Cayuco_approached_by_a_spanish_Salvamar_vessel_(cropped)

I en av gårdagens krönikor skrev jag om hur de globala företagens och finanshusens strategiplanering ligger bakom mycket av det till synes oförklarliga i dagens skeenden. Låt mig utveckla det temat ett steg längre.

Under större delen av vårt västerländska samhälles historiska utveckling har nationens och allmänhetens intressen ståt i fokus och styrt fattade beslut, helt enkelt därför att företagen haft långt mindre inflytande än nationalstatens maktinstitutioner. Den ordningen har under 1900-talet börjat rubbas i takt med den kraftiga ekonomiska tillväxten som get upphov till allt större, mäktigare och gränslösare företag och finansiella aktörer. Idag har världen en lång rad globala företag och finanshus som är större och inflytelserikare än flertalet av världens nationer. Beslut som fattas i bolagens slutna styrelserum och av finansvärldens rikaste och mäktigaste har ofta en avgörande betydelse för olika nationalstater.

Jag har själv lett och setat i styrelsen för företag med betydande verksamhet i många länder och vet hur man tänker när man utformar sina strategier. Idealmarknaden för globala företag och banker är en gränslös marknad med gemensamma lagar, regelverk och standards. Därför har företagen, bankerna och deras organisationer alltid arbetat för frihandelsavtal typ TTIP och man har stött överstatliga unionsbildningar såsom EU. Det ligger då i sakens natur att när de stora företagen utformar sin strategi, så försöker man hitta sätt att minska inflytandet från nationella institutioner i en rad stater. Målet är att få dem att underordna sig överstatliga regelverk och ett internationellt politiskt etablissemang som samarbetar med de globala företagsledarna och finansmännen. Det är där slutna överläggningar som Bilderbergmötena kommer in i bilden.

När finanselitens hyperförmögna, intelligenta och socialt begåvade direktörer fångat våra ofta obegåvade och lågutbildade politiker i sina klor, står inte längre folkviljan hemmavid så högt i kurs. Efter avslutade tjänster belönas många av politikerna med omotiverat högarvoderade uppdrag från de stora bolagen och bankerna – det kallas i andra sammanhang för korruption.

Allt detta är självklart. I takt med att globala företag och internationella finanshus får allt mer inflytande och gehör, så trängs det nationella inflytandet tillbaka i många länder. Problemet med detta är att själva demokratin bara kan utövas nationellt. När nationens – folkets inflytande över utvecklingen minskar så trängs demokratin – folkstyret tillbaka och människor känner sig överkörda och marginaliserade. Det är detta som gett näring till den starka opposition som nu växer fram i hela den västliga världen mot etablissemanget. Intressekonflikten mellan de globala finansintressena och de demokratiska nationella intressena har nått en kritisk punkt. Antietablissemangspolitiker och nationalister går fram starkt i alla val. En rad av de stora politiska frågorna i vår tid har denna bakgrund.

Det som präglar starka nationalstater är ofta att man har en etnisk homogen befolkning som hålls samman av starka historiska och kulturella band. Tage Erlander jämförde en gång vårt land med USA genom orden: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”.

Ett sätt att försvaga och luckra upp starka nationalstater och göra dem mer mottagliga för en global ny maktordning, är en omfattande migration som gör länderna mindre homogena och urholkar nationskänslan. Denna migration driver samtidigt ner lönenivåer och försörjer de globala företagen med billig arbetskraft.

Här hittar ni förklaringen till de öppna gränsernas politik som det politiska etablissemanget i såväl Europa som USA fört, i nära samklang med de starka finansintressen som kontrollerar de globala företagen. Vi har nyligen sett hur den amerikanska oligarken George Soros gett ut en handbok på arabiska för att underlätta för fattiga från arabiska länder att ta sig in i EU.

Det kanske största hotet mot politiken som går ut på att radera ut de europeiska nationalstaterna och inordna alla trettiotal under en mångkulturell union är; att Ryssland under president Putin starkt markerat att man avser gå i motsatt riktning. Ryssland stärker nationalstaten mot de globala företagen och Ryssland sluter sig bakom sin kristna kulturtradition och månar starkt om sin etniska grupp. Förhoppningen hos den internationella finanseliten efter kommunismens fall var att kunna inlemma ett svagt Ryssland med havererad nationalkänsla i den överstatliga ordningen i Europa. Med Putin grusades den förhoppningen. Det förklarar mycket av attityden mot honom och Ryssland i dagens västvärld. Kampanjen mot Ryssland har som absolut mål att man inte får lyckas med sin nationalistiska linje, landet måste provoceras så att det destabiliseras och kan inlemmas i den nya världsordning som dirigeras av finanseliten i väst.

En huvuddel av de globala företagen har sina rötter i USA och som jag tidigare skrivit om har deras ägare i princip tagit kontroll över den politiska maktutövningen i USA. USA är inte längre en demokrati utan långt mer en oligarki. Barak Obama och Hillary Clinton är finansierade med stora pengar från bl.a. nämnde Soros och andra storföretagsintressen. Detta innebär att de globala företagen idag går armkrok med USA:s politiska etablissemang. Den alliansen gör att de amerikanska storbolagen kan räkna med millitärt eldunderstöd från USA:s enorma krigsapparat när så önskas och betydande politisk/ekonomiska påtryckningar för att bli gynnade. Men även det amerikanska folket vill ha tillbaka sitt demokratiska inflytande, vilket såväl Donald Trump som Bernie Sanders bär vittnesmål om.

På något sätt måste vi hitta en ny balans mellan storföretagens globala intressen och nationalstaternas. Människor måste få tillbaka möjligheten att kunna påverka sitt lands politik. Decemberöverenskommelser borde förbjudas i grundlagen. Ett avskaffande av nationalstaten innebär demokratins upplösning. Med den politiska utvecklingen och med ökande spänningar i överstatlighetens kölvatten vi ser i västvärlden idag, skulle det senare på sikt leda till en folklig resning och en väpnad revolution.

Det är inte så att nationalstater med egna regler, skatter och lagar nödvändigtvis ger en sämre ekonomisk utveckling. Lilla Sverige lyckades faktiskt redan på 50-talet när alla tullmurar var höga och globaliseringen ännu inte börjat, med framgång etablera några av våra stora företag globalt. På samma sätt som företagen konkurerar på världsmarknaden för sina produkter och tjänster borde ju suveräna nationalstater kunna konkurera. Många historiker hävdar faktiskt att det varit konkurrensen mellan många små och medelstora nationer i Europa, ja t.o.m. mellan olika städer, som varit motorn bakom Europas starka ekonomiska utveckling i Upplysningens kölvatten.

När man som vi nu gjort med EU tar bort konkurrensen mellan staterna är det inte självklart att allt blir effektivare. EU uppvisar snarast alla tecken på att bristen på konkurrens skapat en byråkratisk koloss som slukar allt mer av våra skattepengar och ger allt sämre utdelning. Obalansen mellan olika delar av EU kommer på sikt att spräcka hela bygget och kvar blir då ett antal destabiliserade vilsna länder med enorma inre slitningar mellan olika etniska och religiösa grupper. De som lever kommer att få uppleva att det förmenta fredsprojektet EU blir dess raka motsats.

Jag hoppas att vi den 23 juni kommer att få se Storbritannien lämna EU och jag tror att alla kommer att förvånas vilket positivt resultat det kommer att innebära för engelsmännen. Då kanske det skapas en förutsättning för tillskapandet av ett frihandelsområde mellan konkurrerande suveräna demokratier i Europa istället för dagens byråkratiska EU-koloss. Kanske kan det även bli möjligt att avveckla krigsalliansen NATO och inlemma Ryssland med sina enorma resurser i vår europeiska gemenskap. De globala företagen får finna sig i att följa respektive länders regler, lagar och värderingar och européerna får en ny chans.