imgres

I en tidigare krönika tog jag upp det jag kallade den första globala revolutionen, om hur det allt friare informationsutbytet gjort massorna allt mer medvetna och fått dem att vända sig mot det västliga etablissemang som i snart 200 år varit den dominerande makten i världen. En av de viktigaste frågorna som kommit att stå i fokus i den maktkamp som rasar, är frågan om regelverket för handeln i världen. Vi ser detta väldigt tydligt i den pågående amerikanska presidentsvalrörelsen.

Som gammal företagsledare har jag alltid varit en stark anhängare av friast möjliga handel och likformigast möjliga regelverk för produkter och tjänster på världsmarknaden. Min övertygelse har varit grundad på, vad som är mest gynnsamt för det internationella företagandet och som därför genererat den högsta ekonomiska tillväxten. När jag som ung ingenjör kom ut i industrin var det skalekonomi som gällde för att kunna vara konkurrenskraftig, ju större fabriker och ju längre serier desto billigare produktionskostnader per enhet. Detta gjorde att vi eftersträvade centraliserad storskalig produktion som sedan krävde att produkterna kunde exporteras tullfritt och efter samma specifikationer runt om i världen, för att få ut max lönsamhet. Därför har storföretagen alltid legat långt framme i lobbyverksamhet för att ta bort alla handelshinder.

Tanken på den europeiska gemenskapen och frihandeln föddes ursprungligen bl.a. utifrån övertygelsen att den skulle vara gynnsam för Europas ekonomiska tillväxt och ländernas välstånd. Den ökande globala frihandeln har bl.a. lett till att de globala företagen inte bara kunnat koncentrera sin produktion, utan man har även kunnat flytta den till länder med lägst löner. Resultatet är att stora regioner i de västliga industriländerna har dränerats på jobb för vanligt folk och samhällen har förfallit till det man i USA kallar rostbälten. Vi har även i Sverige rader av gamla döda brukssamhällen. För stora grupper av de mest sårbara människorna har detta inneburit att deras tillvaro slagits i spillror och många har ruinerats när deras belånade bostäder blivit nästan värdelösa. Överklassen och den väl utbildade medelklassen i storstäderna har varit vinnarna.

Idag diskuteras att gå vidare med långt gående handelsavtal med USA inom ramen för det som kallas TTIP och på Stillahavssidan motsvarande avtal kallat TPP. Avtalen, om de blir ratificerade, kommer att kraftigt stärka de globala storföretagens ställning på bekostnad av nationers möjlighet att själva bestämma över sin utveckling. Avtalen spelar en viktig roll i den amerikanska valkampanjen. Inom EU smyger man med vad man har på gång, mot bakgrund av det groende folkliga motståndet mot ytterligare centraliseringar av ekonomin.

Bakom de aktuella handelsförhandlingarna hittar vi en intensiv lobbyverksamhet från den angloamerikanska oligarki som kontrollerar en stor del av de globala företagen. Det är de kretsar som finansierar och styr presidentkandidaten Hillary Clinton, medan motståndaren Donald Trump argumenterar mot avtalen och istället lovar att ta tillbaka de amerikanska jobb som gått förlorade till låglöneländer. Här hemma och i övriga Europa ser vi samma skiljelinje mellan globalister som vill försvaga nationalstaten för att bredda vägen för denna världsordning och nationalister som slår vakt om nationella intressen.

Frågan som allt fler människor ställer sig är, om det pris vi får betala för en världsordning som främst gynnar storskalighet och globala företags effektivitet är värt det vi får offra. Frågan accentueras av debatten om tillväxtens gränser och om vikten av att skapa trygga och harmoniska lokalsamhällen. Eftersom de värden som skapas av den högre effektiviteten i den globala ekonomin främst tillfaller de som redan har en god ekonomi och säker utkomst, gror missnöjet bland dem som fått betala priset för sönderslagna samhällen och den tilltagande sociala otrygghet som orsakas av de av globalisterna initierade folkvandringarna.

Det hela blir inte mindre konfliktfyllt om man börjar analysera hur mycket effektivitet som de facto skapas av globalisternas politik. Det som en gång talade starkt för storskalighetens effektivitet har under senare decennier börjat ändras radikalt. Digitalisering och ökat tjänsteinnehåll i ekonomin gör att industrin inte alls är lika beroende av långa serier och storskalighet längre. Nu handlar det framför allt om makten över marknaden, om möjligheten för de globala företagen att stoppa konkurrens från mindre och medelstora företag. Det gör globalisterna bl.a. genom påhitt som komplicerade regelverk och uppförandekoder likt Agenda 21 som kraftigt gynnar de största företagen som kan smeta ut kostnaderna över stora volymer.

På livsmedelsområdet eftersträvar globala företag som Monsanto att göra världens bönder livegna och helt beroende av företagens patenterade grödor och giftiga bekämpningsmedel. Handelsavtalen har bl.a. till syfte att underlätta detta och att motarbeta initiativ som gynnar en mer lokal och miljövänligare livsmedelsproduktion. Vi ser idag hur media är fulla av propaganda mot människors efterfrågan på ekologisk och mindre giftkontaminerad mat. En konsekvens av den hittills förda politiken är att t.ex. Sverige blivit långt sårbarare med en livsmedelsförsörjning som för vart år bara blir mer och mer importberoende. När vi får en rejäl sättning i det globala klimatet t.ex. beroende på ett stort vulkanutbrott kommer vi att få svälta på våra breddgrader. Men i gengäld det drabbar ju inte de mest välbärgade som kan betala långt mer för sin mat.

Det är hög tid att vi tar en debatt om den heliga kon frihandel. Dess fördelar för människors livskvalitet är inte så självklara längre som de var för några decennier sedan. Och det är väl ändå samhällets främsta uppgift att tjäna sina medborgares intressen – eller hur?