tankfartyg_600_nyteknik

Bilden hämtad från länkad artikel i Ny Teknik.

Globalismen är det största hotet mot en hållbar utveckling

Om ni tänker efter, hur ofta pratar våra politiker om annat än klimatpolitik när de pratar miljö? Ytterst sällan numer får de verkligt allvarliga miljöproblemen som orsakas av människan någon verklig uppmärksamhet. Det är alltid klimatlarmen som hamnar överst och det är s.k. klimatåtgärder som får nästan alla pengar som går till miljöpolitiken. Effekten av klimathysterin är, att vi aldrig under de senaste 50 åren ägnat så liten uppmärksamhet åt i övriga betydligt allvarligare miljöproblem, som vi gör nu. När jag arbetade professionellt med miljöfrågor på 80-talet hade vi en rad frågor på dagordningen hela tiden, nu pratar politikerna likt papegojor bara om en – klimatfrågan som de innerst inne inte begriper något av.

För att ni skall förstå vilka intressen det är som styr dagens miljöpolitik, skall jag ta upp ett mycket allvarligt exempel på underlåtenhet i miljöpolitiken som jag tror många av er är omedvetna om.

Under senare decennier har sjöfarten vuxit dubbelt så fort som världens samlade BNP. Antalet handelsfartyg uppskattas till ca. 100.000 varav det är ca 60.000 som står för den globala handeln mellan länder och världsdelar. Fartygen blir därtill allt större. Detta är ett av de synligaste bevisen på världsekonomins globalisering. Man skulle kunna säga att sjöfarten utgör själva blodflödet i den allt mer globaliserade världsekonomin. Jätteföretagen skeppar sina produkter och halvfabrikat fram och tillbaka över världshaven i en komplicerad optimeringskalkyl som söker minsta möjliga kostnad, där de kan hitta den. Resultatet blir en handel och transporter som växer i grova drag dubbelt så snabbt som ekonomin i övrigt. Detta är givetvis ohållbart på sikt.

Om man försöker få fram data på sjöfartens miljöpåverkan hittar man nästan bara uppgifter om dess utsläpp av den harmlösa livgivande koldioxiden från förbränningen av motorernas bulkolja och de siffrorna är inte direkt alarmerande. Vad det pratas betydligt mindre om är sjöfartens enorma utsläpp av kraftigt försurande svaveldioxid. Fartygens bränsle innehåller 3,5% svavel och deras utsläpp av svaveldioxid är 3.500 gånger högre än europisk standard för fordon på land. Ett stort kryssningsfartyg kan använda lika mycket bränsle som en mindre stad, samtidigt som det släpper ut lika mycket svaveldioxid som 7 miljoner bilar. Utöver svaveldioxid rör det sig om enorma utsläpp av hälsovådliga kväveoxider och cancerogena partiklar från båtmotorernas primitiva delvis ofullständiga förbränning. Här existerar inga katalysatorrenare som på landtransporterna.

I klimatdebatten har den lätt minskande alkaliniteten (lägre pH) hos havens ytvatten, till följd av att koldioxidhalten i atmosfären stigit 0,01 procentenheter på femtio år, blåsts upp till ett påstått problem trots att flertalet observationer motsäger det. Däremot är det knäpp tyst om sjöfartens kraftigt försurande utsläpp från de svavelrika bränslena och dåliga förbränningen.

Först för några år sedan kom de första kraven på sjöfartens gigantiska utsläpp som alltså varit oreglerade i decennium efter decennium, alltmedan man jobbat rätt hårt på landsidan med renare motorer och katalysatorrening. När det gäller svavel och kväveoxider nådde de till slut samma storlek som hela landsidans utsläpp längs Europas kuster. EU-kommissionen blev slutligen för skam skull tvingad av miljöorganisationer att börja införa s k ECA-områden här uppe runt Skandinavien/Östersjön, eftersom de grunda haven på våra breddgrader är speciellt känsliga.

I en helt ouppmärksammad artikel i Ny Teknik för två år sedan pekade min vän Göran Värmby på ytterligare ett gigantiskt miljöproblem med den växande sjöfarten. Han tog där upp hur världens största supertankers (s.k. VLCC) läcker stora mängder lättflyktiga kolväten från råoljan de transporterar. Utsläppen motsvarar nästan EU-ländernas totala landbaserade utsläpp. Vare sig miljöpolitiker eller miljömyndigheter verkar bry sig om att försöka stoppa de utsläppen från oljeindustrins transporter. Fråga er, varför?

Bakgrunden är att råoljan förvaras i ett antal stora tankar på fartyget. Tankarna står i förbindelse med omgivande luft för att undvika farligt övertryck. När temperaturen överstiger kokpunkten för ett visst kolväte så avgår en viss mängd per tidsenhet ut genom ventilationsrören. Det rör sig om till exempel metan – det mest lättflyktiga kolvätet i råoljan med 24 gånger större växthuseffekt än koldioxid. Även etan, propan och butan som finns i stor mängd i råoljan avdunstar lätt – alla med en kokpunkt under 0 grader Celsius. Avdunstningen är således mest omfattande i de varma haven i närheten av ekvatorn, där också en stor del av transporterna sker. De största utsläppen sker i samband med att råoljan pumpas in i lasttankarna och då speciellt i oljehamnarna i Mellanöstern där det inte sällan är över 40 grader C.

Till alla utsläpp av miljöfarliga gaser från sjöfarten måste man även lägga stora oljespill som t.ax. Exxon Valdez katastrofen 1989 som ställde till med enorma miljöskador samt ständiga oljespill från fartygen när de tvättar sina tankar och släpper ut det betydande spillet i haven. Det senare är det även mycket tyst om numer.

Värmby tycker det är en gåta att ingen inom FN:s miljöorgan för maritim verksamhet, EU-kommissionen eller sjöfartsmyndigheterna slagit larm om sjöfartens enorma miljöskador. Jag är inte ett dugg förvånad.

De enorma globala intressen som ligger bakom hela skrämselkampanjen om klimatet som jag visat på i de tidigare avsnitten, vill givetvis inte ha någon som helst uppmärksamhet på de ytterst allvarliga miljöskador som de skenande havstransporterna har. Dessa transporter är ju själva blodomloppet i deras globala företagsimperier. Eftersom kontrollen över medierna ligger hos samma intressen så tystar man givetvis ner alla försök att ta upp detta till debatt.

Observationerna här hamnar i ett ganska intressant perspektiv mot bakgrund av det politiska program som USA:s nyvalda president gått till val på. Om vi vill skapa en hållbar världsekonomi är en återgång till mer lokal produktion och mindre skeppande av varor på världshaven och i luften, en mycket viktig beståndsdel. Så av allt att döma så kommer Donald Trumps politik, om han lyckas få igenom den, att befrämja en mer hållbar utveckling av världsekonomin än den väg som globalisterna förordar.

Det är för mig en gåta att inte Miljöpartiet och alla andra miljövänner jublar över Trumps valseger.

Fortsättning följer.