Har Ericssons styrelse tappat greppet?

Så kom den då, den kanske allvarligaste vinstvarningen i svensk industrihistoria. Ericssons vinst helt utraderad på ett kvartal. Som om det inte var nog med att man mitt i ett förarlöst tillstånd går ut med varsel om att lägga ner större delen av sin produktion i Sverige som jag skrev om för en vecka sedan. Nu står det helt klart att Ericsson sannolikt är inne i ett Nokia-scenario.

Det går att förklara att man flyttar industriproduktion till länder där löneläget för industriarbete är betydligt lägre än i Sverige, även om detta är beklagligt. Det vi nu ser är dock långt allvarligare, nu handlar det om högkvalificerat ingenjörsarbete inom utveckling och systemförsäljning. På det området har Sverige ingen avgörande kostnadsnackdel som företaget kan försvara sig med, snarare tvärt om. Här handlar det rätt och slätt om att man blivit utkonkurrerad och omkörd av främst kinesiska Huawei som berövat Ericsson ledartröjan inom marknaden för telekomsystem.

Hotet från Huawei har varit väl synligt i flera decennier, så frågan jag ställer mig är vad styrelsen har fattat för beslut för att försvara Ericssons försprång? Intrycket är tyvärr att man nog inte fattat vad som var på gång, vilket visar upp en styrelse som inte varit tillräckligt kompetent för sin uppgift. Det senare blir än mer tydligt när man ser hur styrelsen nyligen beviljat rundhänta bonusar till ledande befattningshavare, vilket tyder på att man tydligen trott dessa gjort ett bra jobb. Det kunde möjligen ses som en enstaka felbedömning, om man inte samtidigt vräkt bonusar över den högst mediokra ledningen i AstraZeneca. Ansvaret för detta fiasko vilar med andra ord på ägarna som utser styrelsen. Det olycksbådande är att ägarna är själva gräddan av svensk industris ägarmakt – Wallenbergs Investor och Handelsbanksfärens Industrivärden. Ordförande är Wallenbergs främste företagsledare Leif Johansson och ledamot är Investors ordförande Jacob Wallenberg.

Fiaskot blir desto sorgligare när man betänker att detta företag är den utan jämförelse viktigaste kronjuvelen i Industrisverige – det företag som skulle bära våra industritraditioner in i framtiden. Företaget blir nu så billigt att risken för utländskt uppköp blir allt större. Dagens Wallenbergare har som ägare tidigare visat att man hellre tar pengarna och drar sig ur, än att kavla upp skjortärmarna och ta itu med problemen.

Ericsson är inte bara ett synnerligen viktigt industriföretag, företaget är även kärnan i det affärskluster inom telekom som genererat en mycket stor del av svensk kvalificerad tjänsteexport. Även en lång rad mindre svenska telekom och elektronikföretag är beroende av Ericsson och deras kunder för sin marknad. Mycket tyder idag på att vi ser en genomklappning likt den som drabbade Nokia när man tappade sin marknadsledande roll inom mobiltelefoni. Skillnaden är bara den att Nokia inte vilade på den solida industritradition som Ericsson gör. Företaget grundades av Lars Magnus Ericsson redan år 1876. Enligt min uppfattning var företagets sista riktigt visionära ledare Björn Lundvall som var företagets chef till 1977. Efter honom har företaget administrerats av ömsom förvaltare och ömsom städare, ingen har på allvar lyckats förnya företaget på någon avgörande punkt.

Chefen under 90-talet hette Lars Ramqvist och han kastade in företaget i en huvudlös diversifiering och expansion inom marknaden för mobiltelefoner i stället för att satsa på att utveckla företagets kärnaffär inom system. Det äventyret förde Ericsson till konkursens rand och utarmade det på de resurser som skulle ha behövts för att försvara den världsledande positionen på systemsidan. Det var sannolikt redan där som man tappade sin möjlighet att möta den anstormande konkurrensen från kineserna. Det beklämmande är att redan då ägare och styrelse nog inte var tillräckligt kompetenta för att förstå detta. I varje fall gjorde man inte tillräckligt för att förhindra det som nu sker.

Damage control

För regeringen innebär det inträffade att man måste inse det oerhört allvarliga i att Ericsson kan klappa ihop eller som andra kronjuveler, hamnar i utländsk ägo. Konsekvenserna av det har jag skrivit om i min bok om Sveriges kronjuveler. Det gäller att skyndsamt se över industri- och företagspolitiken för att kunna möta de stora skadeverkningar som detta garanterat kommer att orsaka. Det finns goda möjligheter. Sverige har under de senaste decennierna visat upp en internationellt imponerande förmåga att generera duktiga entreprenörer inom olika kvalificerade teknikområden. Många av de skickliga ingenjörer som idag finns i Ericssons organisation kommer givetvis om de friställs, att starta egna företag runt kreativa produktidéer. Att underlätta för dem att starta nytt är en viktig uppgift.

Huvudproblemet i Sverige är dock inte bristen på kreativa entreprenörer, utan att dessa sällan är uthålliga i sina företagsbyggen. Detta beror på att vårt skattesystem är extremt ogynnsamt för den som uthålligt vill satsa på att utveckla och expandera sitt företag. Det svenska skattesystemet är som gjort för att gynna att snabbt sälja ett startuppföretag som lyckats. Av det här skälet ser vi hur det ena intressanta högteknologiska företaget efter det andra försvinner, oftast till utländska ägare, innan det hunnit etablera sysselsättning och ge skatteintäkter i Sverige. Det som måste till för att det skall bli intressantare för entreprenörer att fortsätta driva, utveckla och expandera sina företag är helt andra skatteregler för uttag av vinster.

Jag känner och har mött många framgångsrika entreprenörer som idag är väldigt rika. Av dem är den absolut dominerande andelen sådana som på ett tidigt stadium sålt sitt startupföretag och tagit pengarna, medan de som drivit vidare företaget och skapat arbetstillfällen på den svenska arbetsmarknaden är lätt räknade. Om skadan från Ericssons genomklappning skall vara möjlig att hålla under kontroll måste den senare kategorin få betydligt gynnsammare skatteregler. Dessvärre är jag djup pessimist på den här punkten med tanke på den utbredda aversionen inom vänstern mot företagsvinster. Debatten om vinster i välfärden avslöjar en djup okunskap om företagandets väsen. Vänstern har aldrig begripit att en spenderad krona kan generera helt olika produktivitet i en verksamhet, beroende på vilka incitament man ger människor. Om regeringen skall ha en chans att motverka skadorna som nu uppkommer, måste man totalt ändra sin syn på företagsvinster och ägarnas möjlighet att utnyttja dem utan konfiskatoriska skatteeffekter.