bloggen

Dagens krönika från vännen Bertil Torekull om hur våra unga politiker som ännu inte torkat bakom öronen formar en politik där den snabbt växande gruppen gamla inte tycks finnas med i kalkylen.

Det är sant att jag ofta tänker på Gabriel Wikström, 29-åringen som Löfven 2014 gjorde till folkhälsominister. Han har hand om just de frågor som rör mig och min snart fallfärdiga 85-åriga kropp och min något barnsligare själ, det vi kallar äldrefrågorna. Jag vore idiot om jag inte kollade in vad denne man egentligen går för – överst av alla i vårdpyramiden har han virtuellt mitt öde i sin hand. Tunga politiska beslut måste på hans nivå tas var dag om inte bara de gamla utan mer och mer om de mycket mycket gamla. Det målas inte längre några tjusiga tavlor av åldrandet i landet, bort tramset om dem som byggde folkhemmet för att belåtna invänta slutet vinkande från äldreboendets ljugarbänk. Den nya bilden är kön till canceroperation, äldreblöjor och en hemtjänst som likt en djävulsk nummerrevy byter ansikte på utövarna stup i kvarten så de gamla tappar andan.

Jag tänker på denne Gabriel för att jag uppriktigt sagt inte tror att någon 31-åring i världen kan leva sig in i hur det är att vara riktigt riktigt gammal. Det är onaturligt för så ungt folk, poeter undantagna, att tänka på döden eller den växande gubbmossa vars omvårdnad i morgon mycket väl kan hota statsbudgeten på samma sätt som sjukskrivningarna idag. Jag tror lika uppriktigt att riksdagens och regeringens i snitt mycket unga ledamöter faktiskt inte förmår sätta sig in i att ”våra gamla” i stigande utsträckning kan ha skäl att känna sig lite övergivna på sikt.

Gabriel Wikström är väl som jag själv i hans ålder. Jag tänkte mest bara på det sexuella, gjorde nya vackra barn, tackade sen Gud för p-pillret, arbetade hårt och levde den proklamerade frigjordheten fullt ut som generationer alltsedan 1960-talet gjort i västvärlden. Jag tänker alltså att även den gode ängeln Gabriel precis som vi på den tiden mest tänker på sexet och att han kanske därför blivit så omåttligt upprymd av att ha beordrat folkhälsomyndigheten att göra en statlig undersökning av hur hela folket mår sexuellt, den senaste 20 år outhärdligt gammal.

Man tar sig för pannan. Inte för att en ung, vacker vital politiker full av tryggt självförtroende och god verbalitet tänker på det sexuella men för att man frågar sig om det är just där han nu bör lägga sitt manliga krut för folkhälsan. Den snälle farbror Löfven har slängt till grabben ett fett skönt köttben som om inte Stefan med egna ögon kunde se att precis nästan allt utom krig, terror och klimat just nu direkt eller indirekt handlar om det sexuella, befolkningstillväxten inräknad liksom marknaden och medierna (föredömliga reportage i den av Wikström förkättrade kvällspressen, typ Aftonbladets från i fjol mycket bra!). Lägg därtill Pride-parader i stad efter stad; se på film och TV och läs litteratur, överallt är man besatt av s-ämnet, nätet ett dyrkat tillhåll för usel och bra pornografi och global dating. Vad kan få statens högste folkhälsoyngling att tro att jättelik sexforskning skulle hitta något under stenarna och buskarna vi inte redan vet ligger där och att vi skulle bli friskare av det?

Jag tror att den begåvade Gabriel fått på hjärnan att sex och politik ”intimt” hör ihop. Vad han än inbillar sig – han kan inte återuppväcka Elise Ottesen Jensen från de döda. Något borde han väl ha lärt sig av åren på Bommersvik, den socialistiska rörelsens frigörelsetempel alla kategorier.

Bertil Torekull