dit alla kommer att dras med eller mot sin vilja.

Och till sist, under alla dessa drygt tjugo åren i Kina har ingen kommit på att kalla mig kines och i Kina finns inga hen.

Anders Thoren

Om ni vill fördjupa er i Kinas utveckling skall ni läsa tegelstenen:

http://www.adlibris.com/se/bok/when-china-rules-the-world-9780140276046