european-cost-of-labor-2012-differences

Viktig läsning för svenska politiker. Artikeln är en något omarbetad version av Anders Thorens artikel i nu nedlagda Newsmill från april 2013. Anders är civilingenjör från Chalmers och har gjort en imponerande karriär som företagsledare, nu senast i Kina där han bor. Artikeln är mer aktuell än någonsin:

 

Det är intressant och samtidigt lite beklämmande att följa den svenska debatten om framtidens välfärd. Alla talar om att vi måste bibehålla eller öka den, när vi i stället måste göra tvärtom. Vår  åldersstruktur tillsammans med att arbetskraften utanför den offentliga sektorn minskar, genom att jobben flyttar till lågkostnadsländer, gör att vi i stället borde planera för var vi kan skära ner välfärden.

Man blir så trött på alla politiska förslag som vägrar att se sanningen i vitögat. Om vi alla är snälla och bidrager så kommer jobben åter och allt löser sig av sig självt.

Vi måste först se på problemet från ett mer opolitiskt perspektiv, som om vi inte behöver köpa röster inför nästa val. Vad är då problemen? Jag listar några av problemen som måste diskuteras ingående:

Finansiering av välfärden.

Är skattehöjningar möjliga och vad får sådana för konsekvenser?

Utformningen av skattesystemet?

Är privata försäkringar ett alternativ?.

Vad får konkurrensen från låglöneländerna för konsekvenser?

Demografiska problem

År en rejäl höjning av pensionsåldern möjlig? Vi blir visserligen äldre, men är vi verkligen arbetsföra högt upp i åldrarna? Vill arbetsgivarna verkligen ha en massa 75 åringar på arbetsplatsen och hur skapar vi jobb för alla ungdomar och invandrare?

Industrin.

Hur ser vi till att industrin förblir konkurrenskraftig och får tag i välutbildad arbetskraft?

Hur får man småföretag att växa till sig och bli stora i Sverige?

Skolan och universiteten.

Hur rättar vi till flumskolan?

Infrastrukturen.

Vad betyder det långfristigt att vi försummar investeringar i vår infrastruktur?

Låt oss diskutera ovanstående punkter:

Är skattehöjningar möjliga?

Det går ju alltid att höja skatterna, även till absurda nivåer, men vad blir konsekvenserna. Låt oss titta på en vanlig svensk lågavlönad arbetare som tjänar ca 25.000 i månaden i bruttolön, eller ca 18.000 i nettolön. För arbetsgivaren kostar han dock ca 35,000 i månaden. Enligt Swedbank betalar denne arbetare minst 50% i av arbetsgivarens kostnad i skatt varje månad, om man inkluderar alla skatter dvs även skatter som moms, energiskatt osv.  Det spelar ju ingen roll vad vi kallar skatten, den måste ju i slutändan betalas av oss konsumenter, även om politikerna vill få oss att tro att ”arbetsgivarna” eller ”dieselbilarna” betalar.

Jämför vi detta med t.ex. Kina så kostar en arbetare där ca 1/10 av vad den svenske arbetaren kostar. Han får dock ut ca 75% av bruttolönen i nettolön, eftersom det inte är någon inkomstskatt på dessa nivåer i Kina. Dvs han får ut ca 2.600 kr per månad (2013) plus normalt en del övertid eller totalt ca 3.600. kr. Om man sedan tar hänsyn till köpkraften och, lägre hyror, ingen matmoms, låga kommunala transportkostnader, så har han kanske halva köpkraften jämfört med en svensk arbetare.

Höjer vi skatterna i Sverige ytterligare, får ju det till följd att antingen kan arbetaren inte försörja sig eller så måste han ha högre lön eller mer ”bidrag” för att kompensera sig för skattehöjningarna. Vilket innebär att jobben flyttar fortare till Asien. Vi har ju redan tillsammans med Danmark världens högsta skatter på ca 45% av BNP. I Tyskland har man bättre välfärd, men betalar i genomsnitt 10% lägre skatt. Ca 35% av BNP.

Arbetsgivarna skär förstås av den gren de sitter på, när de flyttar jobb till Asien. Alla, som tillverkar varor för den Europeiska marknaden, kommer att förlora kunder, när ingen längre har råd att köpa deras varor, men det är ju kvartals- kapitalismen, som styr idag.

Se nu när t.ex. Getinge, som annonserats (2013), lägger ner en fabrik med 135 medarbetare i Eslöv. Om alla där betalar liksom i exemplet ovan 17.200 i skatt och avgifter per månad blir den offentliga inkomsten från verksamheten ca 28 miljoner mindre. Dessutom ökar förmodligen de offentliga utgifterna en tid eftersom inte alla kan hitta jobb tillräckligt snabbt. Räknar vi sedan på att fyratusen gånger så många jobb flyttat från Sverige, blir det ju snart avsevärda summor som fattas för stat och kommun.Storleksordningen 100 miljarder om året.

Växer det upp nya företag? Jag har nu bott många år i Kina och där träffat och diskuterat med många svenska enterprenörer, som startat eget i Asien. Väldigt få startar något i Sverige. Det normala upplägget är ju att man lägger huvudkontoret i Hongkong och sedan har ett dotterbolag i Asien för tillverkningen. Då minimerar man skatten. Man bor sedan i Kina och skattar där för en relativt låg lön och tar resten som utdelning i Hongkong. Man bryr sig inte om att ens sätta upp ett företag i Sverige. Eller som en entreprenör uttryckte det: ”Det är inte min grej att betala skatt i Sverige”. Man försummar heller inte att påpeka att i Sverige har vi speciella skatteregler riktade mot fåmansföretag.

Diagrammet ovan visar arbetsgivarens kostnad för arbetskraft i Europa. Jag tror inte det är fel på den svenske arbetarens nettolön, men bruttokostnaden är alldeles för hög för att vi långsiktigt skall kunna konkurrera. Asien ligger i diagrammets högerkant i närheten av Bulgarien och Rumänien.

Staten har genom att sänka skatten på vissa typer av arbete lyckats skapa en del jobb. Vi har RUT, ROT och sänkt restaurangmoms t.ex. Dessa jobb finns för att de kostar mindre. Socialdemokraterna vill ju avskaffa åtminstone de jobb av denna typ som innehas av kvinnor. De kallas ju ”pigavdrag och krogmoms” i retoriken. Dessa jobb är viktiga för självkänslan hos folk av att ha ett jobb, men de bidrar ju inte i samma utsträckning till välfärdsfinansieringen. Avskaffas de skattebelastningar, som dessa jobb åtnjuter, så försvinner de eller blir svarta.

När politiker diskuterar tänker man inte på, att alla dessa skeenden är långsamma. Politikerna tror att en bidragshöjning eller skattesänkning plus lite utbildningsinsatser inför ett val skall lösa deras problem med arbetslösheten. Det går inte alls. För att locka tillbaks jobb eller att ens hindra fortsatt utflyttning, måste vi bli mer konkurrenskraftiga och då på kostnadssidan och vi måste presentera långsiktiga åtgärder för att främja tillväxt. Av detta följer min slutsats att skatterna måste sänkas rejält inte höjas. Och konsekvensen blir att man måste skära bort kostnader i välfärden. Det är vad som borde diskuteras.

När politiker diskuterar så kan ni känna igen följande diskussionspunkter:

Höj arbetslöshetsersättningen och sänka försäkringkostnaden

Bortre stupet i sjukförsäkringen

Pensionärsskatten

Nya trängselskatter

Avskaffa RUT och höj restaurangmomsen

Mer till järnvägen

Mer stöd till svaga elever i skolan

Nya energiskatter och koldioxidskatter.

Listan kan göras lång. Alla särintressen i Sverige pläderar för ökade utgifter. Vad man gör, är att i en lågkonjunktur höjer man skatterna för att ”bibehålla” välfärden, när sedan en högkonjunktur kommer kallas dessa skattehöjningar ”reformutrymme” och används för det mesta till ökade utgifter.

För den, som vill ha ett högt socialt skyddsnät kommer privata försäkringar att bli ett nödvändigt alternativ. Det är ju ett fult ord på vänsterkanten, men man kan aldrig hindra folk, som har pengar att köpa sig egen omsorg. Jag ser inget problem med det, ty det skapar jobb.

Skattesystemet är ju dessutom felaktigt utformat. Man beskattar inkomster på ett sätt som uppmuntrar alla, som kan, att ta lån och köpa fastigheter eller andra fasta tillgångar. Att spara pengar på ett konto och få nollränta är ju en rejäl förlustaffär. Och politikerna trycker pengar som aldrig förr och håller räntorna konstlat låga, för att på så sätt stjäla våra pengar genom inflation utan att det märks. Själv tjänade jag mycket pengar på 70-talets inflationsekonomi, men det skapar långsiktigt ett felaktigt beteende hos människor. Skatten borde baseras på reala värden. Köper jag ett hus och säljer sedan samma hus har jag ju realt inte tjänat någonting. Man borde t. ex. ändra reavinstskatten så den baseras på reala vinster, istället kan man ju beskatta lånen under tiden, så den avskrivning, som sker genom inflationen, beskattas som inkomst. Samma sak med sparkapitalet, alla ränteinkomster, som är lägre än inflationen, skulle vara skattefria.

 

Demografiska problem

Alla säger att vi måste höja pensionsåldern till 70 år eller mer. Jag tror varken politiker eller arbetsgivare vill ha en massa dyra 70-åringar på arbetsplatsen, som tar plats från de unga och hindrar dem att komma in i arbetslivet.  Även om vi blir äldre nuförtiden, så är det ju långt från säkert att arbetsförmågan bibehålls. Och från arbetsgivaren synvinkel kan man fråga sig, om en sjuttioåring är konkurrenskraftig. Många jobb är också så krävande, att en 70-åring helt enkelt inte klarar av dem.

Det betyder att pensionerna måste minskas framöver. Pensionen måste därför kompletteras med eget sparande, för det statliga Ponzi system, som vi nu har, kommer inte att klara sig. Vi måste därför skapa ett bättre system för sparande, som belatstas med mindre skatter och som uppmuntrar till enskilt pensionssparande.

Industrins framtid

Till en början startar jag med ett citat från socialdemokraternas partiledare Löfven: ”Så länge jorden finns kommer det tillverkas saker. Har Sverige någon plats i det? Ja, det har vi. Vi kan inte tävla i segment där koreaner och kineser kan tillverka mycket billigare, men vi ska väga in kunskap och egenskaper i våra produkter som ger dem ett extra värde”. (Fokus)

Om vi inte kan tävla med koreaner, så kommer en stor del av den resterande industrin att försvinna. Volvo blir ett nostalgiskt minne. Att tro att vi skall kunna skapa ”extra värde”, som folk är villiga att betala för, för att vi skall ha råd med våra höga skatter är bara drömmar.

Att tro att vi är mer innovativa i Sverige, jämfört med Kina, är också en vanlig dröm. Skolan i Kina är vida överlägsen den svenska och när alla välutbildade kinesiska studenter skaffat lite mer industriell erfarenhet, så får vi det mycket svårt.

Sanningen är att nästan varje stort och medelstort svenskt industriföretag håller på att långsamt stänga ner i Sverige. Det är inte bara ”arbetare” som blir av med arbetet utan också forskare, ekonomer och ingenjörer får se sina arbetsplatser försvinna till låglöneländer. Med dagens kommunikationssystem spelar det liten roll om finansavdelningen sitter i Bratislava och systemutvecklarna i Indien. Med denna jobbflytt följer också att en stor del av tjänstesektorn försvinner. Industrin är ju stora köpare av konsulttjänster.

Återigen är detta ett problem som inte går att rätta till över en natt. Det har redan pågått i 20 år och några små kosmetiska förbättringar av industrins villkor kommer inte att få företagen att flytta tillbaka några jobb. De små svenska företagen, som skall växa upp och skapa jobb, är ju så hårt straffbeskattade så de har inte en chans att växa till sig och alltför få entreprenörer startar idag företag i Sverige.

Så vare sig vi behåller jobben i Sverige, men då med en avsevärt lägre skattebelastning eller låter företagen flytta, så kommer välfärden inte att kunna finansieras i längden. Det borde vara utgångspunkten för den politiska diskussionen.

Skolan

När skolan fördes över till kommunerna, gjorde vi nog århundradets största misstag. Det har tagit oss många år att inse detta, om vi ens förstår det idag.  I Sverige diskuterar vi, att vi behöver spendera mer resurser till de lågpresterande eleverna. I Asien pratar man om, hur man skall stimulera de duktiga eleverna. Jag har haft egna barn i skolan förutom i Sverige både i USA och nu senast i Kina. I båda dessa länder läggs mycket stora resurser på att utbilda de duktiga eleverna.

Sanningen är att vi är hopplöst på efterkälken och jag ser inga tecken på att vi förstår detta och försöker göra något åt det. Det kommer att ta många år att rätta till problemen, från den dag vi förstår hur illa vi ligger till.

Infrastruktursatsningar

Sverige konsumerar alltför mycket på olika former av välfärd och satsar för lite på investeringar i infrastruktur. De satsningar, som görs, kommer bara till stånd efter åratal av debatter. Se på nya slussen och ringleden runt Stockholm. De enda politiska beslut, som kan genomföras är uppenbarligen att bygga järnvägar i Norrland, där få människor kommer att utnyttja dem.

Varför inte bygga ut tunnelbanan och Roslagsbanan i Stockholm istället. Eller se till att vi får en motorväg mellan våra två största städer. Byggde man ut tunnelbanan till Nacka och Roslagsbanan till Norrtälje och Vaxholm, skulle de förmodligen ha fler resande per dag, än de har på ett år i Norrland. Extrapolerar man befolkningsutvecklingen några år fram i tiden, så blir investeringarna i järnvägsutbyggnad i Norrland ännu tokigare. Problemet med sådana politiska projekt är att vi kommer aldrig att få deras lönsamhet redovisad.

Ett vettigt utbyggnadsprojekt vore väl också att förlänga Bohusbanan några kilometer, så den når in i Norge och får förbindelse med Oslo och skapa en bra förbindelse Oslo-Uddevalla-Göteborg-Varberg-Halmstad-Malmö-Köpenhamn längs den tätbefolkade kusten.

Problemet med infrastruktursatsningar är att försummelser att investera tar många år att upptäcka. Och när politikerna behöver pengar till välfärden att köpa röster för i nästa val, så får långsiktiga infrastruktursatsningar stå tillbaka

Slutsats

Min slutsats är att den politik, som förs i Sverige och Europa har nått vägs ände. Dessa så kallade stimulansåtgärder, som många ropar på, blir ineffektiva, därför att vi är inte inne endast i en konjunktursvacka, utan vi är mitt i ett systemskifte, där alla tillverkningsjobb flyttar till Asien. Det medför i nästa steg, att också utvecklings- och s.k. kunskapsjobb flyttar efter, påhejat av den sönderfallande utbildningen i Europa, jämfört med de satsningar som görs i Asien. Problemen kommer först upp till ytan i en lågkonjunktur och då i de industriellt svaga länderna i södra Europa, men det är helt uppenbart, att vi kan inte fortsätta att ha bland världens högsta kostnader, utan vi måste skära rejält någonstans. Ju längre vi dröjer med att göra det, ju större blir smällen när den kommer.

Detta är också tendenser, som går långsammare än politikernas tidshorisont. Deras horisont är ju till nästa val. Vi måste i stället planera för, hur skall Sverige se ut om 20 år, och hur kommer det att se ut om vi fortsätter på samma vis som nu.

Personligen har jag nu bott i Kina i ca 20 år och om jag summerar utvecklingen i Sverige jämfört med Kina så här långt, så blir jag mycket förskräckt. Jag har dock ingen förhoppning att vi kommer att inse det i tid, ty det är alldeles för många särintressen, som behärskar det svenska nyhetsflödet och propagandaapparaten.

 

Anders Thoren