Är den politiker som stödjer TTIP en landsförrädare?

EU:s förhandlingar med USA om det s.k. TTIP-avtalet är av allt att döma på väg att haverera. Politiska ledare i både Frankrike och Tyskland har stämplat avtalet som helt oacceptabelt. Det påstås att TTIP gäller fri handel, men det är en myt. Vi har redan i stort sett en tariffri handel mellan EU och USA. TTIP:s mål är något helt annat och för vårt samhälle långt allvarligare. Låt oss studera den djupare bakgrunden till dessa förhandlingar och liknande förhandlingar mellan länderna runt Stilla Havet om det s.k. TPP-avtalet.

Jag har i tidigare krönikor skrivit mycket om den hyperrika angloamerikanska oligarki som kontrollerar och äger en dominerande del av världens globala storföretag och banker och som samtidigt kontrollerar amerikansk politik. I takt med den starka ekonomiska tillväxten sedan förrförra sekelskiftet har en allt större del av västvärldens rikedomar koncentrerat mer och mer till den här oligarkin och deras närmaste handgångna. Vi kan i västvärlden allt mer tala om en växande intressekonflikt mellan den rikaste 1-procenten och övriga 99-procenten av befolkningen. I USA har det gått så långt att snart slukas hela tillväxten av 1-procenten och övriga blir helt utan. I vissa regioner har det t.o.m. gått så långt att 1-procenten ökar sina tillgångar och inkomster mer än tillväxten, vilket innebär att 99-procenten blir fattigare.

Vi kan notera motsvarande utveckling i Sverige med en allt starkare koncentration av tillväxtens frukter till vår 1-procent i form av miljardärerna som äger storföretagen och bankerna samt deras direktörer. Samtidigt klarar inte de svenska 99-procenten att öka sin levnadsstandard nämnvärt och en stor del av dem får det t.o.m. allt sämre trots en växande ekonomi.

Det svenska etablissemanget har lyckats lura i de 99-proceneten att vi inte har någon inflation och har därmed fått dem att i stort sett avstå från krav på högre löner. Sanningen är den att man i inflationsberäkningen inte tar med vanliga människors största utgift – den för deras bostäder och ökande tätortsboende. Eftersom det bara finns jobb i storstadsregioner tvingas de 99-procenten i stor utsträckning flytta dit.

Med landets permanenta bostadsbrist sedan socialdemokraterna redan på 50-talet avskaffade en fri bostadsmarknad, tvingas de arbetande att antingen lägga en allt större del av sin inkomst på hela tiden dyrare bostäder i tätorterna, eller så får de långpendla till sina tätortsjobb. Pendlarna kommer dock inte undan skenande kostnader i form av trängselskatt (1.500 kr/månad i Stockolm) och för parkering (uppåt 1000 kr/månad). Dessa utgifter syns inte i inflationstalen. Den här typen av dolda skatter drabbar hårdast de minst bemedlade, medan de är fickpengar för 1-procentarna.

På det här sättet växer det i hela västvärlden fram ett samhälle styrt och ägt av den 1-procentiga överklassen. Gapet mellan dem och resten av folken växer stadigt och vi ser hur dessa rika hittat finurliga metoder att korrumpera de valda politikerna så att alla likt Fredrik Reinfeldt m.fl. skall bli deras trogna handgångna. Det är denna överklass som vill ha TTIP-avtalet för att slutligen beröva de 99-procenten den lilla makt de har kvar vid valurnan.

Själva kärnan i både TTIP och TPP avtalen är den s.k. ISDS-klausulen. ISDS står för Investor-State Dispute Settlement och är en tvistlösningsmekanism inom internationell rätt som ger investerare och storföretag rätt till rättsliga processer gentemot regeringar och demokratiska beslut. Det har alltså inte med fri handel att göra, utan är bara en klausul som skall eliminera politiska risker som kan drabba företag och investorer. Om t.ex. vår Riksdag i demokratisk ordning fattar ett beslut som påverkar något globalt företags eller banks ekonomiska intresse och värdet av oligarkernas investeringar negativt, kan man med TTIP-avtalet i hand komma och utkräva höga skadestånd av staten Sverige.

Ett tänkbart exempel skulle kunna vara att vi av folkhälsoskäl inser att vi måste tvinga ner sockerkonsumtionen och att Riksdagen därför beslutar om en sockerskatt eller liknade. Då kan hela Big Food industrin med Coca-Cola i spetsen kasta sig över oss och kräva höga skadestånd för en minskad försäljning av den sockerstinna industrimaten. Det var ju målet att den skulle minska av folkhälsoskäl. TTIP för med andra ord över en stor del av den lilla demokratiska folkliga makt som finns kvar efter EU-inträdet, till oligarkernas globala företag.

Den rättsliga prövningen är tänkt att ske genom ett skiljedomsförfarande där den av USA totalt dominerade Världsbanken spelar en nyckelroll. Detta innebär att amerikanska företag i praktiken vinner alla skadeståndsmål man startar och att amerikanska staten aldrig förlorar en process. Canada som redan har ett liknade avtal med USA sedan några år har nästan drunknat i skadeståndskrav och man har inte i något fall själva vunnit någon process mot USA-staten.

De här avtalen är en mycket central del i den världsordning som de rikaste av de rika försöker etablera och som ligger bakom det mesta av all olustigheter vi upplever i denna tid. Att slå sönder det lilla som finns kvar av folkstyre och att rasera nationsgränser är en röd tråd i denna världsordning. T.o.m. Donald Trump motsätter sig avtalen eftersom han ser dem som ett hot mot demokratin även i USA.

Det som gör mig mest bedrövad är hur dessa destruktiva krafter helt lyckats korrumpera vårt lands politiska etablissemang. Det finns en rad exempel på hur ledande politiker bearbetats av oligarkerna i slutna sällskap som Bilderberggruppen för att sedan tjäna deras intressen, istället för folkets som de en gång blev valda av. De mest framträdande exemplen är förra statsministrarna Reinfeldt och Bildt som båda är oligarkins handgångna och som blir rikligt belönade av dem. Men det socialdemokratiska etablissemanget spelar även med oligarkerna som en fårskock och försvarar detta vansinniga avtal. Antingen är de mer än tillåtet korkade eller så har även de fått generösa löften om högt avlönade reträttposter i oligarkernas banker likt Reinfeldt. Någon annan förklaring kan jag inte se.

Att nu stora EU-länder som Frankrike och Tyskland verkar vakna till insikt om att ett godkännande av TTIP-avtalet skulle vara ett komplett vansinne, skall vi vara mycket tacksamma för.

Rösta aldrig på en politiker som är för TTIP-avtalet som det nu ser ut idag.