9187391546

Ledarskapet

SvD Näringsliv publicerar idag en artikel som helt sågar Wallenbergarnas ledande företagsledare och svenska näringslivets mest prominente företrädare – Leif Johansson. Han har ett förflutet som VD i Elektrolux och Volvo och är nu ordförande i AstraZeneca och Ericsson samt i Ingenjörsvetenskapsakademin. Artikeln tar upp den aktuella händelseutvecklingen omkring Ericsson som är landets viktigaste exportföretag. Ericssons stora framgångar och världsledande position inom telekomsystem grundlades av Björn Lundvall som var företagets chef 1964 till 1977. Han var en av framlidne Marcus Wallenbergs mycket skickliga medarbetare. På den tiden sammanföll Sveriges och Wallenbergarnas intressen väl.

För två år sedan skrev jag boken Varför försvinner våra kronjuveler? Där analyserade jag bakgrunden till varför Sverige på senare tid förlorat kontrollen till utlandet i det ena efter det andra av våra viktigaste företag. Artikeln om Ericsson och Leif Johansson väcker åter frågan om våra kronjuveler. I boken konstaterar jag att bakgrunden till tillbakagången för svensk industri bl.a. är allvarliga brister i ledarskapet inom främst Wallenbergföretagen.

Är det vi nu ser hända i Ericsson ytterligare ett exempel? Efter månader av offentliga spekulationer om ägarnas förtroende för den senaste VD:n Hans Vestberg, avskedas han av styrelsen just som han genomfört en stor organisationsförändring och förberett det som nu sker. Innan styrelsen och ägarna har hittat en ny ledare, går det förarlösa företaget ut och deklarerar att man lägger ner sin tillverkning i Sverige. Den som får föra ut budskapet är en finanschef som tillförordnats som VD, styrelsens ordförande Leif Johansson och de stora ägarna syns inte till. I mina utomstående ögon verkar allt vara ett skolexempel på dålig tajming och missmanagement – igen!

Ericsson är för Sverige ett mycket viktigt företag. Det är kärnan i det kluster runt telekom som betyder så mycket för svensk teknikutveckling och export. Vad de flesta inte förstår, är att de framgångar inom tjänsteexport som så många politiker sätter sin tilltro till, är starkt beroende av just Ericsson. Tappar Sverige det företaget försvagas klustret och vi kommer då att få en tillbakagång även i den viktiga tjänsteexporten.

Ericssons motgångar på marknaden och brant fallande aktiekurs det senaste året har gjort företaget till en uppköpskandidat. Detsamma kan i många avseenden även sägas om Johanssons andra företag AstraZeneca. Oförmågan hos ägarna och styrelsens ordförande att rekrytera en tillräckligt kompetent ledning i Ericsson förstärker rollen som uppköpskandidat. Ryktena om ett bud från amerikanska Cisco är ihärdiga och ytterst illavarslande. Liknande rykten har även hörts i AstraZeneca. Vi har ju sett ganska färska exempel på katastrofala resultat av amerikanskt ägande i vår personbilsindustri, jag skulle inte tro det blir annorlunda med Cisco. Saab gick i konkurs och Volvo Personvagnar hängde på gärdsgården tills företaget fick kinesiska ägare, vilket blev ett lyft.

Den dominerande roll som Wallenbergsfären har i svensk industri var under tidigare generationer en fördel för landet bl.a. på grund av att man hade en unik kader mycket kompetenta företagsledare. Senare generationers oförmåga att rekrytera tillräckligt kompetenta och drivande ledare har bidragit starkt till att vända Wallenbergarnas dominans till en belastning vilket framgår av analyserna i min bok.

Under 80-talet hade jag sfärens då ledande företagsledare Curt Nicolin som mentor. Han var utöver sin roll som chef för mycket framgångsrika ASEA även en drivande ordförande för Svenska Arbetsgivareföreningen och för företagandets villkor. Jag hjälpte honom en period i hans arbete mot de s.k. Löntagarfonderna. Leif Johansson har idag en formell roll som i många avseenden påminner om den Nicolin hade. Skillnaden är bara den att Nicolin alltid stod på barrikaderna och deltog aktivt i samhällsdebatten på ett sätt som gjorde skillnad. Han var på sin tid nummer två på listan över landets främsta opinionsbildare, medan Johansson knappt kvalar in bland de hundra främsta och han syns inte i debatten – och tydligen inte heller i Ericssons ledning nu när de behöver visa upp en ledarfigur.

Min erfarenhet av Johansson är att han gör allt för att inte utmana andra makthavare och det politiskt korrekta. Jag har med besvikelse bevittnat hans undfallenhet mot t.ex. de hysteriska klimatlarm som styr miljöpolitiken, trots att han givetvis lätt kunnat konstatera att larm efter larm visat sig falska. Så hade aldrig Nicolin gjort, han hade tagit strid för det vi faktiskt kan observera och han hade påverkat energi- och miljöpolitiken i en vettigare riktning.

Globalismen

Utöver de allvarliga bristerna i Wallenbergarnas ledarskap, upplever jag att deras engagemang i globaliseringen och den av västvärldens oligarker styrda världsordningen utgör en intressekonflikt mellan dem och landets. Någon sådan konflikt var knappast synlig förr. Idag kämpar dessa kretsar för att de stora globala företagens intressen skall överordnas de nationella genom avtal som t.ex. TTIP.

Familjens överhuvuden deltar aktivt i såväl Bilderberggruppen som Trilaterala kommissionen, som ju är lobbyorganisationer som skapats av den angloamerikanska oligarkin med fäste i Council on Foreign Relations där USA:s utrikes- och säkerhetspolitik formas. Det är en politik som är till för att kraftigt gynna amerikanska storföretagsintressen. Wallenbergarna har lockat in en rad svenska politiker i dessa församlingar och förvridit huvudet på dem, så att de svikit våra svenska intressen. De mest flagranta exemplen är Fredrik Reinfeldt, som nu belönas av oligarkernas banker för sitt svek mot Sverige och den intensiva NATO-kampanjen som går emot våra innersta nationella intressen.

Vad som är bra för Wallenbergs är inte längre alltid bra för Sverige.