Moderaterna har tappat kompassen

Fram till år 2005 var Moderaternas grundvärderingar och riktning väl kända och stabila, sedan kom Nya Moderaterna. Väljarna visste var man hade partiet. Valet 2003 av Fredrik Reinfeldt skulle visa sig bli lite av en omvälvande statskupp för partiet. Kungamakare förefaller ha varit miljardären Gustaf Douglas som samtidigt lät sig inväljas i partistyrelsen. Med sig hade Reinfeldt de tre musketörerna Anders Borg, Per Schlingman och Sven Otto Littorin. För dem var detta en rolig grej.

Strategin var att bryta Socialdemokraternas ställning som det enda statsbärande partiet. De hade sakta men säkert stelnat till och börjat tappa sin attraktionskraft. De moderata strategerna tyckte att det var dags att sätta in dödsstöten. För att klara det var det nödvändigt att lansera ett alternativt arbetarparti och idén med Nya Moderaterna föddes.

Det första viktiga steget var att förhandla sig samman med övriga borgerliga partier för att få tillstånd en enig front mot Socialdemokratin. Allians för Sverige lanserades 2004 och året efter kom moderaternas kraftiga omorientering till Nya Moderaterna. Dels tog man upp Bertil Ohlins gamla slogan om att det skall löna sig att arbeta och dels satsade man på socialdemokraternas huvudfråga om att slå vakt om välfärden – främst skola, vård och omsorg. Partiet lanserades som det nya arbetarpartiet.

Strategerna var ute efter att locka till sig de vanliga löntagarna inom LO-kollektivet. Att underminera det av socialdemokraterna dominerad LO var en annan viktig del. Detta uttalades givetvis inte, utan officiellt målade man upp ambitionen att samarbeta med LO runt den s.k. svenska modellen. Man såg dock en intern intressekonflikt mellan S och LO som man kunde exploatera. S hade allt mer utvecklats till ett parti för de grupper i samhället som levde mer eller mindre på bidrag utan att arbeta, vilket skapade en motsättning mot LO-grupper som jobbade. Med en generös invandringspolitik räknade man även med att kunna öka utbudet av arbetskraft och därmed försvaga LO:s ställning. Samtidigt lanserade Alliansen under M:s ledning en smart skattepolitisk reform, där skatterna sänktes nerifrån genom jobbskatteavdrag som gynnade de lägre löntagarna relativt mest.

Reinfeldts tankar runt mer öppna gränser och nedtoning av den gamla högerns traditionellt nationalistiska profil, låg även helt i linje med hans strävan att inrätta Sverige i en större global världsordning. Detta hade sannolikt inspirerats av hans deltagande i Bilderberggruppen som bedriver en intensiv lobbyverksamhet till förmån för den nya världsordning som jag analyserat i andra sammanhang. Den förändringen av M började faktiskt redan under Carl Bildts ledarskap även om han då väl dolde sina djupare avsikter.

Alliansen och Nya Moderaterna blev en stor framgång. M fick över 26 procent av rösterna i riksdagsvalet 2006 (bästa valresultat sedan 1928) och alliansen fick majoritet i Riksdagen och kunde bilda regering med Reinfeldt som statsminister. Nu låg fältet öppet för M att etablera sig som det största statsbärande partiet och på allvar pressa ner S i en mindre dominerande roll i svensk politik. Det invandringskritiska partiet Sverigedemokraterna (SD) med sin nyvalde ledare Jimmie Åkesson fick knappt 3 procent och blev utan mandat.

M:s och Alliansens generösa invandringspolitik gjorde att invandringen klättrade upp till omkring 100.000 personer per år. Frågan seglade snabbt upp i opinionen som mycket viktig. Politiken kritiserades intensivt av SD som lyfte fram svårigheterna att integrera alla de nya invandrarna och krävde i opposition mot alla övriga partier att invandringen skulle begränsas kraftigt. Bl.a. tryckte man på det för M känsliga området med växande utanförskapsområden och ökad brottslighet. En känslig fråga för M som bl.a. profilerat sig med nolltolerans mot brott.

SD sköt in sig på samma löntagargrupper inom LO-kollektivet som M försökte locka. Framgångar för SD i den gruppen skulle visa sig bli tuvan som välte hela Reinfeldts dittills framgångsrika strategi. I valet 2010 lyckades SD få knappt 6 procent och fick in 20 mandat i Riksdagen, vilket gjorde dem till vågmästare och berövade Alliansen deras majoritet. Regeringen Reinfeldts ställning blev med ens kraftigt försvagad. Detta var ett bakslag som Reinfeldt inte klarade av att behärska, han intog en totalt hatisk attityd mot SD som trasat sönder hans ritning. I december 2015 hade SD vuxit i LO-kollektivet till 31 procent mot bara 29 procent för S, vilket grusar M:s förhoppningar att kunna göra större inbrytningar i den gruppen.

Hatet mot SD drev Reinfeldt till ett katastrofalt felbeslut när han tillsammans med Miljöpartiet lanserade tanken på helt fri invandring och öppna gränser. Jag tror att han med det beslutet ville straffa de väljare som röstat fram SD i Riksdagen, för att få dem att inse att deras röst skulle få exakt motsatt effekt mot vad de avsett. Vi vet alla vilket olyckligt felbeslut detta var, i valet 2014 mer än dubblerade SD sina mandat i Riksdagen från 20 till 49 och allt tyder på att partiet även därefter fortsätter att öka sitt väljarunderlag, till stor del på M:s bekostnad. Mycket talar för att SD kan bli största parti efter 2018.

På valnatten 2014 smet Reinfeldt ut bakvägen som en tjuv om natten, efter att hans katastrofala strategi lidit detta svidande nederlag och hans vädjan om öppnade hjärtan blev rent pinsam. Efter Reinfeldt har M valt hans egenutvalda kronprinsessa Anna Kinberg Batra som fått den otacksamma uppgiften att sköta reträtten från Reinfeldts misslyckade strategi.

Hatet mot SD inom M-eliten och övriga Alliansen för att de saboterat deras framgång, var så starkt att man hellre än att bita huvudet av skammen och ta in SD i ett regeringsunderlag, började kohandla med vänsterpartierna genom att ingå den s.k. Decemberöverenskommelsen. Det beslutet har skadat partiet in i själen, eftersom man hade ett ytterst svagt stöd för DÖ internt och flera framträdande partimedlemmar har fronderat öppet. Den mest kände riksdagsmannen Finn Bengtsson har i dagarna annonserat att han kommer att lämna sin aktiva roll i partiet.

Idag har M retirerat till i princip den politik som SD föreslagit i flera år. Förhoppningen är att med denna 180 graders kursändring locka tillbaka förlorade väljare i valet 2018. Jag tror att den förhoppningen kommer att visa sig komma på skam. Fundera lite på hur en väljare som är motståndare till en stor invandring och som har starka nationalistiska värderingar kommer att tänka på valdagen? Skall han/hon rösta på SD som hela tiden varit starkt invandringskritiskt och nationalistiskt eller på M som svängt fram och tillbaka under de senaste dryga tio åren mellan nationalism och globalism, mellan öppna gränser och hårt reglerad invandring? Partiet har därutöver rustat ner försvaret som tidigare varit en moderat hjärtefråga. Jag tror dessvärre dessa väljare tar det säkra före det osäkra och vänder dagens vinglande moderater ryggen. Dessutom finns starka skäl att misstänka att en Alliansregering måste öppna gränserna igen för att få med Centern.

Fredrik Reinfeldt är utan tvekan den svenska politiker som bär det största ansvaret för dagens mycket olyckliga parlamentariska röra och att Sverige blivit svårt att regera i en orolig tid. Han belönas idag av de globalister vars instruktioner han följt med ett fett konsultarvode från en av deras stora banker. Han borde istället tagit tillvara vår nations intresse.

Moderaterna är sargade av starka interna motsättningar som hindrar rationella pragmatiska ställningstaganden och väljarnas förtroende för vart M vill föra politiken är i botten. Batra visar tydligt att hon i denna situation ryggar för uppgiften att leda en ickesocialistisk regering. Som traditionell M-väljare bör man inför valet 2018 ta sig en funderare om man inte skall byta parti, så att ledarrollen inom Alliansen kan tas över av någon annan tills M återfunnit sin kompass. Min rekommendation till de moderater som känner så och inte vill rösta SD, är att rösta på Kristdemokraterna så att det finns ett kulturkonservativt alternativ kvar i svensk politik utöver SD.