imgres

I samband med gårdagens krönika om skolmedicinens svek mot mänskligheten har jag fått en alldeles för lång kommentar från bloggen svaradoktorn. Den är dock intressant som ett exempel på vad jag vill säga med min krönika, varför jag väljer att publicera den här. Skälet till att jag tycker detta inlägg är av stort allmänintresse är en egen erfarenhet.

En tidigare medarbetare kontaktade mig på 90-talet med anledning av att jag satt i både Cancerfondens styrelse och forskningsnämnd och berättade om hur hans hustru blivit fri från en livshotande cancer i bukspottkörteln. Hon hade fått diagnosen icke längre behandlingsbar cancer och läkarna hade gett henne högst några månader kvar att leva.

Vad gör en cancerpatient som får sin dödsdom? Vissa lägger sig ner och dör, medan andra börjar söka efter ett sista halmstrå. Det gjorde den här kvinnan och kom då i kontakt med ett hälsohem som drevs av en naturläkare som rekommenderade henne en kur baserad på groddade mungbönor som innehåller just det B17 som svaradoktorns artikel handlar om. Hennes bukspottkörtelcancer gick i remmission och hon överlevde långt efter den behandlingen.

Den här informationen tyckte jag som lekman var ett otroligt intressant uppslag för Cancerfondens forskningsnämnd. Därför berättade jag om fallet för dåvarande ordföranden i nämnden – en mycket känd onkolog från Akademiska Sjukhuset. Hans reaktion chockade mig, han frågade inte ens efter vilket naturligt preparat hon fått, utan konstaterade tvärsäkert att cancerdiagnosen från början måste varit felaktig. Detta gav mig i blixtbelysning en inblick i det medicinska etablissemangets självtillräcklighet och ointresse för att pröva nya vägar.

Här kan ni lätt redigerat läsa om detta naturliga ämne B17 som anses kunna bota cancrar, men glöm aldrig bort att varje cancer i princip är en egen sjukdom, så bara för att några blivit botade är det ingen som helst garanti för att alla blir det.

Amygdalin, eller B17 har en verkningsmekanism som är oerhört sofistikerad, och för den som orkar läsa kommer här en beskrivning av historien om Laetrile och om hur B17 verkar:

När det gäller de naturliga, enkla och billiga behandlingsmetoder som funnits och finns mot cancer, så är dessa självklart ett hot mot läkemedelsindustrin, som drar in miljarder på sina dyra och i grunden skadliga preparat. Eftersom ”cancerindustrin” är en verklig ”mjölkko” för de stora läkemedelsbolagen, så är det nästan livsviktigt för dem att undanröja ”illegal konkurrens” från naturliga produkter, som man inte kan ta patent på. Tack vare sina nästan obegränsade ekonomiska resurser, så tycks de också ha goda möjligheter att ”påverka” även myndigheter och lagstiftare! Ändå döms bolagen regelbundet för bedrägeri, förfalskning och mutor till mångmiljonbelopp i böter. (Vilket framgår tydligt av boken Dödliga mediciner och organiserad brottslighet, red anm.) Men deras inkomster är så stora, att de betraktar dessa böter endast som ”driftskostnader” – och fortsätter som vanligt…

Det finns några särskilt flagranta exempel på botemedel mot just cancer, som läkemedelsbolagen i samverkan med korrumperade myndigheter och enskilda aktörer lyckats få förbjudna. En sådan produkt är LAETRILE. Det aktiva ämnet i Laetrile kallas Amygdalin, Nitroliside eller vitamin B17 och finns bl.a. i aprikoskärnor, bittermandel, slånbär, äppelfrön och vissa sorters gräs. I modern tid har själva ämnet använts mot cancer sedan åtminstone 1840-talet, men i kinesisk medicin har det förekommit i mer än 3000 år (Produktnamnet Laetrile tycks ha tillkommit på 1950-talet). Det handlar alltså inte om något ”nytt och konstigt”… Fast ”konstigt” kan man nog kalla detta märkliga ämne – särskilt i ljuset av modern forskning. Eller vad sägs om följande!

Amygdalinmolekylen består av fyra komponenter: Två delar glukos, en del vätecyanid och en del benzaldehyd. Vätecyaniden är som bekant ett extremt farligt gift i sin fria form och även benzaldehyd är livsfarligt. Dock är båda dessa ämnen, när de är kemiskt bundna i amygdalin, helt ofarliga.

Men nu kommer finessen: Det finns ett enzym som heter beta-glukosidase, och det kan lösa upp den kemiska bindningen och frigöra både cyaniden och benzaldehyden. Och – detta enzym finns nästan enbart i cancerceller! När amygdalinet kommer i kontakt med en cancercell, så frigörs alltså både cyanid och benzaldehyd, och dessa båda ämnen är tillsammans mer giftiga än summan av de båda ämnena var för sig. Man får en s.k. synergieffekt – och cancercellen dör! För säkerhets skull finns i kroppens övriga celler enzymet rhodanese! Detta enzym bryter ner vätecyanid och benzaldehyd till två andra ämnen – thiocyanate och bensoesyra – som faktiskt är gynnsamma för friska celler! Så om cyanid och benzaldehyd frigörs i kroppen utanför cancercellerna, så är det ingen fara. De tas om hand och oskadliggörs av enzymet rhodanese!

Är inte detta amygdalin en fantastisk Guds skapelse, så säg!

Men läkemedelsbolagen kan inte ta patent och tjäna pengar på några ”Guds skapelser” och vill inte heller ha konkurrens av några. Därför gör man allt man kan för att förhindra spridning av information och användning av sådana. I detta fall lyckades det – och Laetrile är alltså sedan många år förbjudet i USA. Man ville t.o.m. förbjuda försäljning av aprikoskärnor (!) – men där misslyckades man faktiskt…

De som ägnade sig åt cancerbehandling med Laetrile i USA förtalades, förföljdes, åtalades och dömdes (för användning av ”icke godkända läkemedel”) efter att ha botat tusentals cancerpatienter. Där kan man alltså inte längre få denna behandling. Men åtminstone någon av klinikerna flyttade till Mexiko, där man alltså fortfarande kan få aktuell behandling. Vid en utvärdering nyligen visade statistiken, att man med Laetrile kunde bota ca 85 % av alla cancerfall. Men om patienten innan hade utsatts för strålning och/eller cytostatika, så var andelen botade endast 15 %! Det är dock svårt att få tillgång till vetenskapliga studier som bekräftar detta, varför uppgiften får betraktas som osäker.

Om man Googlar på Laetrile, så får man nog flest träffar som talar om att vetenskapliga studier visar att denna produkt inte har någon påverkan på cancer. En hel del energi lägger man också ner på att göra företrädarna för Laetrile till moraliskt undermåliga och ovetenskapliga charlataner. Detta med att Laetrile inte fungerar torde vara en av de grövsta lögner som publiceras på Internet! Och det kan jag säga för att jag tror mig veta hur det gick till, när det omdömet skapades. Det var en förfärlig karusell, där naturligtvis FDA (Food and Drug Aministration) i högsta grad var inkopplat – men trots att man vid försöken medvetet gjorde nästan allt fel (bl.a. en dosering som var bara bråkdelar av den som tillverkarna rekommenderade), så botades nästan alla försöksdjuren (råttor) från sina tumörer. Detta skrev också de som konkret utförde studien i sin rapport – men ändå lyckades FDA i sin sammanfattning få det till att ”ingen effekt kunnat iakttas”! Jag har lyssnat på en forskare som kände till allt detta, och han var så upprörd att han knappt kunde prata…

Processen när försök gjordes på människor har beskrivits bl.a. av författaren G Edward Griffin. Följande text baseras på ett föredrag av honom.

De invändningar som finns mot Laetrile – och ”bevis” om medlets oförmåga att påverka cancerceller – kommer nästan samtliga från en enda rapport. Den framställdes 1953 av ”The Cancer Comission of the California Medical Association”. Där fastslog man, att det “inte framkommit något tillfredsställande bevis för att någon giftig effekt på cancerceller förekommit”.

Resultatet av rapporten var att det blev förbjudet att förskriva, försälja, transportera eller rekommendera Laetrile.

Litet intressant kan det vara att veta, att rapporten författades av läkarna Dr E M McDonald och Dr Henry Garland. Dessa två herrars vetenskapliga bedömning kan nämligen kraftigt ifrågasättas, om man vet att det var de som skapade stora rubriker, när de gick ut och hävdade, att det inte fanns något som helst samband mellan cigarrettrökning och lungcancer. McDonald påstod att 24 cigarretter om dagen var ett fullkomligt harmlöst tidsfördriv. Han utformade t.o.m. denna slogan: ”A pack a day keeps lungcancer away” (en travesti på ”An apple a day keeps the doctor away – på svenska ”Ett äpple om dagen håller doktorn från magen”). Att röka ett paket cigarretter om dagen skulle alltså skydda mot lungcancer. I dag låter detta förstås helt befängt, men i början av 1950-talet förekom ju fortfarande reklamfilmer, där läkare i vita rockar rekommenderade vissa cigarrettmärken. ”Åtta av tio läkare röker Camel” var en vanlig reklamslogan.

I alla fall påstod nu McDonald och Garland 1953, att mikroskopisk undersökning av cancertumörer tagna från patienter som behandlats med Laetrile inte visade någon som helst fördelaktig påverkan av behandlingen.

Tio år senare visade det sig, att en av de patologer som gjort undersökningarna faktiskt HADE rapporterat flera fall av tumördestruktion, vilka han efter undersökningen förklarat att de mycket väl kunde vara ett resultat av behandlingen med Laetrile. McDonald och Garland berättade med andra ord inte sanningen i sin rapport! De påstod också, att laboratorietekniker utan framgång hade försökt att frigöra cyanid ur Laetrile. Detta togs då som ett bevis på att Laetrile helt och hållet var ett bedrägeri.

Men två månader tidigare hade AMA:s eget laboratorium rapporterat, att det hade lyckats med just detta – och det hade också andra fristående laboratorier gjort, t.ex. ”The California Food and Drug Lab” och det biokemiska laboratoriet hos ”The National Cancer Institute”. McDonald och Garland dolde alltså än en gång sanningen!

En annan viktig aspekt av denna rapport är att patienterna i försöket hade fått extremt små doser av Laetrile – alldeles för låga för att egentligen kunna bevisa något – och långt under de doser som tillverkarna av Laetrile rekommenderade. I dag är det vanligt att man ger 2 eller 3 gram vid en enda injektion, och vanligen krävs tillsammans 30 eller 40 gram, innan en patient visar tecken på en väsentlig förbättring. Men i California-experimentet var den maximala sammanlagda dosen endast ca 2 gram – och detta efter 12 injektioner! Fem patienter fick endast två injektioner, och fem fick bara en!

Allt var designat för ett misslyckande – och ändå måste McDonald och Garland förfalska rapporten för att få till ett önskat negativt resultat!

Förvånansvärt nog citeras just denna rapport av ”The American Cancer Society” fortfarande som ett bevis på att Laetrile inte fungerar.

Men vilka är då bevisen eller indicierna på att Laetrile skulle fungera?
Jo, Laetrile framställs av vitamin B 17 eller Amygdalin. Och några folkgrupper utmärker sig genom extremt liten frekvens av cancer. Det är grupper där man via sin vanliga kost får i sig mycket av just detta ämne. Det är bl.a.: Eskimåer, Hopi-indianer, Navajo-indianer, Abkhasier och Hunzafolket.

Olyckligtvis börjar ju de allra flesta med Laetrile som en ”sista utväg”, när den traditionella medicinen givit upp. Ofta har då patienterna fått veta, att de endast har några månader eller veckor kvar att leva. Och de som sedan dör registreras då som ”misslyckade fall av Laetrile-behandling”.

Men The American Cancer Society vidhåller (precis som ordföranden i Cancerfondens forskningsnämnd) att ”de enda som botats av Laetrile är de som är hypokondriker och aldrig haft cancer från början”. Om man tittar i patienternas journaler, så säger de emellertid något annat!