Hur kunde vi ta så fel?

Min vän Bertil Torekull på plats i Washington skriver en bitter krönika på sin blogg Kullerstenar

Lång dags färd mot dubbel natt…

Washington DC, 9 november 2016, dagen efter. Dagen efter i alla tänkbara betydelser. För fåfänga drömmar, för opinionsinstitut, för sunt förnuft och för en konstruktiv demokrati… En lång dags färd mot dubbel natt i verklig och överförd mening och en ny sorts huvudvärk, vi vet ännu inte hur tung. Amerikas förflutna hann ifatt sitt folk – såren var aldrig läkta, sprickorna aldrig riktigt lagade, rashatet tvärtom mer levande än nånsin och en postmodern vrede slog till som en tsunami mot ett etablissemang för vilket tillväxt varit mirakelmedicinen att bota allt ont i samhällskroppen som om pengar kunde frälsa hemlösa själar.

Men alls icke oväntat är allt detta för den som minns exempelvis vad som hände på 1960-talet. Ghettona som brann, Martin Luther King och Bobby Kennedy som mördades eller som Sören Holmberg uttryckt det: ”inbördeskriget tog ju egentligen inte slut förrän då” .Och, kunde han tillagt: freden såg underbar ut på papperet, nya lagar stiftades för att befria de hunsade och ge dem rätt och värdighet, de som inte fick åka i samma buss som de vita… Men lagar är ytterst bara ord som måste fyllas med respekt och noga efterföljd.

Så nu är den nye presidenten vald med stöd av Ku Klux Kan, en man med ett ansikte av clown som i spektakulär råhet lovat införa ny hård tortyr i rättssystemet, bygga en mur mot ett fredligt grannland, utvisa miljoner människor som redan sliter hårt i vad de uppfattat som sitt nya hemland, sänka de rikas skatter…Mer än så – han har i all sin absurditet och revanschbehov lovat fängsla och lagföra den kvinna som var hans motkandidat; hans bombasmer och hotelser ska nu få kött och blod och en civiliserad värld fruktar det värsta ty hat skriver onda lagar.

Så långt sorgesången som miljoner människor jorden runt sjunger över en brusten illusion, en förlorad dröm och chans. Nu återstår frågan hur allt kunde ske. Det är en berättigad fråga men en lång historia som i oändlighet kommer att sysselsätta politiker, författare, debattörer och historiker och samhällsforskare. En sak får icke döljas: Donald Trump ställde ett antal relevanta frågor av vikt om arbetslöshet och globalisering och utanförskap. Men hans grova språk i varje tal, i varje hitleristiskt framträdande skapade en draksådd som under överskådlig tid kommer att sätta ett slags vidrig standard för vad man kan och får säga, ljuga och hetsa en publik med.

Man kommer i den allra mest självklara analysen av orsakerna att påminna

om hur FBI:s chef, en republikansk partimedlem men också statens egen kanske mäktigaste tjänsteman direkt under presidenten i valrörelsens avgörande stund då Trump låg mycket illa till efter sina vulgära förlöpningar mot kvinnor, släppte en polisiär anklagelseakt om Hillary Clinton som byggde på insinuationer och helt ogrundade tveksamheter. Det förvandlade USA, frihetens stamort, i ett enda utspel till ett med den ryska Putinstyrda polisstaten jämförbart storebrorssamhälle.

Men detta var ändå bara krusningen på ytan. De rörelser i folkdjupet som speglas av Donald Trumps jordskredsliknande seger är den sura politiska frukten av ett under flera år successivt ökande demokratiskt förfall i USA, drivet av finansiellt starka konservativa krafter. Dess motor, dess bränsle, dess hjärna och iskalla hjärta har varit det republikanska partiets allt råare demonstrationspolitik, dess obstruktion gentemot den folkvalde Obama med centrum i Tea party-rörelsens sjuka yttringar med religiösa förtecken.

Sakligt sett måste nu livet gå vidare. Som statssekreterare Hans Dahlgren – en av Margot Wallströms närmaste medarbetare och Olof Palmes handgångne -uttryckte det när vi talades vid igår: Som land har vi förberett oss på också detta nya oönskade scenario. Sverige har och måste ha så goda relationer som nånsin möjligt med USA. Vi vet likväl var vi står. Men ett nytt skede har begynt och världen blir sig aldrig mera lik. Och över den amerikanska huvudstaden faller i denna skrivande stund som tårar det första höstregnet.

 

Var tog man fel?

I stort sätt hela det svenska medieetablissemanget inklusive Torekull och deras svans av politiker frågar sig: Hur kunde vi ta så fel?

Det finns givetvis många förklaringar men det är framförallt en som jag upplever att dessa personer alltid missar. De vill inte erkänna det uppenbara att valet egentligen inte stod mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Valet stod mellan Donald Trump och den hänsynslösa globala intrigmakaren och oligarken George Soros. Valet handlade om ett desperat försvar av nationen och dess medborgare mot den pågående attacken från oerhört starka globala intressen hos en liten hyperförmögen överklassens överklass. Det som förvånar mig är att en massa bildade och belästa människor inte tycks vilja inse detta.

Såväl Obama som Clinton är ju bara de mäktiga oligarkernas ganska maktlösa marionetter. Clinton har de senaste åren badat i Soros och andra oligarkers och sunnitiska oljeshejkernas pengar, hon är nog den mest korrumperad politiker som någonsin ställt upp i ett amerikanskt presidentval. Hon har ett tungt ansvar i det folkmord som pågår i Mellanöstern och Nordafrika, hon har varit med och slussat vapen och pengar till den mest bestialiska regim världen skådat sedan nazismen och kommunismen. Det är genom att blunda för dessa ostridiga fakta som en rad prominenta väl utbildade människor tagit så fel.

Då frågar man sig, varför blundar etablissemanget för fakta som ligger där mitt framför näsan? Vanligt folk ser ju av allt att döma sambanden tydligt. Genom att inte nöj sig med propagandan i oligarkins medier som i princip alla kontrolleras och styrs av bara ett halvdussin av oligarkernas företag, utan istället hämta sin information på nätet, har vanligt folk fått veta hur det förhåller sig. Det är bl.a. dessa informationskällor som etablissemanget vill strypa med sin Medieutredning.

Folket har insett att en röst på Clinton i verkligheten varit en röst på Soros och hans krig mot mänskligheten. Med det perspektivet blir det med ens betydligt lättare att förstå valresultatet och att glädja sig åt att inte Soros vann. Det blir även förklarligt varför ett budskap som Trumps går hem i breda folklager. Den insikten saknar jag hos Torekull. Jag hoppas och tror dock mer på en Reagan-utveckling med Trump vid makten, än den dystopiska bild som Torekull målar upp.

Den uppenbara sorgen över att Soros förlorade valet bland svenska och EU-politiker har en enkel förklaring. En stor del av de politiska ledarna är även de, likt Clinton, på väg in i ett korrumperat beroendeförhållande till Soros och de övriga i hans gäng med Rockefellers och Rothskilds i spetsen. Fredrik Reinfeldt gick raka vägen till miljonarvoden i deras Bank of America, tidigare finansministern Eric Åsbrink arbetar tillsammans med tidigare EU-kommissionens ordförande Barosso i deras Goldman Sachs och Carl Bildt har i många år haft intima kontakter genom styrelseuppdrag i olika företag och lobbyorganisationer som de driver. En lång rad svenska politiska ledare sitter i oligarkernas lobbygrupper och springer på deras möten. Statsminister Löfven har fångats upp av de närstående Wallenbergs och övertalats att åka ner till den inhumana diktaturen Saudiarabien och fjäska och sälja vapen bl.a. till deras folkmord i Jemen. Även han har väl förhoppningar om någon slags kickback i en framtid.

Jag tror att mer eller mindre alla svenska politiska ledare på ett eller annat sätt är påverkade av globalisternas pengar som likt bläckfiskarmar slingrar sig runt de svenska politikerna, många fler kommer senare att dyka upp på deras payroll. Hur skall man annars förklara den unisona hatpropaganda de sprider mot Ryssland som ställt sig i vägen för oligarkin. Ryssland med 1/5 av den militärbudget Sovjet en gång hade är inget stort hot som man påstår. Dessvärre finns det även tecken på att Sverigedemokraterna sakta är på väg att fångas in av samma bläckfisk. Som jag tidigare påpekat pratar de mest om invandring, utan att besvära sig om att gå till djupet med orsakerna till att invandringen blivit ett svårt nationellt problem. Utan att angripa roten till det onda kommer problemet inte kunna lösas.

Vad Sverige med vår totalt inskränkta samhällsdebatt skulle behöva mer än kanske något västland idag, är att någon ledande representant för etablissemanget, som likt Trump offrade sin bekvämlighet och tog ledningen i en rörelse för att försvara Sverige och de som bor här mot globalismens härjningar och folkmord.

Den tidigare okände Jimmie Åkesson med sitt SD har varit framgångsrik, men han kommer nog inte längre än till omkring 25%, sedan klarar han inte av att attrahera fler i väljarkåren. Utan en genomtänkt politik som adresserar grundläggande faktorer tror jag inte Åkesson kommer att kunna hålla ihop partiet. Det behövs en betydligt starkare och mer karismatisk ledarpersonlighet för det. Trump är en sådan och han har samlat på sig en majoritet på kort tid.

Vem med tillräcklig lyskraft och kändisstatus skulle kunna bli ett svenskt alternativ till vårt inkrökta etablissemang som skulle kunna trycka tillbaka de gamla uttjänta partierna under 50%? Någon som kan försvara Sverige mot etablissemangets globalism som hotar landets fortsatta existens.