800px-arc194238-jfk-robert-edward

Amerikansk utrikespolitik efter kriget har i väldigt stor utsträckning formats av ett slutet sällskap inom det amerikanska etablissemanget som bildades år 1922 under namnet Council on Foreign Relations (CFR). Sällskapet som styrs av starka intressen från industri och finansvärld är ett instrument för att möta isolationistiska strömningar inom amerikansk politik som hotar de rika oligarkernas globala imperiebyggnad.

Målet var en utåtriktad utrikes- och säkerhetspolitik som understödde amerikanska företags och bankers verksamheter runt om i världen. Riktig fart fick verksamheten mot slutet av 30-talet när finansfamiljer som Rockefeller, Ford och Carnegie sköt till stora belopp till verksamheten. Sällskapet blev USA:s viktigaste lobbygrupp och fick ett avgörande inflytande över landets utrikespolitik som kvarstår än i idag. CFR är mer än någon annan organisation kärnan i det amerikanska maktetablissemanget.

Med början 1939 erhöll rådet en allt större tyngd inom regeringen och utrikesdepartementet, när man startade sina strikt konfidentiella War and Peace Studies med finansiering från Rockefellers. Sekretessen runt dessa studier var sådan att inte ens alla rådsledamöter var informerade. Rådets memorandum distribuerades som sekretessbelagda dokument från utrikesdepartementet, vilket gjorde att CFR i praktiken blev en inofficiell del av regeringsmakten vid sidan om de demokratiska institutionerna. En av studierna om säkerhet och rustningar leddes av Rockefeller närstående Allen Dulles som senare skulle bli en mycket mäktig chef för CIA i åtta år.

Den 17 jan 1961 vid installationen av president Kennedy höll hans företrädare Eisenhower ett tal där han väldigt tydligt varnade sin efterträdare och den amerikanska allmänheten för det militärindustriella komplexet. Hundra dagar senare den 27 april 1961 höll president Kennedy ett lika viktigt tal som en uppföljning till Eisenhowers, där han varnade för det stora odemokratiska inflytandet från slutna sällskap som CFR. Talet var noga förberett i samarbete med brodern Robert som då var justitieminister. Talet hölls inför det samlade amerikanska pressällskapet, vilket var mycket medvetet valt för att få ut budskapet till en större allmänhet. Tyvärr slog medierna dövöra till. Tidningarnas redaktörer ignorerade budskapet, vilket sannolikt redan då berodde på att målet för Kennedys tal i stor utsträckning var medieföretagens hyperförmögna ägare.

Medias tystnad var desto mer anmärkningsvärd eftersom liknande varningar nu hade framförts av två presidenter inom loppet av tre månader. Precis som stora svenska tidningar som DN och SvD och Public Service idag blivit maktetablissemangets språkrör, hade media i USA släppt sin historiska roll som den tredje granskande statsmakten redan 1961. Många historiker som analyserat den här historien menar att bröderna Kennedy skrev under sina dödsdomar, när de på detta sätt utmanade det etablissemang av ultrarika bankirer och deras Federal Reserve (FED) kartell, som hade ett fast grepp om finanspolitiken, utrikespolitiken såväl som säkerhetspolitiken genom CFR. Det behöver väl knappast påpekas att ingen av bröderna Kennedy var ledamot i CFR som nästan alla andra presidenter och deras närmaste rådgivare och en rad ultrarika mecenater varit.

Kretsen inom CFR har senar legat bakom bildandet av internationella slutna lobbyorganisationer såsom Bilderberggruppen som startade 1954. År 1973 startades Trilaterala kommissionen av CFR och Bilderberggruppen tillsammans med David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski som drivande. Samma kretsar var även i högsta grad inblandade i bildandet av nymalthusianska Romklubben år 1968. Syftet med dessa lobbygrupper har varit att kunna involvera en lång rad till USA-politiken, vänligt sinnade utländska dignitärer. En lång rad ledande svenska politiker och finansmän har under åren medverkat aktivt i lobbygruppernas arbete eller varit gäster på deras lobbymöten. Där har man indoktrinerats i CFR:s politiska strävan efter en global världsordning styrd av dem själva. Det har inget med kompetens att göra att svenska politiker som Erik Åsbrink och Fredrik Reinfeldt idag inkasserar generösa arvoden från oligarkernas banker.

 

Intervention mot nonintervention

De gamla västliga kolonialmakterna skaffade sig kontrollen över koloniernas råvaror och produktion genom att intervenera militärt i svaga samhällen och där sätta in egna administrationer. I takt med att folken i olika kolonier i början av 1900-talet började kämpa för sitt självbestämmande och sin frigörelse ställdes kolonialmakterna inför snabbt växande problem. Det krävdes allt mer soldater och vapenmakt för att kunna administrera kolonierna och kostnaderna kom snabbt ikapp de vinster man kunde skörda. Denna situation framtvingade en ändrad strategi efter Andra Världskriget som gick ut på att i Atlantic Charterns anda släppa kolonierna fria och istället försöka medverka till att de fick regimer som man kunde kontrollera.

I USA vann de mäktiga oligarkerna inom CFR och drev fram en interventionistisk nykolonial utrikespolitik som handlade om att se till att tillsätta och stötta vänligt sinnade marionettregimer i strategiskt viktiga länder, ofta med betydande råvarukällor. Det var inte så noga om det var demokratier eller diktaturer så länge de inte satte sig emot amerikanska ekonomiska intressen. Man utnyttjade sin starka ställning inom globala institutioner som Världsbanken, IMF, WTO m.m. för att tvinga fram en underkastelse och när det inte hjälpte användes andra metoder, som jag återkommer till i del 3. Den politiken har sedan satt sin prägel på hela efterkrigstiden.

Det största problemet som USA stötte på var kommunistiska maktövertaganden som uppmuntrades och stöddes av Sovjetunionen. Det blev därför ett viktigt mål att till varje pris förhindra kommunismens spridning. I detta syfte skapades inom NATO antikommunistiska paramilitära grupper som ofta rekryterades bland gamla nazister, de s.k. stay behind operationerna. CIA-chefen och CFR-medlemmen Allen Dulles var en av nyckelpersonerna bakom detta.

CIA låg även bakom den s.k. Grisbuktsinvasionen som var ett försök av 1 400 av CIA tränade exilkubaner att i direkt strid mot principerna i Atlantic Charter invadera Kuba för att störta Fidel Castro den 17 april 1961. Invasionen misslyckades, bland annat på grund av bristande stöd från president Kennedy som blivit allt mer kritisk mot den egenmäktige Dulles. Kritiken förstärktes ytterligare när fyra franska generaler i Algeriet-kolonin försökte störta president de Gaulle i en CIA-stödd kupp bra några dagar efter Grisbukts-intermezzot. De Gaulle hade ju starkt markerat Frankrikes självständighet gentemot USA. Den 28 nov medaljerade Kennedy Dulles för att dagen efter ge honom sparken. Morden på bröderna John och Robert Kennedy skall ses mot denna bakgrund.

Kampen för att stoppa kommunismen fortsatte med det katastrofalt misslyckade Vietnamkriget och senare med interventionen i Afghanistan via en av USA skapad proxyarmé med jihadister för att stoppa Sovjet där. Den proxyarmén kom sedan att bli roten till Talibanrörelsens framväxt och senare maktövertagande. Rörelsen är idag åter på frammarsch och är källa till betydande islamistisk terrorism.

Självklart sneglade den styrande angloamerikanska oligarkin hela tiden på de enorma delvis outnyttjade råvarutillgångarna och jordbruksarealerna i Ryssland. Genom kapprusningen och den militära pressen via NATO under det Kalla Kriget lyckades man knäcka kommunismen och Sovjet ekonomiskt och plötsligt låg Rysslands resurser öppna för oligarkernas globala storföretag och banker. I Moskva hade man i Jeltsin en svag alkoholiserad president som man bedömde att man kunde styra. För de mäktiga oligarkerna i CFR-kretsen låg nu världen för deras fötter.

 

Fortsättning följer.