bloggen

Viktig krönika av vännen och hedersmannen Bertil Torekull den 15 juni 2016

Jag hamnade mitt i studentfirandet i Stockholm, valde smågator för att slippa spyor och sprutöl från rusiga gestalter på tutande lastbilar; skränet, skräpet i kvarteret förföljde mig in i sömnen som ett försommarnattens hånleende mot all bildning. Ungdomar med av forskare klarlagda tunga kunskapsbrister beter sig som ett sjaskigt herrefolk och tillåts solka det offentliga rummet, en låtsad överklass med falska insignier av vita mössor och tomma hyllningar i helrör av billig champagne.

Hemkommen läste jag med tacksam fascination en kolumn av Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan med rötter i Mellanöstern (12 juni) om all kunskaps bas: att behärska sitt eget språk. Hennes svenska sommarlov ändrade karaktär när det var dags för den av föräldrarna anbefallda assyriska sommarkolonin. Mellan lekar och bad undervisades barnen i Mesopotamiens historia, pluggade sitt modersmål med dess snirkliga alfabet. En gång anlände en av Syriens främsta språkpedagoger, en veritabel skolfux i hatt, kostym, käpp i ena handen, tidning i den andra och krävde absolut tuggummibefriad disciplin då han drillade sina elever i glosor och grammatik…

Berättelsen – en lovsång till språket, läs! – slår mig som värd för en inneboende flykting vilkens övningar i svenska språket jag följer med rastlös bävan därför att byråkratin fördröjde starten nästan ett år. Jag längtar intensivt efter att en dag kunna föra ett vuxet samtal med min gäst om viktiga ting – bort från småsakernas tyranniska betydelser till storfrågorna om demokrati, frihet, hans egna, mina och världens utmaningar, om tro (den kristna), hopp och moral. Utan språk, det inser jag bittert efter sju månaders värdskap och trots mitt slående i ordboken för tigrinja (eritreanska), utan språk når jag honom inte på djupet; utan språket ingen integration värd namnet, ingen bra överlevnad för någon flykting och stora svårigheter för oss att förstå främlingens våndor och längtor.

Det är dubbelt hemskt att tänka på detta när man vet att våra firande studenter trots skola i tolv-år uppvisar djupa brister inte minst i språk – i dess förståelse och i dess rikedom av uttryck. I ett frågeprogram minns jag hur en svensk student med ett par år på universitet inte kunde skilja på vad som var adjektiv och substantiv av orden ”fin” och ”kärlek”… Assyriska språket, Chukris modersmål och en modern variant av arameiskan, hotas av kriget, minoriteterna som talar det kämpar för sina liv. Vårt svenska språk hotas av vår egen ringaktning. Att en svensk högskola vill kalla sig ”Jönköping University” illustrerar bara ett underliggande problem – inte bara att vi sänkt kraven på kunskap för att bli student och att vi ser på universitet som blott ett marknadsting som kräver engelsk logotype är illa nog men att vi inte längre älskar vårt modersmål och inser dess roll är en tragedi. Vi tycks inte förstå att grunden för att vi ska förstå andras språk är att vi behärskar vårt eget.

Bertil Torekull

http://bloggen.bertiltorekull.se/#post204