bostadsbyggandet_i_sverige_1954_till_2008b

Ett av de absolut största samhällsproblemen i dagens Sverige är den skenande bristen på hyresbostäder. Den här bristen har landet brottats med ända sedan Socialdemokraterna införde den planekonomiska Hyresregleringslagen 1942. Den ersattes 1968 med det likaledes planekonomiska systemet där s.k. hyresnämnder skulle pröva hyreshöjningar enligt vad man kallar bruksvärdet. Denna reglering av hyresmarknaden i efterkrigstidens Sverige har effektivt satt balansen mellan tillgång och efterfrågan ur spel.

Bristen på bostäder gör att väldigt många vuxna ungdomar tvingas fortsätta bo hemma hos sina föräldrar eller i kappsäck mellan andra och tredjehandskontrakt eller t.o.m. ute på gatan. Situationen blir nu snabbt helt akut sedan landet släppt in flera hundratusen flyktingar och ekonomiska migranter i landet utan att ha någon som helst plan för hur de skall kunna få vettiga bostäder, vilket är en grundförutsättning för att de skall kunna integreras i samhället.

Regeringen pratar om krafttag för att få igång bostadsbyggandet. Man har anslagit 6 miljarder kronor och man pratar om förenklade byggregler och uppsnabbade tillstånd för byggen. Hur långt kommer man med 6 miljarder? Kommer privata entreprenörer att bygga eller kommer kommunala insatser att ske med statligt stöd? Enligt SCB (2014) kostar en nybyggd hyresrätt ca 37.400 kr/kvm i riksgenomsnitt. Låt oss sedan utgå från en standardlägenhet på 70 kvm för beräkningen.

Om vi följer behovet och tänker oss att landet skall bygga 1.000.000 bostäder gånger 70 kvm till den kostnad vi bör räkna med i de storsatsområden där bristen är störst, så hamnar investeringskostnaden på minst 3.000.000.000.000 kr (alltså 3.000 miljarder kr). Det är nästan ett helt års BNP för lilla Sverige. Tror någon att våra privata byggare vågar låna upp och bygga för så enorma belopp på en politiskt reglerad marknad? Tror någon att de kommunala bostadsföretagen klarar detta? Hur långt tror ni att regeringens 6 miljarder (0,2%) kommer att förslå? Nästa kalldusch: Beräkningen omfattade bara husen, till det skall läggas samhällskostnaden för vägar, vatten/avlopp, el, skolor och förskolor, primärvård, sophämtning, fastighetsunderhåll och förvärv av mark. Vi har nu passerat ett års BNP.

Vilken kapacitet har landet att genomföra detta projekt? Långt ifrån tillräcklig, så byggarbetena måste i stor utsträckning läggas ut på internationella stora byggföretag som tar in billiga underleverantörer med polacker, vitryssar, ukrainare, spanjorer m. fl.. Så är det redan idag, man hör inte mycket svenska talas på byggena. Att kunna sätta in migranterna som byggjobbare i någon större omfattning är inte realistisk om man skall nå snabba resultat.

En annan viktig fråga är vart skall alla dessa bostäder byggas eftersom de största behoven finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Försök hitta tillräckligt stora lämpliga områden om ni kan. Bara i Stockholmsområdet så behövs det ca 400 000 bostäder för att avvärja den värsta bristen.  Sedan har vi miljöfrågorna. Är det någon som har gjort en miljökonsekvensanalys av att bygga 1 miljon bostäder på kort tid? Det måste ju byggas ”klimatsmart”. Vad det innebär och kostar har ännu ingen fått någon som helst känsla för. Jag tror inte ens det ansvariga statsrådet Peter Eriksson själv vet vad det innebär. Allt stål, betong, glas, plast och annat byggmaterial sätter djupa spår i miljön som det kommer att kosta pengar att hantera.

Utöver nybyggnadsbehovet vet vi att det gamla miljonprogrammet även behöver rustas upp. Där kvarstår ca 600.000 bostäder som måste renoveras för grovt räknat 20.000 kr/kvm, vilket innebär ett ytterligare investeringsbehov inom bostadssektorn på upp emot 1.000 miljarder kr till. Många av de kommunala bostadsbolagen är tömda på pengar, eftersom kommunerna oftast använt dem som kassako. Det blir till att antingen sälja ut beståndet, ombilda till bostadsrätter eller låna upp till upprustningen.

Om vi räknar med fortsatt invandring på 100.000 per år inkl. anhöriginvandring så inser man lätt att ekvationen blir svår att få ihop. Fundera på vem som skall bygga detta? Skall staten stå som garant för hela paket och privata sektorn bygga? Skall de kommunala bostadsbolagen med statliga pengar bygga? Vem tror ni betalar i slutändan inom detta socialistiska planekonomiska system?

 

Det finns bara en realistisk lösning på bostadsbristen

Motivet för införandet av en socialistiskt reglerad hyresmarknad för 74 år sedan var att säkra låga boendekostnader för människor med lägre inkomster som inte klarade av att köpa sig en egen bostad, utan var hänvisade till hyresmarknaden. Så låt oss titta på vilka konsekvenser regleringen fått i verkligheten.

I och med att man satte marknadens balans mellan tillgång och efterfrågan ur spel, kom det inte att byggas det antal bostäder som efterfrågades. En katastrofal bostadsbrist uppstod, vilket är ett typiskt symptom i socialistiska ekonomier. För att råda bot på detta tvingades de styrande socialdemokraterna att ta skattepengar för att bygga bostäder, genom det s.k. miljonprogrammet som genomfördes åren 1965 till 1975.

Det finns inga tecken på att svenska hyresgäster fick märkbart lägre hyror än hyresgäster i jämförbara länder utan en socialistisk reglering av hyresmarknaden. Och trots den enormt dyrbara subventioneringen av byggande av hyreshus kvarstod bostadsbristen efter denna satsning och svarthandeln med hyreskontrakt florerade. Den mest synliga effekten av miljonprogrammet blev något helt annat än vad Socialdemokraterna tänkt sig, nämligen att några av landets absolut största mångmiljardförmögenheter skapades inom en handfull byggmästarfamiljer. Detta är även ett känt fenomen inom ekonomin, subventioner hamnar nästan undantagslöst i andra fickor än de man avsett eftersom man tar bort incitamentet att hålla kostnader nere.

Det enda säkra sättet att få bort den numer permanenta socialistiskt skapade bostadsbristen är att erkänna planekonomins misslyckande och återgå till en hyresmarknad styrd av tillgång och efterfrågan. Det kommer att medföra stigande hyror i attraktiva lägen i storstädernas innerområden och i lugna stadsdelar. Det kommer samtidigt att medföra lägre hyror i förorter, mindre samhällen och i problemområden med många lägre bemedlade hyresgäster. En ytterligare effekt är att alla i huvudsak tomma attraktiva hyresrätter i bra lägen kommer att åter komma ut på marknaden och snabbt minska bristen.

Trots att alla vet att en marknadsorientering av hyresmarknaden direkt skulle lätta på bristsituationen och få investerare att intressera sig för att satsa sina pengar i byggande av hyreshus och inte bara bostadsrätter, så motarbetar i stort sätt hela det politiska etablissemanget en sådan åtgärd. Varför tror ni det är så?

En av de viktigaste förklaringarna får man om man studerar var de personer som tillhör etablissemanget inom politik, fack, media och kultur själva bor. En betydande del av denna elit bebor nämligen de underprisade attraktiva hyreslägenheterna. Det är ytterst få lågbemedlade familjer kvar i dessa lägenheter. Vad värre är, många fackförbund har investerat sina stora strejkkassor i attraktivt belägna hyreshus och förmedlar sedan lägenheterna till politiker, ombudsmän och andra närstående. Aktuella skandaler rörande statsråd som på detta sätt lätt kunnat skaffa sig attraktiva hyreslägenheter, talar sitt tydliga språk. På detta sätt subventionerar lågavlönade fackföreningsmedlemmar det högavlönade etablissemangets attraktiva boende. Om marknaden vore fri skulle de attraktiva hyreshusen stiga i värde och fackavgifterna skulle kunna sänkas rejält.

Jag drar mig till minnes en intervju med den tidigare LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin där hon försvarade LO-ombudsmännens tilldelning av attraktiva hyreslägenheter med att de hade behov av närhet till jobbet. Ja Wanja, vem har inte det?

Så, lösningen på bristen på hyreslägenheter är egentligen väldigt enkel – låt tillgång och efterfrågan styra hyrorna. De sociala konsekvenser detta kan få under en övergångstid på några år, tills bristen försvunnit, kan tas omhand inom ramen för olika stödsystem för de minst bemedlade. Det senare blir långt billigare för folkhushållet än om staten skall tvingas mobilisera tusentals miljarder kr av skattemedel och ökad statlig upplåning. Det kommer visserligen att tvinga en rad högavlönade politiker och andra inom samhällets övre skikt att betala för det fina boendet eller att flytta ut till de förortsgetton som de själva skapat och nu nogsamt undviker att bosätta sig i.

Med dagens styrande etablissemang är jag tyvärr pessimist – bristen på hyresrätter blir kvar och trångboddheten i förorterna fortsätter växa.