Oligarkerna mot folken – det nya kalla kriget.

Det Kalla Kriget

Hela min uppväxt, utbildningstid och de första 20 yrkesåren präglades av det kalla kriget mellan västvärlden och Sovjetunionen som bröt ut direkt efter Andra Världskriget. Detta kalla krig med sin hejdlösa kapprustning och ständiga kriser hängde som ett Damoklessvärd över hela min generations liv i över 40 år. Det började på allvar med blockaden av Berlin år 1948 och Koreakriget där Sovjet gav aktivt stöd åt den Nordkoreanska attacken på Sydkorea år 1950.

Sovjets Röda Armé på 4-5 miljoner soldater stod i stor utsträckning uppställd utefter den järnridå som växte upp mellan Västeuropa och de kommunistiska staterna. Den styrkan var mångfalt större än den försvarsstyrka som Västeuropa förfogade över. Hotet om en invasion fanns där hela tiden, det som stod hindrande i vägen var USA/NATO:s hot att möta varje invasionsförsök med kärnvapen. Hotet kändes väldigt påtagligt när medborgarna i Ungern revolterade mot det kommunistiska förtrycket år 1956 och Röda Armen tågade in och krossade den folkliga resningen.

Eftersom medborgarna i de kommunistiska länderna var som fångar innanför järnridån och inte tilläts röra sig fritt förekom upprepade flyktförsök, varav de flesta ledde till att man sköt ihjäl de flyende vid gränsen. Detta blev ett stort problem i Berlin som delats mellan segrarmakterna i WWII och där gränsen var speciellt svårbevakad eftersom den gick rakt genom stadens bebyggelse. År 1961 kom det en ny Berlinkris där Sovjetunionen ställde ett ultimatum om att västmakterna skulle lämna Västberlin. Krisen slutade med uppförandet av Berlinmuren. Bara några månader efter murens uppförande detonerade Sovjet världens hittills största vätebomb i Novaja Zemlja i Norra Ishavet. Laddningen var kraftigare än 3000 atombomber av den typ som USA fällde över Hiroshima 1945. Syftet var givetvis att skrämma västvärlden.

Under hela det kalla kriget understödde och uppmuntrade det expansionistiska Sovjet en lång rad kommunistiska maktövertaganden i olika länder runt om i världen, ett av dem var Kuba. Året efter Berlinkrisen kom det kalla krigets farligaste kris när USA upptäckte att Sovjet installerat missiler på Kuba som på kort tid kunde nå hela USA. President Kennedy beslutade att ställa ultimatum – om Sovjet inte monterade ner och tog hem missilerna hotade han med kärnvapenkrig. Strategin lyckades och Sovjet tog hem sina missiler. Därmed hade den sovjetkommunistiska drömmen om världsherravälde tvingats på reträtt.

Nästa stora kris kom när de kommunistiska regimerna i Tjeckoslovakien och Polen skakades av demokrati- och studentrevolter som slutade med en ny inmarsch av Röda Armen, denna gång i Tjeckoslovakien för att slå ner oroligheterna. I Polen löstes problemet med att en Sovjetlojal general fick makten.

I Sverige påmindes vi om det kalla kriget av ständiga intrång av främmande u-båtar i våra skärgårdar. Militären hävdade hela tiden på ganska svaga grunder att det rörde sig om sovjetiska u-båtar. Våra misstankar tycktes få sin bekräftelse när den sovjetiska u-båten U-137 år 1981 gick på grund i Blekinge skärgård. Senare observationer och medgivanden ger vid handen att vi sannolikt varit och fortfarande är utsatta för u-båtskränkningar från såväl Ryssland som olika NATO-länder.

Under hela kalla kriget rasade som nu ett propagandakrig mellan de två lägren. Tonläget var dock betydligt lägre än det vi ser idag och många inom det svenska etablissemanget hade en ofta förlåtande attityd mot kommunistlägret. Många hade starka relationer till bl.a. kommunisterna i Östtyskland. Svenska MSM speglade även motsättningarna betydligt mer nyanserat än det vi ser i dagens ensidiga antiryska propaganda från etablissemang och MSM.

 

Kapprustningen

Följden av kampen om världsherravälde mellan sovjetkommunismen och västvärldens demokratier blev en fullständigt sannslös kapprustning. År 1988 spenderade (enl. SIPRI) USA 587 miljarder USD, Västeuropa 327 miljarder USD och Sovjetunionen 344 miljarder USD på sina krigsmakter räknat i 2014 prisnivå. När USA:s president Reagan skruvade upp rustningstakten ytterligare med sin bluff om stjärnornas krig som skulle slå ut Sovjets missiler innan de kunde nå sina mål, blev det för mycket för Sovjet med sin betydligt svagare ekonomi. Sovjet kollapsade, järnridån föll och sovjetiska lydriken frigjordes. Kvar blev ett ekonomiskt sargat Ryssland.

Efter kommunismens fall lättade spänningarna. Under Jeltsins tid som president i Ryssland föll den sovjetiska invasionsarmén ihop som ett korthus och militärutgifterna minskade dramatiskt till en tiondel mot vad de låg på 1988. Även USA och Västeuropa drog tillfälligt ner något på sina militärutgifter. Självklart var denna utveckling oroande för det militärindustriella komplexet bakom västvärldens vapenindustri, som samtidigt är samma kretsar som har makten i den amerikanska oligarkin. De hade m.a.o. ett starkt intresse av att återskapa en militär upprustning.

Under Jeltsins svaga presidentperiod såg den angloamerikanska oligarkin en fantastisk möjlighet att vidga sitt ekonomiska inflytande över Rysslands enorma naturresurser. En rad av deras globala företag började försöka kolonisera de ryska tillgångarna. Detta erövringståg fick dock ett abrupt slut när Vladimir Putin blev Rysslands president. Han var en stark nationalist och motståndare till den västliga oligarkins globalism. Han har slängt ut de västliga intressena och blockerat deras möjlighet att ta kontrollen över ryska naturresurser.

Under Putins regim har den ryska krigsmakten börjat återupprättas, men på en betydligt lägre nivå än under sovjettiden. Förra året var militärutgifterna (enl SIPRI) i USA 595 miljarder USD, i Ryssland 91 miljarder USD och i Västeuropa 271 miljarder USD. Ryssland spenderar alltså ca. en tiondel av vad USA/NATO gör eller ungefär lika mycket som USA-allierade Saudiarabien. Om man jämför militärutgifterna med den areal som skall försvaras så ligger de ryska utgifterna på en bråkdel av USA:s och t.o.m. under Sveriges räknat per kvadratkilometer.

Detta är verkligheten bakom skrämselpropagandan om ett ryskt militärt hot från det politiska etablissemanget och i våra MSM. Ryssland har inga resurser att starta en omfattande erövringskrig i Europa, de militära nya resurser man byggt upp är i mina ögon inriktade på försvar mot USA/NATO och hot om vedergällning vid en kärnvapenattack från USA.

 

Det nya kalla kriget

Förklaringen till dagens massiva antiryska propaganda med rötter i den angloamerikanska oligarkin som papegojas av svenska MSM och nästan hela det svenska politiska etablissemanget, måste m.a.o. ha en helt annan förklaring än ett reellt militärt hot. Vad det verkligen handlar om är att Ryssland (med stöd av Kina och Indien) effektivt har ställt sig i vägen för den styrande angloamerikanska oligarkins planer på sin globala världsordning.

Planen är att oligarkernas hegemoni skall säkras genom att deras globala företag och banker skall ges en dominerande maktposition. Frontfiguren i denna kampanj är den hyperrika amerikanska oligarken och Bilderbergaren George Soros vars agerande nyligen har blottlagts av en omfattande mejlkonversation som blivit publicerad. Nationalstater med demokratiskt valda parlament skall brytas ner för att skapa en gränslös värld där företag och banker kan röra sig helt fritt utan att störas av demokratiskt folkligt inflytande och andra nationella beslut. Det är bl.a. detta som oligarkernas två stora handelsavtal TTIP och TPP handlar om. Det är även det som USA:s illegitima korståg mot en rad självständiga stater i Mellanöstern handlar om. Detta motiverades med det kraftigt ifrågasatta terrorattentatet mot WTC i New York för jämt 15 år sedan. Mycket starka indicier tyder på att attentatet var en iscensatt false flag i maskopi med Saudiarabien för att skapa ett alibi för USA:s anfallskrig mot en rad stater. Alla vet vi vilket elände detta skapat och hur det inte bara destabiliserar Mellanöstern utan även hela Västeuropa.

Oligarkernas världsordning kan inte genomföras utan att man lyckas störta Putins nationalistiska ryska regimen, så planen har varit att underminera hans ställning. En världsregim som inte förfogar över Rysslands enorma naturrikedomar är helt enkelt inte möjlig. Den iscensatta CIA-kuppen i Kiev skall ses mot denna bakgrund och de senare införda ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Även det klumpiga försöket att störta Erdogans regim i NATO-landet Turkiet skall ses i detta sammanhang. Av allt att döma har planen misslyckats, den illegitima Kiev-regimen är på väg att tappa kontrollen över det genomkorrumperade Ukaraina och Putins ställning i Ryssland har snarast stärkts. Sanktionerna mot Ryssland slår hårdare mot ett antal västländer än mot Ryssland, flera ledare i Europa är beredda att acceptera den fräcka ryska annekteringen av Krim och Erdogan är på väg att byta sida genom att alliera sig med Ryssland. I Mellanöstern har ryssarnas militära ingripande till stöd för den legitima regimen i Syrien satt stopp för oligarkernas planer där.

Det faktum att lilla Sverige mer än något annat land i Europa har valt att helt sluta upp bakom de amerikanska oligarkerna och deras hatpropaganda mot Ryssland är ett mysterium för mig. Det har gått så långt att den svenska ÖB:n Bydén går öppet ut med pekpinnar till svenska folket om att de bara skall hämta sin information och sina nyheter från av etablissemanget kontrollerade MSM och Public Service där hatpropagandan dagligen matas ut.

Den antiryska opinionen inom det svenska etablissemanget är långt starkare idag än under det förra kalla kriget. Det är ju inte USA man tar parti för, utan det är total kapitulation inför den hyperrika amerikanska oligarki som nu har makten i USA och som äger genomkorrumperade politiker som Hillary Clinton, Barak Obama, Al Gore m.fl.. Inom det svenska etablissemanget är presidentkandidaten Donald Trump lika hatad som Putin. Det är ganska konsekvent, om man är helt såld på raserandet av nationalstaten Sverige till förmån för en global gränslös värld där oligarkernas företag och banker ges all reell makt.

Det nya kalla kriget handlar inte som många tror om en motsättning mellan öst och väst som tidigare. Dagens kalla krig är en maktkamp som rasar mellan världens rikaste av de rika (varav över 50% finns i USA) med sina globala banker och megaföretag och vanligt folk som vill ha kvar sitt nationella självbestämmande och sitt folkstyre.

Det handlar i slutändan om folket mot de rikaste av de rika.