bloggen

Vännen Bertil Torekull pekar på en stor svaghet i den svenska demokratin på sin blogg idag. I denna problemfyllda tid skulle den äldre generationens erfarenheter behövas mer än någonsin. Då styrs några av våra partier av personer som nyss lämnat barnstadiet – vilka erfarenheter har dessa politiker.

Lyssna på vad Bertil har att säga:

Låt mig bekänna färg – jag finner det förnedrande för kvinnorna att kvoteras! Lagfäst könsproportion i börs- och statsbolagens styrelser är en populistisk låtsasfråga. Realiteterna fixar det hela sakta men säkert utan statsingrepp, några av storkapitalisterna går i spetsen.

Vuxna människor ska självklart endast erövra sina platser i kraft av kompetens – inte bara i styrelser utan i varje annat sammanhang än de strikt politiskt demokratiska. Men just där – i politiken – väntar ett ännu obildat parti med 2,5 miljoner trofast röstande medborgare på att kvotera in sina ombud i riksdagen där de efter valet 2010 representerades av 8 ledamöter och 2014 av hela 9 (!) när de proportionellt borde ha varit nästan 90 pensionärer. Det tar sig.

Få vågar problematisera denna snedsits. Nyligen bröt dock Gunnar Wetterberg ett tabu när han i Expressen om den uppseglande ekonomiska krisen skrev om ”vad barnrumporna bör veta”. Han ifrågasatte ”ungdomsfixeringen” ty hur ska politiker som endast upplevt solsken veta att ta rätt beslut inför hotet av en världsekonomi i värsta ovädret?

Wetterberg talar klartext. De äldre, deras roll och behov är på olika sätt gravt diskriminerade. Jag talar då inte om pensionens storlek men om de sig upptornande äldrefrågorna – i min egen kommun utgör de gamla redan snart en tredjedel, vilka krav ställer det på samhället, på finansiering av allt tyngre vård och omsorg, på stadsplanering? Wetterberg ser, gissar jag, bristen på krisinsikt i dessa ting som en logisk följd av att beslutsfattarna är så ”unga”. Lika lätt som de har att driva jämställdheten lika svårt tycks det vara för de i medlemmar räknat allt mer anemiska partierna att släppa fram de äldre.

Miljöpartiet är med sitt språkrörssystem föregångare i jämställdhet. Det var en av orsakerna till att jag för två år sedan för första gången kandiderade i val. Men riksdagslistan 2014 för norra/östra Skåne gav mig ännu ett skäl att ställa upp eftersom den föredömligt fördelade kandidaterna över hela åldersstrukturen. I toppen Gustav Fridolin, då 31 år, följd av Elisabet Knutsson, 62, på tredje plats jag själv, 83 år (hennes ersättare så länge Fridolin är statsråd). Lika förträffligt speglades olika bakgrunder: en publikt finansierad lärare (Fridolin), en småföretagare (Knutsson) och så jag pensionär, hårt arbetande, böcker, vindkraft mm. På plats 4: en kvinnlig krögare över 40 år. Perfekt!

Alla partier klarar att hitta en sådan mjuk kvotering, från lokalnivå och uppåt om de bara vill. Riksdagens åldersobalans uttrycker en svensk vurm för det unga oförstörda, för politiken som twittervara. Den har få motsvarigheter i utlandet där ålder och erfarenhet räknas som merit. Det är en skam att våra partier inte inser att en fjärdedel av väljarna kan ha något att erbjuda i rikets högsta beslutskrets. Dubbelt pinsamt som de ofta nostalgiskt talar om oss äldre som ”de som byggde landet” (snyft!), ja, som om vi inte behövdes nu också – med vår kunskap, vår energi. Dags att börja ålderskvotera!

Fotnot: För nu två år sedan började jag skriva denna blogg, här det etthundraåttiofemte försöket. Jag gläds och är tacksam för var och en som läser mig och hoppas ni blir med mig än ett tag. Mina senaste fem år har varit de kanske mest utvecklande i mitt nästan 85-åriga liv. Därav dagens ämne som jag först tog upp i september 2014.

Bertil Torekull