iraq_saddam_hussein_222

Efter det andra syriska kuppförsöket skakades Mellanöstern av antiamerikanska upplopp från Libanon till Algeriet. En effekt var en kupp i Irak den 14 juli 1958 då antiamerikanska officerare störtade den proamerikanska kungen och premiärministern Nuri al-Said. Kuppledarna publicerade hemliga dokument som avslöjade al-Said som en högt avlönad CIA-marionett. Den nya irakiska regimen vände ryggen åt väst och bjöd in Sovjetiska diplomater och ekonomiska rådgivare till landet.

Efter att ha lyckats vända såväl Irak som Syrien mot USA lämnade CIA-agenten Roosevelt Mellanöstern för att bli högavlönad direktör inom oljeindustrin, vars intressen han företrätt under sin tid i CIA. Roosevelt ersattes av en James Critchfield som CIA:s stationschef. Critchfield iscensatte ett misslyckat mordförsök med hjälp av en förgiftad näsduk mot Iraks nya president. Fem år senare lyckades CIA slutligen störta presidenten och installera Baathpartiet vid makten. En karismatisk ung mördare vid namn Saddam Hussein var en av de främsta ledarna för CIA:s Baath-lag. Partisekreteraren Ali Saleh Sa´adi som tog makten ihop med Saddam Hussein lär ha beskrivit det som att vi kom till makten med ett CIA-tåg. CIA presenterade en dödslista för regimen med personer som omedelbart måste elimineras för att försäkra sig om framgång. Critchfield lär senare ha medgivit att CIA i princip var Saddam Husseins kungamakare.

I kriget med Iran under Reagans regeringsperiod tillhandahöll CIA miljardtals dollar för träning, stöd med specialstyrkor, vapen och underrättelsetjänster, trots att man visste att Saddam använde senaps- och nervgas och biologiska vapen – inkluderande anthrax som tillhandahållits av USA. Reagan och hans CIA-chef Bill Casey betraktade Saddam som en potentiell vän av USA:s oljeindustri och en pålitlig barriär mot spridningen av Irans islamistiska revolution. Regeringens emissarie Donald Rumsfeld skänkte Saddam ett par cowboysporrar i guld och en meny med kemiska, biologiska och konventionella vapen vid en resa till Bagdad 1983. Samtidigt försörjde CIA av någon anledning Saddams fiende Iran illegalt med tusentals anti-tanks och anti-flygraketer för att användas mot Irak. Detta kom senare i dagen genom den s.k. Iran-Contras skandalen. Jihadister från båda sidor vände senare dessa vapen mot Amerikanerna.

De flesta amerikaner är omedvetna om de många exempel på bakslag från tidigare CIA tabbar som ligger bakom senare års ständiga kriser i regionen. En rad diktatorer inkluderande presidenterna Assad har åberopat historien med alla CIA:s blodiga kupper som ursäkt för sina auktoritära regimer, repressiva taktik och nödvändigheten av en allians med Ryssland. Dessa historier är välkända för människor i regionen som därför ser USA:s interventioner mot denna bakgrund.

Medan medlöpande amerikanska MSM papegojar bilden att USA:s millitära stöd till det syriska s.k. upproret som främst humanitärt ser araberna den nuvarande syrienkrisen som ännu ett proxy-krig över gasledningar och geopolitik.

I befolkningens ögon började inte kriget mot Assad med den fredliga protesten i samband med den Arabiska våren 2011 som västliga MSM påstått. Istället började allt år 2000 med att Qatar föreslog byggandet av en gasledning för 10 miljarder dollar på 1.500 km genom Saudiarabien, Jordanien, Syrien och Turkiet. Qatar delar en av regionens och världens största gasfyndigheter (South Pars/North Dome) med Iran. Handelsembargot mot Iran (som nu upphävts) omöjliggjorde för Iran att sälja gasen. Qatars gas kan bara säljas genom att den likvifieras och skeppas med båt, något som stark begränsar kapaciteten till drastiskt högre kostnader. Den föreslagna pipelinen hade knutit samman Qatars gas med den stora EU-marknaden via distributionsterminaler i Turkiet, som även skulle tjänat bra på verksamheten. Den tänkta gasledningen skulle ha gett sunnistaterna i Gulfen avgörande dominans över världens gasmarknad och stärkt Qatar som är USA:s nära allierade i arabvärlden. Qatar härbärgerar två av USA:s största militärbaser och USA:s centrala kommandocentral i Mellanöstern.

EU som får 30% av sin gas från Ryssland, var även angelägna om gasledningen som skulle ha gett medlemsländerna billig energi och minskat beroende av Ryssland. Turkiet som är Rysslands näst största gaskund var speciellt angeläget att minska sitt beroende och samtidigt positionera sig som en viktig centralpunkt för gas till EU:s marknader. Gasledningen passade även bra för Saudiarabiens sunnidominerade kungadöme genom att det skulle ge ett fotfäste i shiadominerade Syrien. Deras geopolitiska mål är att begränsa den ekonomiska och politiska makten hos shiitiska Iran den främsta rivalen om makten i området som står Assads Syrien nära. Saudierna såg redan det shiitiska maktövertagandet i Irak och slutet på Iranembargot som ett bakslag för deras regionala maktstatus samtidigt som man är engagerad i ett proxykrig och folkmord mot Iranstödda Houti-klanen i Yemen.

Givetvis ser Ryssland som säljer 70% av sin gasexport till EU, Qatar/Turkiet-gasledningen som ett existentiellt hot. I Ryssarnas ögon är gasledningen en NATO-plot för att ändra status quo i regionen genom att beröva Ryssland deras brohuvud i Mellanöstern och samtidigt strypa den ryska ekonomin och få slut på Rysslands fördel på EU:s energimarknad. År 2009 deklarerade Assad att han skulle vägra att skriva under en överenskommelse att tillåta gasledningen genom Syrien för att skydda sin allierade Rysslands intressen.

Assad retade sunnihärskarna ytterligare genom att istället rekommendera en av Ryssland godkänd islamisk gasledning som skulle ta gas från Irans sida i gasfältet genom Syrien till hamnar i Libanon. Den gasledningen skulle göra shiitiska Iran och inte sunnitiska Qatar till den huvudsakliga leverantören av gas till EU. Iran inflytande i Mellanöstern skulle öka dramatiskt. Även Israel såg den islamiska gasledningen som ett hot eftersom den skulle berika Iran och Syrien och därmed stärka deras proxys Hesbola och Hams.

Allt var med andra ord upplagt för en jättekonflikt.

 

Fortsättning följer.