bloggen

Häromdagen sände jag ett mejl till vännen Bertil och frågade honom i förtroende om han fortfarande var miljöpartist. Idag kom svaret på Bertils blogg . Eftersom bloggen är offentlig lägger jag ut texten även här.

Bertil Torekull:

Jag halkade in i miljöpartiet på ett bananskal, troligen ekologiskt, och det är Fridolins förtjänst. Eller fel. Nej, förtjänst. Året var 2010 och den unge mannen, 25, hade bestämt sig för att hoppa tillbaka till riksdagen efter en tid som TV-reporter och folkhögskolelärare. Han toppade listan för norra och östra Skåne och bad mig bli hans sparring partner i valrörelsen, ett udda beting, inte journalistiskt men politiskt eftersom jag aldrig ägt en partibok.

Det gick som en dans. Vi åkte runt i Skåne på torgen, jag ställde tuffa frågor som han besvarade lika tufft. Han kallade det kaffe-och-bulle-möten,jag trivdes i dialogen fast nästan fyra gånger äldre än han. Vi hade då känt varann ett par år efter att ha mötts i en paneldebatt i en kyrka, jag tyckte han var genomtänkt, medmänsklig, engagerad, vidsynt, inga dumma plus för en verbal snorvalp om man så säger. Han vann en brakseger.

Sådan bakgrunden till att han sent 2013 bad mig stå trea på hans lista i valet 2014. Jag sa ja med stark skepsis – och fåfänga. Men med ett kompakt stöd av det lokala partiet vid en oförglömlig nominering var saken klar. Jag beskrev mig då själv som motsatsen till hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann – jag ville stanna och göra avtryck.

Så har både skett – och inte! Så länge Gustav är statsråd är jag ersättare i riksdagen till hans ersättare Elisabet Knutsson. Det blev en skakig resa. Efter den osannolika segern i EU-valet våren 14, då partiet blev tredje största (tack vare Isabella Lövins triumfer i Bryssel som havens räddare), följde det i sak svidande nederlaget i riksdagsvalet då mp knappt hävdade utslaget 2010. Sedan dess har jag varit en öppet uttalad kritiker av mps roll som Löfvens medregent. Bara en storseger typ EU-valet hade i mina ögon motiverat att partiet klev in i en ministär. Jag skrev i Svenska Dagbladet i december 2014 att partiet ”backat in” i regeringen och riskerade att helt förlora sin själ men att det behövdes som en omistlig extern pådrivare i den allt avgörande klimatfrågan.

Partiet reagerade gåtfullt: ingen sa ett ont ord, fri-anden Carl Schlyter tog mig rentav i famn. Och Gustav, vilkens mentor jag felaktigt utpekats som (han har aldrig följt ett enda råd), sa heller inget negativt, mp har högt i tak och han visade mig stolt sitt statsrådsrum. Själv tyckte jag det var häftigt ha denna kanal rätt in i maktens förmaksflimmer…

Utvecklingen därefter har bara fjärmat mig från partiet. Jag saknar totalt förtroende för den osannolikt pladdrande Åsa Romson, historielös,opåläst, hon har förstört mycket. I april för ett år sedan skrev jag min tyngsta debattartikel nånsin. I Expressen krävde jag ett tillfälligt stopp i invandringen. Ett ”moratorium” där vi tog tid på oss att under statsministerns ledning i en kommission med alla parter (inkl SD) genomlysa den nya folkvandringens effekter och föreslå åtgärder för en rimlig immigration och integration.

Mitt inlägg ”delades” över 42.000 gånger, ett rekord som röjde frågans dynamit. Jag hotades med uteslutning men stod fast allt medan även mps andra hjärtefrågor körts över eller skymts av grava missgrepp, Kaplan-fallet en klimax. Gustav själv har närmast drunknat i sin förtvivlade verbalitet, jag vet inte hur han ska reda ut det här. I mitt hjärta förblir jag mpartist för miljöns och klimatets skull, vår tids finala utmaning. Att se detta nödvändiga parti förlora sig i maktberusningens korridorer är därför en sorg. Jag hoppas det snarast söker nödutgången, i värsta fall stöts ut för det brinner! Men en dag, hoppas jag, få ta en bulle och kaffe med vännen Gustav för att på allvar diskutera en comeback under helt nya stjärnor.