imgres

Klimatpolitikens geopolitiska rötter

För att förstå tillkomsten av Paris-avtalet från FN-konferensen COP 21, måste man rekapitulera den geopolitiska utvecklingen under de senaste 200 åren.

Som jag upprepade gånger skrivit om här på anthropocene.live började den västliga makthegemonin etablerades på allvar för tvåhundra år sedan, när Storbritanniens Royal Navy tog kontrollen över världshaven. De europeiska kolonialväldena växte kraftigt och bl.a. länder som Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Portugal, Belgien och i viss utsträckning Tyskland lade under sig underutvecklade delar av världen. Västvärlden skaffade sig genom exploatering av dessa fattigare länder ett kraftigt ekonomiskt övertag. Makten inom hegemonin utövades till en början främst genom de härskande kungahusen i flera av västländerna, med engelska kungahuset i spetsen.

Med den industriella revolutionen dök det för hundra år sedan upp en ny kategori makthavare vid sidan av kungafamiljerna – de nya hyperrika industrialisterna och bankirerna – de jag fortsättningsvis benämner den angloamerikanska oligarkin. Dessa utövade sin ekonomiska makt via sina snabbt växande globala företag och banker. Eftersom den ekonomiska tillväxten var snabbast i USA, kom tyngdpunkten i maktutövningen inom den västliga hegemonin att förskjutas från Europa till USA och USA:s flotta tog över världshaven.

Den första mycket mäktiga oligarken var John D. Rockefeller och hans Standard Oil som i praktiken lyckades få världsmonopol på raffinering av olja. Detta grundade en av världens största och inflytelserikaste familjeförmögenheter. På liknande sätt hade familjen Rothschild skaffat sig en ointaglig maktställning inom bankvärlden. Under 1900-talets snabba expansion av västs ekonomier, har dessa familjer fått en rad efterföljare som likt de första oligarkerna lyckats skaffa sig dominerande positioner globalt inom olika affärsområden. Starka band har knutits mellan den angloamerikanska oligarkin och Mellanösterns oljeshejker som idag måste räknas in i samma maktsfär.

Det går inte att skaffa sig någon god överblick över dessa nya makthavare genom de listor över världens rikaste som publiceras årligen, de riktigt stora förmögenheterna är spridda inom stora släkter och enorma belopp är dolda i olika familjestiftelser med liten insyn. Ett typiskt exempel på detta är den svenska Wallenbergfamiljen som har en dominerande ekonomisk makt i landet utan att figurera högt vid rankingen av de rikaste.

Den snabbt växande ekonomiska makten koncentrerad till en handfull hyperrika familjer ledde ganska snart till att dessa även började tränga sig in i den politiska maktsfären. Jag har i en tidigare krönika analyserat tillvägagångssättet. Oligarkernas maktutövning har under 1900-talet gradvis kommit att dominera USA:s politik och senare års presidenter har allt mer kommit att bli deras osjälvständiga marionetter. Den här maktutövningen sker genom enormt inflytelserika slutna lobbygrupper och via oligarkernas kontroll av större delen av världens största globala företag och banker. Oligarkerna har t.o.m. lyckats skaffa sig ägarmajoriteten i världens största centralbank – FED. De har på så sätt fått ett oslagbart instrument för fortsatt eget berikande.

Tankarna på en global världsordning dominerad av överstatliga organisationer och globala företag och banker växte till sig. Viktiga instrument för att utöva denna globala makt har varit bildandet av FN efter kriget och senare skapandet av EU. Detta har parats med rader av handelsavtal för att minska nationella regelverk och ge oligarkernas företag och banker största möjliga rörelsefrihet. Nu senast är förhandlingarna om TTIP, TPP och CETA- avtalen tydliga exempel på de globalistiska ambitionerna. För att kunna driva igenom en sådan ordning har ett viktigt mål varit att minska nationellt inflytande runt om i världen. USA/NATO:s blodiga 15-åriga korståg i Mellanöstern skall ses i detta perspektiv.

Under efterkrigstiden har den västliga makthegemonin lyckats hålla tillbaka den ekonomiska utvecklingen i resten av världen, mycket tack vare kommunismens spridning som säkrade en långsam till obefintlig ekonomisk tillväxt där. Det västliga biståndet som det pratats en massa om har även varit helt ineffektivt, vilket inte minst gällt Sveriges bistånd. Våra biståndspengar har till stor del slösats bort på ineffektivt flum och stora delar har med tiden landat i korrumperade ledares bankkonton i Schweiz. På detta sätt har de västliga oligarkernas hegemoni förblivit i princip ohotad ända till slutet på det kalla kriget och kommunismens sammanbrott.

En föraning om en ny tid kom redan 1978, två år efter Mao Zedongs död i Kina. Den nya kinesiska ledaren Deng Xiaoping initierade då marknadsorienterade reformer som uppmuntrade bönder på landsbygden att starta privata industrier. I städerna uppmuntrades folk att starta egna företag vilket satte fart på tjänstesektorn. Detta ledda till en mycket snabb ekonomisk tillväxt i Kina som ännu pågår. Kineserna har även börjat göra massiva infrastrukturella investeringar runt om i Asien och Afrika och har även där fått igång en snabb ekonomisk tillväxt. På samma sätt som Kina har även Indiens ekonomi tagit fart och kan komma att utvecklas åt samma håll som Kinas framöver.

Efter Sovjetunionens sammanbrott hade den maktägande oligarkin planer på att kunna skaffa sig kontrollen över Rysslands enorma naturtillgångar via sina globala megaföretag. Dessa förhoppningar har dock grusats av att Ryssland under sin nuvarande regim beslutat sig att hålla de globala oligarkerna på avstånd och istället satsa på en nationell utveckling. Detta förklarar uppkomsten av det nya kalla krig som oligarkernas MSM (de kontrollerar i stort sett alla västs medier) satt igång genom en intensiv antirysk propaganda. Målet är att destabilisera Ryssland för att kunna störta den nuvarande regimen på liknande sätt som Ukrainas valda regim störtades.

Den västliga oligarkin ser plötsligt sin världshegemoni hotad av de snabbt växande ekonomierna i Asien som man inte kontrollerar och av rysk nationalism som hindrar deras inflytande över världens viktigaste råvarutillgångar. Plötsligt har man fått brottom att eliminera självständiga nationalstater och att etablera starka överstatliga kontrollmekanismer via FN, som man har ett starkt inflytande över. För att åstadkomma det senare har strategerna valt den gamla väl beprövade strategin att skapa en global rädsla för att mobilisera en världsopinion för en global regering under FN – den nya världsordningen.

Den globalistiska planen började sättas i verket vid FN:s viktiga miljökonferens i Rio de Janeiro år 1992. Rockefeller placerade sin handgångne medarbetare Maurice Strong som ordförande för konferensen, där beslut fattades om den s.k. Agenda21. Inför konferensen hade oligarkernas egen lobbygrupp Romklubben lanserat hur man skulle skapa maximal rädsla. Texten i Romklubbens skrift Den första Globala Revolutionen talar sitt tydliga språk: I sökandet efter en gemensam fiende som vi kan ena oss mot, kom vi upp med idén om föroreningar, hot om global uppvärmning, vattenbrist, svält och liknande som skulle kunna passa. Där föddes planen att utnyttja rädslan för människans förmenta klimatpåverkan för att nå globalismens syften.

Nu gällde det att mobilisera den vetenskapliga världen för globalisternas agenda. På den punkten hade bl.a. Rockefellers en stor erfarenhet, efter att under hela 1900-talet ha styrt den medicinska forskningen på villovägar för att gynna de egna globala läkemedelsföretagen.

Fortsättning följer.