imagesGeneral_Micael_Bydén

Den svenska statsmaktens förfall som började under Reinfeldts tid som statsminister, har under Löfvens regim accelererat. Det finns anledning att känna oro – stor oro.

Vi har den senaste veckan kunnat bevittna hur rikspolischefen Dan Eliasson kommit ut som partipolitisk aktivist. Detta är ett kardinalbrott mot ett av rättsstatens fundament. Normalt har vi bara stött på denna typ av fenomen i s.k. bananrepubliker. Polisen måste stå över partipolitiken – polisen får likt Ceasars hustru inte ens misstänkas. Det allvarligaste i denna skandal är att det politiska etablissemanget inte ens verkar fatta på vilken svag is landets statsmakt befinner sig idag.

Som om det inte räcker med att den politruk som regeringen satt att leda polisen just visar sig vara det, så börjar även landets högste millitär ÖB Michael Bydén göra politiska uttalanden. I etablissemangets Almedalen har han gått till hårt angrepp mot vad han kallar rysk aggression och ryska UD har kommit med en ovanligt skarp reaktion.

Det faktiska läget är att Ryssland ensidigt pekas ut av det svenska etablissemanget som ”aggressivt”, baserat på att landet efter den naziststödda CIA-kuppen i Kiev mot en vald president genomförde en illegitim annektering av Krim, som för några decennier sedan var en del av Ryssland och som i princip bara bebos av ryssar och en liten minoritet tartarer. Inte ett skott avlossades vad jag vet. Samma svenska etablissemang har i princip inte reagerat med ett pip mot NATO/USA:s och Storbritanniens illegitima attack på en rad stater i Mellanöstern som började 2003. USA-lydriket Sverige deltog t.o.m. militärt i störtande av Libyens legitima regim.

Mellanösternkriget har kostat miljontals oskyldiga liv och det har drivit tiotals miljoner på flykt. Följden är en total destabilisering av hela Mellanöstern som nu även dragit med sig hela EU. Brexit är bara början. En destabilisering som även är på väg att helt underminera den svenska välfärdsstaten och den svenska modell som Löfven tror finns kvar.

Igår publicerades den brittiska Chilcot-rapporten som stämplar det svenska etablissemangets älskling Tony Blair som nära nog krigsbrottsling p.g.a. hans aktiva roll i detta oerhörda brott mot mänskligheten.

I det svenska etablissemangets ögon är världsskurken framför alla ryssarnas omåttligt populära president Putin. I vårt betydligt klokare grannland Finland hälsar presidenten sin ryska kollega välkommen och han för en dialog med honom i vänskaplig anda. Sverige blir allt mer isolerat i världen som det ledande rysshatarlandet. Det är väl en konsekvens av att vi genom det s.k. Värdlandsavtalet med NATO/USA intagit rollen som lydrike till världens utan jämförelse mest aggressiva militärmakt. En färsk opinionsundersökning visar att denna politik saknar folkligt stöd – men det konstaterandet är väl bara populism?

Att landets ÖB genom politisk aktivism gör sitt yttersta för att skapa en eskalerad konflikt med vår närmaste fredligt sinnade kärnvapenmakt, är att utsätta landet och vårt folk för uppenbara risker. Skall vår ledande militära ämbetsman ägna sig åt det? Hans agerande är upprörande oansvarigt och det värsta i detta sammanhang är, att inte heller här reagerar vår politiska adelsklass.

Den svenska statsmaktens dokumenterade förfall ger anledning att känna stor oro.

Post Scriptum

Efter att krönikan ovan skrevs har jag fått uppgifter som tyder på att frågan om ÖB:s uttalande och ryska UD:s reaktion är långt allvarligare än jag trodde. Det visar sig att det ryska UD sagt om att ÖB borde ta kontakt med sina ryska kollegor istället för att göra denna typ av fientliga utspel som han gjorde i Almedalen, det är han förhindrad att göra av försvarsminister Hultqvist. Något som är ett självklart svenskt säkerhetsintresse, att vår högsta militär har kontakter med sina ryska kollegor, är han alltså förhindrad att göra av landets försvarsminister. Den fråga jag ställer mig är vilka hållhakar har NATO:s och USA:s militär på Sveriges försvarsminister och regering?

Svenska folket har rätt att fordra av vår statsledning att landet upprättar fungerande relationer och en öppen kommunikation med världens näst största kärnvapenmakt som råkar vara vår granne. Dagens hatiska konfrontationspolitik ligger absolut inte i svenska folkets säkerhetsintresse. Sverige bör uppträda på samma korrekt diplomatiska sätt mot Ryssland som vårt långt klokare grannland Finland gör.