images

När jag arbetade som företagsledare var det för mig självklart att stödja alla internationella avtal som underlättade handeln och minskade företagens kostnader för att göra internationella affärer. De första stora stegen mot ökande frihandel efter Andra Världskriget hade även en starkt positiv effekt på den ekonomiska tillväxten i berörda länder och bidrog till att skapa resurser för ländernas välfärd, som kom alla till del.

Detta är ett faktum som sitter i ryggmärgen på alla inom näringslivet och hos det politiska etablissemanget. Det leder till att vi ofta oreflekterat fortsätter stödja alla avtal som sägs handla om ännu friare handel, trots att vi i västvärlden redan har i stort sett avskaffat tullar. Vi har slutat fråga oss vems intressen tjänar dessa nya avtal? De handlar ju om långt mycket mer än handelstariffer. Ett typiskt exempel i dagens nyhetsflod är LO:s oreflekterade ställningstagande för de nu aktuella förhandlingarna mellan EU, Canada och USA.

Utvecklingen efter att vi i främst västvärlden börjat ta bort och kraftigt minska tullarna inom ramen för GATT, har lett till att de lobbygrupper som driver de globala storföretagens intressen börjat intressera sig för långt mer än bara tariffer. Nu handlar handelsavtalen om att rasera alla hinder och risker som ett företag stöter på, när det försöker sälja sina produkter i ett land. Det man intresserar sig för är miljöregler, skatter, lönebildning, arbetstider, arbetarskydd, lagfästa standards och annat som kan kosta företagen pengar.

Hela EU-projektet är ett sådant gigantiskt avtalskomplex för att göra marknaderna så friktionsfria som möjligt för de globala företagen och bankerna. Dessa vill ha samma villkor överallt för att enkelt kunna hålla nere kostnader och maximera sina vinster. Problemet med denna utveckling är att ju mer man avtalar, ju mindre utrymme blir det kvar för att fritt kunna forma samhället genom demokratiska beslut uppbackade av en folkopinion. Det är därför EU lever med ett växande missnöje från medborgarna över ett allt större demokratiskt underskott. Politikerna låter allt styras av de ekonomiska hänsyn som dikteras av de globala företagens, bankernas och deras förmögna ägares intressen. Vi står inför ett val mellan bibehållet folkstyre eller högsta möjliga ekonomiska effektivitet.

Enligt de ISDS-regler (Investor State Dispute Settlement) som är inarbetade i de avtal som nu diskuteras, kan de globala företagen och bankerna ställa stater inför en skiljenämnd och begära stora skadestånd om landet ifråga stiftat någon lag som skadar företagets eller bankens intresse. En sockerskatt t.ex. för att minska metabol sjuklighet kommer att leda till att landet i fråga får betala stora skadestånd till Coca Cola för minskad försäljning. Skiljeförfarandet är så upplagt att Världsbanken som är helt USA dominerad får ett avgörande inflytande.

Visst har EU och en rad handelsöverenskommelser varit gynnsamma för den totala ekonomiska tillväxten, men vem har haft mest nytta av denna tillväxt under senare decennier. För stora befolkningsgrupper har den accelererade globaliseringen mest fört med sig arbetslöshet, söndertrasade samhällen och annat elände, när företagen fritt kunnat flytta sin verksamhet dit där kostnaderna varit lägst. Vi ser idag färska exempel då Ericsson nu flyttar sin tillverkning i Sverige till länder med lägre kostnader. Den här utvecklingen skapar ensidiga ytterst sårbara samhällen som saknar hållbarhet och samhörighet. De blir helt beroende av omvärlden. Därmed ökar människors otrygghet och främlingskap. Den amerikanska presidentvalskampanjen handlar i många avseenden om densamma problematiken som ekonomins globalisering fört med sig i USA.

Denna intressekonflikt mellan folket och eliten har snabbt accentuerats av att tillväxten som genereras i allt mindre utsträckning kommer de stora folkgrupperna till del. Under senare decennier har en växande andel av det ökade välståndet hamnat hos de redan hyperförmögna oligarker som kontrollerar bolag och banker och hos deras staber av direktörer som badar i bonuspengar. De styrande oligarkerna i västvärlden har även lärt sig att köpa det politiska etablissemangets lojalitet, så att de spelar med i inrättandet av den nya globala ordningen. I Sverige ser vi hur vårt politiska och fackliga etablissemang helt spelar med i globaliseringen. Ledande politiker erbjuds inte bara allt högre förmåner utan många kan även räkna med ytterst lukrativa reträttposter i företagen och bankerna. I USA har medelklassen för första gången i modern tid fått det sämre ställt än sin föräldrageneration det gångna decenniet, mer än hela välståndstillväxten har hamnat hos den rikaste procenten som omger oligarkerna och deras banker och företag.

Politikerna försöker övertyga folket att vi inte har någon inflation längre för att på så sätt hålla nere löneökningar, vilket givetvis inte gäller deras egna löner. Inflationsmåtten är grovt vilseledande eftersom de inte räknar in hushållens största utgift – den för bostaden. Bostadspriserna skenar och borde givetvis räknas in i inflationsmåttet (senaste 20 åren har villapriserna stigit 5 ggr snabbare än medellönen) och få påverka löneutvecklingen för andra än den politiska eliten och företagens och bankernas direktörer.

Här finner man mycket av roten till den folkliga revolten mot etablissemanget över hela västvärlden. Människor upplever idag en sjunkande levnadsstandard, försämrad livskvalitet och sämre samhällsservice, samtidigt som den härskande procenten vältrar sig i vinster, bonusar och höga löner. Människor upplever även att de tappat sitt demokratiska inflytande över alla beslut som numer fattas över deras huvuden och långt ifrån deras vardag.

Slutsatsen blir att för huvuddelen av människorna i våra västerländska samhäller, så är fördelarna med alla de handelsavtal som man nu försöker driva igenom, ytterst tveksamma. Om etablissemanget skall kunna bromsa den folkliga revolten måste man låta en rad andra faktorer än maximal ekonomisk effektivitet styra handelspolitiken. Det är bl.a. det som Donald Trump bygger sin valkampanj på.