Snart drabbas varannan människa i vårt samhälle av cancer

Min Facebook-vän Nisse Simonson påminner då och då på sin ytterst viktiga Facebook-sida om cancersjukligheten som är ett snabbt växande hälsoproblem trots miljarder satsat på forskning i över 40 år. Jag har skrivit upprepade gånger om cancern som drabbade mig själv för 26 år sedan och om cancerforskningen som jag följt sedan min tid som vice ordf i Cancerfonden och ledamot av fondens forskningsnämnd. Låt mig rekapitulera vad det handlar om, det angår nämligen oss alla genom egen eller anhörigas och vänners cancer. Det är viktigt att hålla sig informerad eftersom det är en hel del vi själva kan göra för att minska vår och våra anhörigas risk för att drabbas.

 

Cancerforskningen

USA:s president Richard Nixon sjösatte år 1973 sitt Krig mot cancern, med förhoppningen att man skulle få fram bot mot den fruktade sjukdomen genom en massiv forskningsinsats. Detta blev startsignalen på en gemensam global strävan att lösa cancerns gåta. Måhända är det inte längre någon gåta, men boten är nästan lika långt borta idag som för 40 år sedan. Frågan vi måste ställa oss, efter att denna enorma globala forskningsinsats gett så klent resultat, är vad som gått fel? Har forskningen kört in i en återvändsgränd eller är problemet olösligt?

Grundproblemet när man skall gripa sig an uppgiften att hitta bot mot cancer är att sjukdomen kan sägas vara uppdelad på två steg, som vart och ett kräver helt olika åtgärder.

Det som får någon av våra kroppsceller att ändra skepnad och bli en cancercell, har forskarna trott börjar med en förändring av DNA i cellkärnan. Men allt mer tyder på att cancerns orsaker kanske inte sitter i cellkärnans DNA, utan i mitokondriernas DNA (mitokondrierna är små kraftverk inne i cellerna som skall försörja dem med nödvändig energi). Om detta i sin tur beror på att man har en sk epigenetisk påverkan på cellkärnans DNA som ger brister i mitokondrierna är oklart.

Förändringen i cellen leder till att den antingen dör eller förändras till sin funktion. Har man otur leder det till att cellen överlever med cancerogena egenskaper. Den programmerade apoptosen (celldöden) sätts ur funktion, vilket gör att cellen börjar dela sig okontrollerat och utvecklas då i allmänhet till en tumör eller en cancer in situ som när som helst kan utveckla tumörer.

Vi har sannolikt några hundra cancerceller i kroppen för jämnan. De cirkulerar och tas om hand av vårt immunförsvar, men om immunförsvaret av en eller annan anledning är belastat på annat håll av t.ex. någon kronisk inflammation, då slinker några cancerceller igenom och malignifieras och börjar dela sig ohämmat. Om cancercellerna då dessutom har tillgång till mängder av glukos som följer av insulinresistens (som ca. halva befolkningen lider av) är prognosen dålig. För att minska risken för att utveckla en cancer bör man alltså leva på ett sätt som stärker immunförsvaret, minskar förekomsten av inflammationer och håller blodsockret på en låg nivå. Viktigast är då motion och kolhydratfattig kost.

Cancercellens skadade mitokondrier tvingar den att ändra sin metabolism så att dess energiproduktion övergår från cellandning (oxidation) till fermentation (jäsning). Detta leder till att cancercellen bara kan nyttja glukos och fruktos, medan friska celler kan hämta näring från såväl glukos som ketonkroppar från fett. Hjärnan som anses behöva glukos mår faktiskt lika bra på ketoner som bränsle när den vant sig. Detta visade den tyske Nobelpristagaren Otto Warburg redan på 1920-talet. Han visade att cancervävnad förbrukar 5-35 gånger mer sockerarter än en frisk vävnad. Det beror på att fermentationen är långt ineffektivare än oxidationen. Fermentationens restprodukter är även skadliga, vilket inte oxidationens enkla restprodukter av koldioxid och vatten är. Till skillnad från cancerceller förbränner inte friska celler fruktos som därför måste brytas ner i levern. Vanligt socker – sackaros består av hälften glukos och hälften fruktos.

Warburgs upptäckt är mycket lätt att visa genom att injicera radioaktiv glukos i en patient med cancer. När man studerar den radioaktiva strålningen från patientens kropp med PET-kamera strålar cancertumörerna starkt, vilket visar att just de sugit upp den radioaktiva glukosen. De blir på så sätt lätta att lokalisera.

Problemet på detta stadium är att skador på DNA i mitokondrier och cellkärna kan ta sig en lång rad olika skepnader, varför varje cancer i princip är en unik åkomma. Det gör det väldigt svårt att behandla eftersom alla cancrar i något avseende kräver sin speciella behandling. Det är bl.a. detta som cancerforskningen ägnat sig åt under 40 år. Senare tids forskning av professor Thomas Seyfrieds vid Boston universitetet visar även, att den sjuka cellens cancerogena egenskaper är kvar oberoende av om man byter ut den skadade cellkärnan mot en frisk och vice versa. Detta komplicerar ytterligare möjligheten att reparera de skadade cellerna genom att bara byta DNA.

Forskarna efterlyser mer resurser till DNA-analyser i sjukvården. De menar att detta är nödvändigt för att man skall veta hur man bäst skall angripa olika DNA-skador. Deras ambition är lovvärd, men frågan är om den vägen är den effektivaste för att förbättra vårdutfallet som idag är anmärkningsvärt dåligt. Forskarna sitter fast i det tänkande som dominerar en stor del av dagens moderna sjukvård, nämligen tron att man effektivast botar sjukdomar med allt dyrare och mer avancerade kemiska preparat. Det pratas om att ta fram individanpassade preparat som angriper cancerceller med en viss typ av DNA-skada. För att kunna göra det krävs allt mer avancerad DNA-diagnostik. Den starka tron på kemiska preparat inom den medicinska forskningen har sina rötter inom läkemedelsindustrin som ju tjänar sina pengar på just patenterbara preparat och kemiska gifter inom kemoterapin.

En svårighet vid behandlingen av en cancersjukdom är att den initiala cancerogena cellförändringen inte går att upptäcka med rimliga insatser, när den sker. När det går att ställa diagnos, har nästan alltid cancern gått in i sitt andra skede, där den börjat sin okontrollerade delning och bildat en växande tumör som tränger undan frisk vävnad. Kanske en högre prioritering av forskning rörande diagnosmetodik för tidigare upptäckt, vore en bättre strategi än all DNA-forskning. I värsta fall har cancern även hunnit metastasera i form av dottertumörer när den upptäcks. I vissa fall klarar läkarna av att avlägsna tumörerna på kirurgisk väg, men ofta lyckas inte det helt. Man måste då välja andra behandlingar. För egen del tvingades jag operera bort hela det angripna organet med en rad handikapp som följd.

Problemet med en individuell tumörbehandling mot varje typ av cancerogen cellförändring är den höga kostnaden, som i dagens läge gör den vägen i stort sett oframkomlig. Istället har man valt vägen att försöka hitta en behandling som slår mot alla typer av cancerogena celler. Det har lett fram till användning av bestrålning och/eller gifter, s.k. kemoterapi. Problemen med dessa terapier är att de även skadar frisk vävnad och inte sällan blir patienten sämre eller dör av behandlingen. Det är lite som att jaga mygg med hagelbössa.

Här står cancersjukvården idag. Man har trots allt gjort vissa framsteg när det gäller att förlänga patienternas överlevnadstid, ofta till priset av låg livskvalitet. Huvudintrycket är att trots de små framstegen befinner sig cancerforskningen och cancervården i en återvändsgränd.

 

Cancer en av fler metabola sjukdomar

Förändringen av metabolismen hos cancercellerna gör att tumörutvecklingen måste ses som en metabol sjukdom. Efterhand som mer och mer forskning klarlagt cancercellernas stora behov av socker för sin fermentation, har man fått en förklaring till det tydliga sambandet mellan metabol sjuklighet med höga blodsockervärden och cancer. Höga halter av hormonerna insulin och IGF-1 som sammanhänger med förhöjt blodsocker spelar även en roll, eftersom dessa hormoner stimulerar tumörtillväxten. Jag har på nära håll erfarenhet av en mycket snabb cancerutveckling och tidig död hos en närstående med diabetes.

Problemet med dagens sjukvård är att man ofta undviker att tänka i nya, och för en lekman som jag själv, helt självklara banor. Om det underliggande problemet bakom alla metabola sjukdomstillstånd är för högt blodsocker, varför inte förutsättningslöst titta på vad som orsakar det tillståndet. Idag gör man inte det, utan man sätter bara in mediciner för att sänka blodsockret på konstlad väg. Är blodsockret alldeles för högt som hos diabetiker, injicerar man insulin som får tumörer att växa ännu snabbare.

Jag har tidigare skrivit om Cancerfondens sjuka kostråd där man rekommenderar en kraftigt blodsockerhöjande kost till cancerpatienter. Det borde givetvis vara fullständigt självklart att se till att cancerpatientens blodsocker är lägsta möjliga genom att sätta dem på en strikt ketogen diet helt utan kolhydrater. Sjukhusmaten är precis lika olämplig som de kostråd som man hittar på Cancerfondens hemsida. Visserligen producerar kroppen själv en miniminivå glukos, men den producerar inget fruktos som man får i sig i stor mängd med den kost som tillämpas. Fruktos ökar både cancerrisken och risken för åderförkalkning mer än glukos.

Allt mer forskning visar att en många gånger betydligt effektivare och skonsammare terapi än cellgifter och strålning för cancerpatienter, är att sätta dem på en kombination av strikt ketogen kost och perioder av fasta. En orsak till att detta inte sker trots att kunskapen funnits mitt framför sjukvårdens ögon sedan 20-talet, är att vården sitter i knät på en läkemedelsindustri som till varje pris försöker förhindra den utvecklingen. En annan orsak är att när cancern gått tillräckligt långt så tappar patienten aptiten och då stoppar man i henne en massa sötsaker för att tillföra energi, något som givetvis påskyndar tumörtillväxten.

Så länge inte cancerforskningen klarar att bryta sig loss från den enormt inflytelserika industrin och myndighetsapparaten som lever i symbios med industrin, kommer man bara allt djupare in i sin mörka återvändsgränd.

Jag vill avslutningsvis rekommendera att lyssna på en kort intervju med professor Thomas Seyfrieds vid Boston universitetet. Lyssna även på denna intervju. Läs även gärna professor Göran Sjöbergs betraktelse om den känsliga frågan om cancer och gå in på Nisse Simonsons  och på Stig Bengmarks Facebooksidor där ni hittar mycket kunskap.

Ta hand om er. Motionera och håll nere blodsockret.