288px-dds40-097_large

Globaliseringen skapar ett farligt sårbart och icke hållbart samhälle

Gårdagens krönika tog upp en viktig miljöaspekt på världens globalisering när det gäller sjöfartens omfattning med enorm miljöförstörande fartygstrafik på världshaven som växer dubbelt så fort som den samlade BNP-tillväxten. Går man till varutransporter med flyg rör det sig om en fyrdubbel tillväxt i jämförelse med ekonomin. Detsamma gäller den samlade världshandelns tillväxt som ligger på fyra gånger den ekonomiska i dagens globalistiska värld. Då skall man även konstatera att de växande kostnaderna för alla de transporter som genereras ingår i BNP-siffrorna, så det som blir kvar för att öka människors välfärd blir allt mindre.

Det finns massor av exempel på hur varor skeppas runt halva jorden bara för att genomgå enkla förädlingssteg på platser där arbetskostanden är låg, för att sedan skeppas tillbaka samma väg. Levande kreatur kan skeppas över världshaven bara för att slaktas där det är billigare. Rent djurplågeri. På liknande sätt förhåller det sig med billig industrimat som ersätter den allt mindre lokala matproduktionen i vissa regioner som t.ex. Sverige. Samma massproducerade industrimat ligger därtill bakom stora delar av den skenande metabola sjuklighet som äter upp allt mer av det ekonomiska utrymmet och förstör livskvalitet.

Globaliseringstänkandet med långtgående specialisering och koncentration av näringar och industrier driver på expansionen av handeln. Men inte bara det, den här utvecklingen gör regionala ekonomier långt sårbarare än de var för några decennier sedan. Världen begriper inte vilken farlig väg vi slagit in på. Detta beror på att hela den industriella eran har inträffat under en tid som präglats av drygt hundra år av stort geologiskt lugn, vi har inte haft några riktigt stora geologiska katastrofer som ställt till det för mänskligheten och klimatet har gradvis blivit lite varmare under den här perioden. Tidigare generationer blev starkt ansatta av sådana katastrofer och vi kommer på sikt inte heller undan.

Nu är det så att geologiska katastrofer av globalt mått inträffar sådär vart hundrade/tvåhundrade år och vi kan då drabbas av global missväxt och kollapsande elektroniska system. De regioner som får det ojämförligt värst är länder i norr som likt Sverige saknar beredskapslager av föda. På order från EU har avvecklat en stor del av eget jordbruk och djurhållning trots att missväxten slår hårdast när den kommer. Vi kommer inte att kunna importera det vi behöver från en världsmarknad när global missväxt slår till. Samtidigt tyder mycket på att solaktiviteten gått in i en liknande fas som under Lilla Istiden på 1700-talet, då klimatet blev mycket bistrare än idag och isen la sig ända ner till Themsen på vintrarna. Vi måste planera för några decenniers långt kallare väder globalt. Vår besinningslösa globalisering har gjort oss oroväckande sårbara och den omhuldade klimatpolitiken som vi nu lägger alla resurser på, kan inte göra något åt detta. Som Lennart Bengtsson skrev, klimateffekterna av våra växthusgaser ser vi först om flera generationer kanske hundra år.

I miljödebatten pratas det mycket om att fortsatt tillväxt inte är hållbar ens om man bara ser till ekonomin, att världshandelns omfattning växer fyra gånger snabbare gör ju saken långt värre, eftersom alla transporter som denna handel framtvingar är mycket miljöpåverkande. Just in time tänkande med huvuddelen av varulagren under transport ökar sårbarheten ytterligare. Tanken att nu sätta stopp för den ekonomiska tillväxten är en omöjlighet, om vi inte för evigt skall hålla stora grupper av mänskligheten i fattigdom och underutveckling. I Asien och Afrika måste man helt enkelt öka energianvändning kraftigt och expandera sina ekonomier för att en gång för alla göra sig kvitt fattigdomen. Detta framgår inte minst av Parisavtalet om klimatet, för många utvecklingsländer med Kina och Indien i spetsen ger det fritt fram att fortsätta sin ökande användning av fossil energi i flera decennier ytterligare. Så någon minskning är inte i sikte.

Om vi menar allvar med en hållbar utveckling, måste globaliseringsvansinnet bromsas upp och vi måste ta ett steg tillbaka till betydligt mer lokal produktion av livsnödvändigheter. Vi måste återuppbygga ett svenskt jordbruk som kan försörja hela dagens stora befolkning även om det innebär dyrare mat. Maten skall både av hälso- och miljöskäl vara i huvudsak lokalt producerad. Det minskar vår sårbarhet och behovet av ökande transporter av livsmedel från globala aktörer. Med en kraftigt ökad nationell självförsörjning kommer det att återgenereras nya arbetstillfällen för många som nu står utan jobb.

De stordriftsfördelar som styrt industrins utveckling efter kriget har genom digitaliseringen minskat markant även om de globala företagen inte ännu tagit det till sig fullt ut och anpassat sig. Dagens robotteknik som t.ex. 3D-skrivare innebär att varor idag kan produceras kostnadseffektivt lokalt och i betydligt kortare serier än igår. Vi behöver färre varutransporter med en sådan omställning. Visst kommer en kraftigt ökad decentraliserad lokal ekonomi på bekostnad av den globala säkert att bromsa BNP-tillväxten, men det mesta talar för att det blir ett betydligt stabilare, tryggare och trivsammare samhälle för vanliga människor. Jag tror dock att man överskattar de negativa effekterna eftersom allt mer av den ekonomiska utvecklingen är imateriell i digitaliseringens tidevarv. För vissa globala jätteföretag blir det säkert mycket svårare och det är ju deras ägare som driver på globaliseringen och de farliga nya handelsavtalen som CETA, TPP och TTIP. Andra globala företag på de digitala marknaderna kommer att kunna fortsätta att blomstra.

Handelspolitiken styrs av många politikers ryggmärgsmässiga tro på ökad storskalighet utan att de reflekterar över dess långsiktiga miljöeffekter. Politiken drivs på av den oligarki som kontrollerar de globala företagen och bankerna och som försöker flytta makt från demokratiskt valda nationella församlingar till sina styrelserum.

Det intryck jag får av dagens okunniga och inkrökta miljödebatt är att allt handlar om antropogen klimatpåverkan som vi ännu inte sett några tecken på. Alla de väderhändelser som det pekas på i debatten av hopplöst obildade politiker och alarmister som lever på att larma, ligger med god marginal inom klimatets normala variabilitet. Att lägga Parisavtalet åt sidan kommer inte att ha några allvarliga konsekvenser, utan det kommer snarare att skapa utrymme för en politik som äntligen tar itu med de ytters allvarliga miljöproblem som den skenande globaliseringen skapar. Dessa struntar dagens politiker nästan helt i.

Jag skall i den sista krönikan i den här serien komma tillbaka till frågan om de antropogena växthusgaserna och hur jag tror mänskligheten inom bara några decennier får kontroll över dem – helt utan några klimatavtal.