88px-bertilohlin574px-tingsten_o_hedenius

Debatten om det gamla Folkpartiet som i ett desperat försök att undgå 4%-döden ändrat namn till Liberalerna, har varit aktuell de senaste veckorna efter bråket mellan Jan  Björklund och Birgitta Ohlsson. SvD hade idag en artikel där man frågade sig vem som behöver partiet? Ja, idag kan man med fog fråga sig vem som längre behöver Folkpartiet?

Jag har hela mitt liv varit mycket politiskt intresserad, något som började redan under min tid som gymnasist i Östersund på 50-talet. Jag växte upp i en släkt där alla sympatiserade med dåvarande Högern. De politiska diskussionerna i min omgivning upplevde jag ofta som inskränkta, så jag började se mig om efter alternativ. Den politiker som tidigt fångade min sympati var professorn i nationalekonomi Bertil Ohlin som även var ledare för det näst största partiet efter de dominerande Socialdemokraterna – det liberala Folkpartiet. Liberalismen tilltalade mig betydligt mer än Högerns konservatism och Socialdemokraternas socialism. Ohlin var en ytterst välutbildad och intelligent person med klara egenskaper som statsman och som i mina ögon borde vara den ideala statsministerkandidaten.

Partiets ursprung var Frisinnade Landsföreningen som delades år 1923 i partierna Frisinnade Folkpartiet och Sveriges Liberala parti. Man kan enkelt beskriva dessa två partier som en religiös och en sekulär gren av den svenska liberala rörelsen. De frisinnade stod nykterhetsrörelsen mycket nära. År 1934 rökte man fredspipa och återförenades genom bildandet av Folkpartiet. Tio år senare blev Ohlin vald till partiordförande och han lyckades få de religiösa och sekulära liberalerna att dra jämt. Folkpartiet blev det största oppositionspartiet och Ohlin axlade rollen som oppositionsledare ända till år 1967. Han förespråkade idén om ”fri ekonomi med socialt ansvar” eller den s.k. socialliberalismen som partiets ideologi för att bli ett reformvänligt alternativ till de då dominerande Socialdemokraterna.

Jag tror det var år 1959 som jag tog steget och anslöt mig som aktiv till Folkpartiets Ungdomsförbund (Fpu). Något år senare valdes jag till distriktsordförande i Jämtland-Härjedalen. Därmed kom jag i nära kontakt med den trånga krets av ungdomar från en i huvudsak akademisk stockholmsöverklass som ledde Fpu centralt och som senare skulle få en stor betydelse för partiets utveckling. Ordförande i ungdomsförbundet blev Per Ahlmark med en klar slagsida åt den sekulära liberalismen och under starkt inflytande av DN:s dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten och ateisten Ingemar Hedenius. Tingsten som hade ett komplexfyllt förhållande till den mer begåvade Ohlin gick ofta i motsättning mot den senare, något som smittade av sig på Fpu-ledningen.

De jag minns som framträdande i den här kretsen i början av 60-talet var förutom Ahlmark, Ola Ullsten, Hans Blix, Hadar Cars, Ernst Klein, Gabriel Romanus, Hans Nestius, Hans Hederberg m.fl. som drev förbundet i en starkt sekulär och radikal riktning. Med fanns även en udda figur som heter Per Gharton. Han lyckades flera år senare bli vald till ordförande i ungdomsförbundet, vilket sånär ledde till att partiet var nära att bryta med Fpu.

Den första föraningen om hur det skulle gå fick jag i samband med en Fpu-kongress där alla kongressledamöterna blev bjudna på en våt fest i Varbergs fästning. Dagen efter kommer jag ihåg att de frisinnade åkte hem i protest mot det vilda festandet.

Efter att Bertil Ohlin avgått 1967 som partiordförande och hans efterträdare Sven Wedén misslyckades att samla partiet, blev den radikala falangens kandidat Gunnar Helén partiordförande och hela det gamla Fpu-gänget fick ett avgörande inflytande – halmhattarnas tid. Den frisinnade delen av väljarna övergav partiet och Folkpartiet krympte snabbt ihop till ett litet parti. Kristen Demokratisk Samling bildades år 1964 och började suga upp de frisinnade som lämnade Folkpartiet.

Efter att jag tagit studenten i Östersund lämnade jag min distriktsordförandepost i Jämtland och flyttade till Chalmers i Göteborg, där jag blev vice ordförande i den liberala studentklubben. Jag blev dock allt mer kritisk till de som styrde ungdomsförbundet varför jag bestämde mig för att lämna partiet i samband med att Ohlin avgick. Istället valde jag under några studentår att engagera mig i den socialdemokratiska studentklubben i Göteborg där jag hade några vänner. Där fann jag dock med tiden att jag som liberal inte hörde hemma. Efter det har jag valt att inte aktivt engagera mig i partipolitik mer, utan att vara en helt fri liberal debattör.

Precis som jag befarat började Folkpartiet att spåra ur allt mer och man utvecklades från de liberala frihetliga idealen och blev ett parti som allt oftare ställde sig bakom förmynderi och ofrihet. Det senare kom i mina ögon att personifieras av Bengt Westerberg som ordförande. Jag hade en förhoppning att partiet skulle komma på rätt väg med Jan Björklund, vilket gjorde att jag lät mig övertalas att åter bli medlem i partiet. Jag märkte dock snabbt att den gamla överklass- och översittarklicken fortfarande dominerade partiet, varför min sejour som ny medlem blev ytterst kortvarig.

För en tid sedan var jag på en tillställning där jag kom i samspråk med en av partiets kända ledande personer ur Stockholms överklass. Vi var några som diskuterade ett politiskt inlägg på den här bloggen som han var kritisk till, varvid han berättade att jag minsann förlorat läsare p.g.a. vad jag skrivit. Bl.a. hade han slutat läsa mina krönikor. Då jag påpekade för honom att det inte var något problem, då jag säkert fått minst tusen nya läsare i hans ställe, så konstaterade han att det dock var viss skillnad i tyngd. Det yttrande satte i mina ögon blixtbelysning på vad som är Folkpartiets – förlåt Liberalernas problem. Man sitter fortfarande med en klick ledande högfärdiga figurer som av någon, för mig outgrundlig, anledning ser sig själva som stående över alla andra. Detta är arvet från ungdomsförbundets 60-talsgeneration som kastar sin skugga över partiet och som kommer att orsaka dess undergång. Högmod går ju före fall!

Så, frågan är om inte den svenska liberalismen är bäst betjänad av att partiet tvings bort från Riksdagen och att andra fräscha krafter får forma ett verkligt liberalt parti i dess ställe.