Från min kloka vän Lennart Bengtsson har jag fått följande tänkvärda reflexioner om vårt ansvar som fria individer. Om vi inte är beredda att ta det ansvaret förlorar vi på sikt vår frihet och vi får ett elitistiskt förmyndarsamhälle som styr våra liv – och George Orwell får rätt i sina förutsägelser.

imgres

Politik är vilja och politik är makt.  Makten utgår från ett fåtal som ser till att flertalet rör sig i de fåror som finns utstakade. Understundom är makten välvillig, som mestadels har varit fallet i vårt land, ungefär som en moder som håller sin skyddande hand över sina små. Får vi det allra minsta problem, som en alltför hög kroppsvikt, besvär med rökning eller snus eller ett begynnande spelberoende så står vårdapparaten där med vidsträckta armar för att ta hand om den olycklige. Att individen själv skulle kunna göra något åt sina problem eller besvär betraktas som nära nog uteslutet. Hur skulle han själv kunna klara detta?

Att människor får övervikt eller blir feta beror precis som för alla energisystem att tillförsel av energi är högre än behovet. Människor som får för litet mat, som vid hungersnöd eller i fångenskap, blir utmagrade liksom långdistanslöpare som gör av med all energi som de kan stoppa i sig. De som stoppar i sig för mycket får av samma skäl en tilltagande fetma.

 Tanken att en individ som stoppar i sig för mycket kalorier själv kan ändra på detta genom att bara äta så mycket som behövs förefaller i dag som en total omöjlighet. I stället föreskrivs vård inkluderande operationer av mage och tarmsystem till höga kostnader och hälsorisker, alternativt olika former av underliga bantningssystem som nästan utan undantag inte har någon effekt på sikt eller till och med är hälsovådliga.

 Ett huvudskäl är att det etablerade vårdsystemet och inte minst läkemedelsindustri och hälsoindustri motsätter sig detta då blotta tanken att individen själv kan bestämma sin vikt genom att reglera sitt ätande vore ett ekonomiskt hot mot ett lönsamt marknadsområde och måste därför på alla sätt motarbetas. Tanken att individen kan ta hand om sig själv vore förödande för alla de som försörjer sig i branschen. Att folk likaledes själva kan reducera eller eliminera sitt drickande, rökande och snusande, då de alla vet att det inte är hälsosamt är självklart fullt möjligt. Man behöver helt enkelt bara bestämma sig att sluta.

På senare tid har det så kallade spelberoendet blivit en stor fråga inte minst genom möjligheten att lätt spela på Internet. Med ett minimum av sunt förnuft och elementär matematik borde alla begripa att spel bara lönar sig för spelägaren för om det inte vore så skulle denne snabbt försvinna. Om man nu befriar medborgarna från ansvar och därmed behov av en fri vilja är det bara att driva iväg. En jättelik vårdapparat vill uppenbarligen inget hellre än att ta hand om den som drabbats av spelberoendet. Vissa vill betrakta spelberoendet som en slags obotlig sjukdom med tillhörande behov av utökad vård med alla de möjligheter som öppnar sig för nya vårdinitiativ.

Om någon trots detta vill äta eller supa ihjäl sig eller spela bort sina sista slantar så är det ju till syvende och sist individens ensak. Det finns ingen anledning att tycka synd om en sådan utan snarare borde beteendet fördömas. Om denne är envis nog att vägra förnuftiga råd finns det ingen anledning att samhället skall föröda sina resurser på hjälp annat än i undantagsfall. Det är sannerligen ingen brist på befogade uppgifter för samhället.