Recep_Tayyip_Erdoğan_June_2015

Den 29 juni skrev jag en krönika om hur Turkiets ledare Recep Erdoğan börjat orientera om sin politik och öppna upp för ett samarbete med Putins Ryssland. Bakgrunden till denna omsvängning är ett antal faktorer. Erdogan är givetvis besviken över det uteblivna stödet från NATO när han sköt ner ett gamalt ryskt bombplan. Även relationerna med det sönderfallande EU är sannolikt en viktig faktor. USA:s velande hållning till de krig som de själva satt igång i regionen och deras kluvna inställning till proxyarmén IS som de själva varit med om att starta och beväpna, har sannolikt också en betydelse. En annan viktig faktor bakom relationen till Ryssland är att den haft och har en större ekonomisk betydelse för Turkiet än relationen till USA, både vad gäller turism, export och energi. Den uppblossade konflikten efter nedskjutningen har stått landet dyrt.

I min krönika för två veckor sedan spekulerade jag i en ökad risk för en militärkupp. Nu har ett kuppförsök inträffat och även om kuppen misslyckades kan det vara intressant att ställa sig frågan vad som fick kuppmakarna att våga sig på försöket. Turkiska militärer lever i en nära relation till amerikansk militär inom NATO där Turkiet under hela efterkrigstiden varit den kanske viktigaste medlemsstaten som bevakare av Rysslands sydflank. Att ett antal turkiska officerare skulle våga sig på ett kuppförsök mot den demokratiskt valda presidenten, utan att de har någon form av stöd i NATO-kretsen bedömer jag som osannolikt. Historien har även lärt oss att USA nästan undantagslöst har haft ett finger med i spelet när denna typ av kupper har iscensatts i olika länder inom intressesfären.

Det ligger givetvis nära tillhands att Erdoğan drar samma slutsats som jag och att han även får belägg för en inblandning utifrån i kuppförsöket. Resultatet av en sådan slutsats kan man bara spekulera i, men en ganska säker gissning är en tydligare orientering mot ett ökat samarbete med Putin. Den närmaste tiden får visa om jag får rätt.

För oss européer måste slutsatsen bli att tankarna på en integration av Turkiet i det sönderfallande EU-projektet framstår som totalt orealistiskt. Samtidigt framstår lilla Sveriges fjäskande för USA och smyganslutning till NATO som fullständigt ur fas med tiden. Vi har gått med i NATO vid ett tillfälle när splittringen inom alliansen är större än någonsin och NATO-ledningen desperat försöker samla flocken genom sin massiva krigshets mot Ryssland. Den politiken har mycket svagt folkligt stöd i Europa och det lilla stöd man haft minskar för var dag. Man saknar t.o.m. stöd från en stor del av det politiska etablissemanget i EU-länderna.

USA:s och NATO:s strategi är på väg att haverera.

 

PS  Erdoğan skyller på USA-baserade Gülen-rörelsen vilket bekräftar att han är inne på samma tankar som jag framfört här. Han har begärt av Obama att den religiösa ledaren Fethullah Gulen skall utelämnas från sin exil i USA. DS