Var betyder folkviljan mest – i EU eller i Kina?

Just nu har jag på nattygsbordet den andra reviderade upplagan av bästsäljaren When China rules the World av den brittiska journalisten Martin Jacques. Den här upplagan har undertiteln Slutet på Västvärlden och födseln av en ny världsordning. Jag läste för några år sedan första upplagan och när jag nyligen fick kurskamraten Anders Thorens krönika som publicerades här på bloggen, beslutade jag att skaffa och läsa Jacques revidering av den viktiga boken. Jag har inte läst klart boken men skulle redan nu dra några viktiga slutsatser av det som redovisas.

Som framgår av Anders Thorens krönika och från andra svenskar som verkar och verkat länge i Kina, har de ett betydligt större förtroende för Kinas ekonomiska utveckling än det som avspeglas i våra starkt USA-styrda MSM. Likadant är det med Martin Jacques beskrivning. För den som vill se den västliga världshegemonin bestå är Kinas utveckling det stora hotet. Det är nog ingen tvekan om vilket Kinas mål är. Skillnaden mellan kineser och västerlänningar är att kineserna inte har bråttom, man tar mycket god tid på sig i sitt undanträngande av väst och tar därför ett litet steg åt gången. Detta att tillväxttakten i kinesisk ekonomi avtagit är ju inte en minskad tillväxt i faktiska tal utan bara en lägre procentuell tillväxt räknad på en betydligt större ekonomisk volym idag.

Ett av de största misstagen vi gör när vi bedömer Kina är att vi jämför landet med lilla Sverige. Att den jämförelsen haltar blir ju uppenbart om man tar i beaktande att Kina motsvarar 130 stycken småländer som Sverige. Den relevanta jämförelsen borde istället vara att ställa Kina mot nästan tre gånger mindre EU och då blir även slutsatserna mindre självklara. Kina har över 1.300 miljoner innevånare medan EU bara har 500 miljoner. Ett annat fel vi ofta gör både vid bedömningen av Kina och Ryssland är att vi fortsatt är väldigt starkt påverkade av ett tänkande från det Kalla kriget och kampen mot den globala kommunismen. Detta är en tendens som är starkt underblåst av den USA-propaganda som dagligen sköljer över oss i svenska MSM.

Huvudkritiken mot Kina är att landet är en enpartistat genom att den politiska makten fortfarande ligger hos kommunistpartiet, trots att landet övergivit den kommunistiska ideologin och infört en ordning som närmast kan beskrivas som statskapitalism med fri marknadsekonomi. Landets kommunistiska parti kan liknas vid EU:s politiska yrkesklass som framlidne Anders Isacsson döpte till den politiska adeln. Partiet består av över 80 miljoner medlemmar eller ca 6% av befolkningen, vilket i stort sett motsvarar dubbelt fler än de aktiva i våra etablerade politiska partier – det Thoren kallar Sjuklöverpartiet. Vi har ett liknande politiskt etablissemang inom EU som helt dominerar EU:s politik. Detta etablissemang kan i många avseenden liknas vid det kommunistiska partiet i Kina. Man har en gemensam s.k. värdegrund som inte får ifrågasättas och som omfattar viktiga delar av det politiska livet.

Frågan vid en jämförelse mellan EU:s och Kinas politiska styre är vilket system som bäst avspeglar folkviljan. Slutsatsen som ofta dras i våra MSM; att Kina är en diktatur medan EU är en demokrati, framstår inte som solklar. Det folkliga missnöjet med EU:s politiska härskarklass, värdegrunden och den brist på demokrati som vi upplever inom EU pekar snarast i motsatt riktning. Att det finns stora brister i mänskliga fri och rättigheter i Kina är uppenbart, men detsamma gäller även inom EU. Oppositionen mot etablissemanget i Kina verkar knappast komma i närheten av oppositionen mot den etablerade härskarklassen inom EU. Det är bara att se hur EU:s etablissemang behandlar den folkliga oppositionen som tar sig uttryck i en rad nationalistiska partier som ifrågasätter värdegrunden i olika EU-länder. I Sverige har vi SD som öppet diskrimineras av etablissemanget och vars medlemmar bl.a. hängs ut i MSM, förlorar jobb och utesluts ut fackföreningar. Rasisten och antifeministen Mehmet Kaplan bjuds till Nobelfesten, men inte ledaren för det tredje största riksdagspartiet. Vi ser även hur EU:s politiska klass nu agerar mot de EU-länder, där de som opponerar sig mot värdegrunden tagit makten som i Ungern och Polen. EU:s nära allierad USA är inte heller någon demokrati längre, utan en plutokrati där man inte kan nå politisk makt utan uppbackning från de hyperrika.

Vi i västvärlden har vant oss vid att se världen som vår; att det internationella samhället är vårt; att internationella institutioner är våra; att världsvalutan – dollarn är vår; att de universella värderingarna i värdegrunden är våra; att världens historia är vår; att världsspråket är vår engelska. I Kinas ögon är det inte så. Ju större Kinas ekonomiska makt blir, ju fler av dessa föreställningar kommer att utmanas. Kina och deras allierade Ryssland verkar av allt att döma att bl.a. förbereda en utmaning av dollarn genom lanseringen av en alternativ reservvaluta uppbackad av guld. När dollarn berövas sin privilegierade ställning, kommer det högt skuldsatta USA att hamna i en akut ekonomisk kris. USA kommer inte längre att klara av finansieringen av sin korrumperade rustningsindustri och enorma krigsmakt.

Demokrati i kinesernas ögon är i första hand demokrati mellan världens länder och folk, något som västvärlden frenetiskt motarbetar. Kineserna möter t.ex. amerikansk och EU dominans i olika organ som t.ex. Världsbanken och IMF med att etablera egna motsvarande organ, som stegvis kommer att ta över. Deras senaste framgångsrika skapelse Asian Infrastructure Investment Bank som motarbetades av USA är ett steg på vägen. EU har två egna permanenta platser i FN:s mäktiga säkerhetsråd, Kina har en och Indien har ingen. Kina har tagit ledningen inom världssamfundet utanför väst och bygger upp infrastrukturen i fattiga U-länder och skapar en ekonomisk utveckling som västligt bistånd inte klarat på 70 år. Kina har tagit ledningen i den delen av världen genom sin BRICS-allians med de ledande utvecklingsländerna. USA:s och EU:s försök att få Ryssland ekonomsikt på knä slår nu tillbaka mot främst EU-länder. F.ö. kommer aldrig Kina låta Ryssland som är deras vapensmedja och främsta råvarubas att falla i västvärldens händer igen.

Det vi bevittnar är Slutet på Västvärlden och födseln av en ny världsordning sannerligen en spännande och lite skrämmande tid att leva i. Det behöver dock inte vara sämre än den gamla New World Order som de hyperrika angloamerikanska oligarkerna försöker tvinga på världen.