Trumps politik kommer att få draghjälp av solen

Jag har i olika professioner arbetat med miljöfrågor i över 40 år och har följt och deltagit i miljödebatten hela tiden. Forskare i min närhet började på 80-talet uppmärksamma den stigande halten av växthusgasen koldioxid i atmosfären och den risk för oönskade klimatförändringar som detta innebar. Jag tillhörde de miljövänner som engagerade mig i debatten, om hur vi skulle kunna minska vår användning av kolbaserade bränslen för att kunna bromsa upp utsläppen av koldioxid som forskarna menade var huvudorsaken till den stigande halten.

Som fysiker visste jag att koldioxidens växthuseffekt följde strålningsfysikens lagar och att gasens värmeabsorption följde en logaritmiskt avtagande kurva. Eftersom gasens absorption enligt strålningsfysiken är nära sin mättnad, visste jag även att en ytterliga högre halt knappast kunde få en dramatisk effekt. Forskare i min närhet försäkrade även att klimatförändringar i allmänhet är mycket långsamma förlopp som det tar uppåt 100 år att säkert fastställa. Dessa insikter övertygade mig om att vi hade relativt gott om tid på oss för att minska förbränningen av kolhaltiga bränslen. Jag såg inte klimatförändringar som världens viktigaste miljöproblem på långa vägar och har alltid uppfattat politikers ensidiga klimattjat som löjeväckande.

När senare klimatlarmen började tillta i intensitet, tog jag det mest som den gamla vanliga miljöalarmismen för att hetsa politikerna att bevilja forskarna högre anslag. Detta var något som jag upplevt tidigare med andra miljölarm som t.ex. falsklarmen om skogsdöden och överdrifterna om ozonhålet. Att FN via sitt IPCC ständigt var ute och larmade insåg jag berodde på deras behov av att hitta en ny global roll för organisationen. År 2006 så kom den tidigare amerikanska vicepresidenten Al Gore med sin film En obehaglig sanning, där han drog på utav bara den med rena domedagspropagandan. Med min insikt i ämnet tog jag inte filmens skrämselpropaganda på allvar, utan såg att frågan mest användes för ett politiskt syfte. Jag måste erkänna att jag då inte brydde mig om att analysera vilka syften Gore hade innerst inne.

Den som slutligen fick mig att på allvar engagera mig i klimatfrågan år 2008 var vännen och tidigare Sandvikchefen P-O Eriksson. Han menade att jag med min insikt i miljöfrågorna borde engagera mig i debatten för att bemöta de stolligaste alarmisternas grova överdrifter. Jag ägnade sommaren och hösten samma år åt att studera argumenten i debatten och läsa på om det senaste inom vetenskapen.

Det jag fann var att klimatfrågan blivit helt politiserad och att den nu användes för att driva en politisk agenda. De starka politiska krafterna bakom larmen som samtidigt kontrollerade huvuddelen av forskningsanslagen, hade i stor utsträckning korrumperat klimatforskningen. Forskarna bjöd över varandra i alarmistiska klimatmodeller som förutsade katastrof inom något eller några årtionden. Man excellerade mest i fantasifulla datormodeller utan stöd i faktiska observationer. De forskare som inte hoppade på alarmisternas hype tystades ner och hindrades från att få sina vetenskapliga resultat publicerade.

Jag skrev en kritisk debattartikel i SvD hösten 2008 där jag ifrågasatte den överdrivna politiskt drivna alarmismen. Att jag bara ifrågasatte alarmismen men inte växthuseffekten och människans klimatpåverkan hade ingen betydelse, jag blev över en natt en dissident som snabbt frystes ut från etablissemangets olika debattarenor. Jag var inte ensam, vi var en handfull äldre professorer och personer med naturvetenskaplig bakgrund. Vi samlade en grupp med målsättningen att försöka föra ut vetenskapliga fakta om hur det verkligen förhöll sig till allmänheten. Gruppen fick namnet Stockholmsinitiativet och lever fortfarande. Den driver bloggen klimatupplysningen där man i flera år nu publicerat forskningsresultat som motsäger alarmisternas modeller.

För egen del valde jag att stå utanför Stockholmsinitiativet eftersom jag snabbt kom fram till att det vi hade emot oss, var ingen vetenskaplig tvist utan en mycket stark politisk rörelse som hänsynslöst missbrukade vetenskapen för att driva sin politiska agenda – globalismen. Observerbara fakta saknade helt betydelse. Jag valde vägen att möta klimatfrågan via politiska analyser av just globalismen, i stället för fruktlösa försök att argumentera med vetenskapliga argument.

Vad jag funnit är att bakom Al Gores produktion och distribution av hans grovt överdrivna och rent lögnaktiga argumentation i filmen En obehaglig sanning stod globalismens onda genius miljardären George Soros som i stor utsträckning finansierat projektet. Soros driver en agenda som går ut på att underminera nationalstater för att skapa globala maktcentra, som t.ex. överstatliga avtal och styrmedel. Efter hans finansiering av Gores domedagspredikan gick han vidare och finansierade Obamas seger i USA:s presidentval 2008. Han var även huvudsponsor bakom Hillary Clintons valkampanj. Med valet av Obama fick han indirekt kontrollen över den statligt styrda amerikanska klimatforskningen. Resultatet av detta framgår av diagrammet ovan.

Eftersom den ytterst måttliga globala uppvärmningen från den stigande koldioxidhalten, inte på långa vägar var tillräckligt skrämmande för att tvinga fram en global världsordning, där världens länder gick med på att underordna sig FN:s överstatliga styre, blev det nödvändigt att frisera väderdata så att man kunde hävda att världen gick mot en katastrof. Detta parades med en intensiv propaganda i västvärldens medier, som ägs av globalisterna, där man blåst upp varje normal väderhändelse som tecken på en klimatförändring.

Med statliga NASA som instrument började Obama-administrationen att på gamalt Sovjetmaner, gå in och ändra i historiska väderdata för att få fram en beskrivning av en värld under snabb uppvärmning. Diagrammet ovan visar de fullständigt grundlösa korrektioner som gjorts under åren 2000 till 2016. Dessa kraftigt korrigerade data har sedan lagts till grund i arbetet med FN:s klimatavtal. Avtalet är alltså byggt på historiens största och för mänskligheten dyraste vetenskapliga bedrägeri.

När det enkelt har gått att se att Al Gores klimatkatastrof inte inträffat som förutsagt och vädret snarats har gått i en helt annan och lugnare riktning än den han prognostiserat, har allt fler börjat ifrågasätta klimatlarmen. Genombrottet inom den etablerade politiken kom för några år sedan när den ena efter den andra av USA:s republikanska politiker började avslöja Obamas bedrägerier med klimatdata. Frågan kom slutligen upp i presidentvalet där Donald Trump rubricerade klimatlarmen som det bedrägeri de är. Han har lovat att USA lämnar FN:s klimatöverenskommelse och att man rullar tillbaka en rad av de onödiga klimatåtgärder som Obama drivit igenom.

Den viktigaste faktorn som styr jordens klimat är planetens förhållande till solen. Solen är nu på väg in i en period med mycket låg aktivitet, vilket historiskt alltid inneburit perioder med ett klart kallare klimat. Det innebär sannolikt att den högst måttliga verkliga uppvärmning som orsakas av den stigande halten av växthusgaser, kommer av allt att döma drunkna i solaktivitetens avkylande effekt. Med andra ord kommer Trumps politik mot globalisternas överstatliga åtgärder att få draghjälp av solen själv.

På längre sikt när den låga solaktiviteten går tillbaka till det normala, kan man tänka sig att uppvärmningen återkommer med förnyad styrka om utsläppen fortsätter i nuvarande takt. Jag bedömer dock det som ett mindre problem, eftersom vi nu ser en tydlig teknisk utveckling som kommer att kraftigt minska behovet av kolhaltiga bränslen på några decenniers sikt. Teknik för att lagra el för såväl mobilt som stationärt bruk kommer att ersätta förbränningsmotorer i stor skala och den kommer att dramatiskt ändra förutsättningarna för lönsam solenergi i områden med god soltillförsel. De stora bilindustrierna har en rad nya eldrivna modellar på väg ut och försäljningen kommer att öka kraftigt de närmaste åren. I arktiska regioner som här på våra breddgrader kommer vi sannolikt få se en utbyggd elproduktion från ny kärnkraft. Sverige som skall avveckla sin kärnkraft kommer att tvingas importera el från grannländer med kärnkraft.