Låt det naturliga röda köttet ha en given plats på julbordet 2

Jag kan inte undanhålla bloggens läsare två debattartiklar i helgen rörande kött och klimat vilket jag även tog upp i min krönika före Jul angående det röda köttet på julbordet.

Den första är ett skolexempel på den antiköttpropaganda som nu sköljer över oss. Den är skriven i GP under rubriken Köttätandet måste minska av en representant för propagandagruppen Köttfri måndag. Läs den för att förstå hur de argumenterar.

Jonas Paulsson skriver:

En ny rapport från Oxford pekar på frånvaron av köttskatt som en huvudorsak till att matens andel av växthusgasutsläppen kan komma att skena . FN:s klimatmöte i Marrakech berörde inte köttfrågan. Den politiska handlingsförlamningen beträffande köttkonsumtionen är djupt oroväckande och kan komma att omöjliggöra FN:s mål om att begränsa uppvärmningen av jorden till högst två grader.

En färsk rapport från Världsnaturfonden (en av globalismens kampanjorganisationer/red anm) visar att svenskens ekologiska fotavtryck ökat med ett halvt jordklot sedan 2014. Sverige stämplas nu som en miljövärstingnation tillsammans med USA, Australien och några få länder till. Sveriges höga köttkonsumtion bidrar i allra högsta grad till detta miljöhaveri.

Enligt en ny forskarstudie från Oxford kan en rätt utformad köttskatt radikalt minska växthusgasutsläppen.

Speciellt nötkött orsakar enorma växthusgasutsläpp och ett oerhört stort ekologiskt fotavtryck, på grund av den skogsskövling som orsakas av foderodlingar och betesmark. Forskarna visar i rapporten att köttskatten på biff sättas till 40 procent medan skatten på mjölk bör sättas till 20 procent.

De flesta livsmedel med stor klimatpåverkan är också ohälsosamma vid hög konsumtion. Eftersom klimatskatter på mat minskar förbrukningen av dessa livsmedel beräknas färre människor dö av kostrelaterade sjukdomar som hjärtkärlsjukdomar och cancer (som jag visade i min första krönika är detta falsk desinformation/red anm). I den rika världen äter vi mycket kött. Forskarna i Oxford fann att klimatskatter kan rädda mer än en halv miljon människor från för tidiga dödsfall varje år i Europa, USA, Australien och Kina.

Även svensk klimatforskning visar att köttskatt behövs. Det föreslås bland annat i Naturvårdsverkets rapport Hållbara konsumtionsmönster. Men regeringen tycks ännu inte våga implementera den. Rädslan är sannolikt överdriven. Bland högutbildade i Sverige är lika många positiva till en köttskatt som de som är negativa. Detta visar en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Enligt analysföretaget Inizio kan 55 procent av svenskarna tänka sig att äta mindre kött för klimatets skull (men det förutsätter ju att det får den effekten/ red anm).

Här kommer tre förslag till regeringen och kommunerna för att minska klimatbelastningen från maten:

Inför en vegetarisk norm i skolköken genom att servera växtbaserade huvudrätter som standard.

Generalisera koldioxidskatten till att även innefatta animalier.

Sist men inte minst: Inför ett miljömål om halverad köttkonsumtion som bland annat Världsnaturfonden rekommenderar.

 

Kor är bra för klimatet om de får en naturlig uppfödning

För att ni skall inse hur falsk antiköttpropagandan är skall ni utöver min tidigare krönika läsa vad en av landets kunnigaste miljöjournalister skrivit i SvD Debatt under rubriken: ”Helt fel att beskriva kor som klimatbovar”.

Peter Sylwan skriver:

Under lång tid har en stor del av mat- och klimatdebatten handlat om kött och växthusgaser. Rapande kossor har fått ta de tuffaste smällarna. Grisar och kycklingar har sluppit lindrigare undan. För att nu inte tala om veganer eller rena vegetarianer. Men kött är dåligt och grönt är bra. Vidgar man debatten till att också handla lite mer om resurser än om bara klimat kan man skriva en hållbarhetskalkyl över våra matvanor som landar i omvända förtecken.

Att vilja lösa kött- och klimatfrågan genom en allmän köttskatt är lika meningsfullt som att vilja minska transportsektorns klimatpåverkan med en allmän hjulskatt. Det är nämligen lika stor skillnad på kött och kött som mellan en suv och en cykel. Och räknar man riktig noga kan till och med en blodig biff vara mer resurs- och klimatsmart än en biffig bönburgare.

Så här ligger det till. Människan är en riktig gris – eller tvärtom. Grisen är en riktig människa. I genernas värld är vi lika till nästan 100 procent. Det är ju därför som klaffar från grisar kan rädda hjärtan på människor. Kollar man mage och tarmar finns det ingen skillnad alls. Det vi äter kan grisen äta – och tvärtom. Enligt Jordbruksverket fanns det nästan 1 miljard (963 044 187) grisar i världen 2011. Vi och grisen tävlar också i ungefär samma viktklass. Fodret till en miljard grisar kunde alltså lika gärna vara föda åt en miljard människor. Därmed går det åt nästan sex gånger så mycket odlad mark till att äta sig lika mätt på julskinka som på risgrynsgröt.

Då kan man ju tycka att vegetarianerna förtjänar sin plats överst på prispallen. De tar ju maten ur mun på våra konkurrenter och äter den själva. Det är bara det att nästan alla jordbruksgrödor – antingen de blir foder eller föda – bär på en rejäl klimat- och resursskuld. All plöjd jordbruksmark på jorden var en gång i tiden kolrik och klimatsäker skogs- eller gräsmark. Men så fort vi hugger ner skogen och sticker plogen i marken sticker kolet till luften som koldioxid. Sett på det viset är allt jordbruk rena kolgruvdriften.

Om detta kan man säga tre saker

1. Så länge marken är bevuxen året om går kolet i kretslopp och marken läcker inte mer koldioxid till atmosfären än vad växterna tar upp från luften.
2. Tvärtom – mark som är bevuxen året om begraver kol i marken lika djupt som växterna har rötter i jorden.
3. Mat från skog- och gräsmark är mer resurs- och klimatsmart än det mesta annat vi äter.

Det är därför som en blodig biff kan vara mycket mer klimatsmart än en biffig bönburgare. Bönorna i vegoburgaren kommer från åkrar som en gång varit skog eller gräsmark och biffen kan ha suttit på en ko som bara ätit gräs eller betat i skogen – som älgar, hjortar och rådjur.

Av dylika hjortdjur har vi cirka 700 000 stycken i våra svenska skogar (cirka 280 000 är älgar). De vilda busk- och gräsätarna är ungefär lika många som de tama köttdjuren. Kor, kvigor, tjurar och kalvar som bara lever för att leverera kött var 2007 enligt Jordbruksverkets statistik 701 454 stycken. En älg är ungefär så stor som en ko och växer ungefär lika bra. Så om älgen är mat- och klimatsmart så kan kon vara det. Egentligen smartare. Betande kor behöver ju också odlat vinterfoder.

Allt kött är hö – eller numera ensilage – det foder korna äter på vintern. När gräset till hö och ensilage odlas på kolläckande åkermark förvandlas den till kolslukande gräsmark. Forskning på SLU visar att under de senaste 40 åren har svensk jordbruksmark fångat in och begravt kol i marken motsvarande mer än 2 miljoner ton koldioxid per år. Det är hela 20 procent av våra nettoutsläpp på 10 miljoner ton. Den prestationen kan vi tacka nöjeshästarna för. Numera är de lika många som mjölkkorna. Det är hästarnas ökande behov av gräsvallar och betesmarker som står för den stora klimatnyttan.

Och om också hästarna är klimathjältar så kan korna också bli det – om de föds upp på gräs som gödslat med enbart fossilfri och återvunnen gödsel. Gräsätande hästar är dessutom ännu mer klimatsmarta än gräsätande kor – de släpper ut 70 procent mindre metan från samma mängd gräs. Dock blir hästar dessvärre sällan mat även om de ibland dyker upp maskerade till nötkött i lasagnen.

Från grisfoder- och bönodlarnas plöjda fält försvinner däremot kolet ut i atmosfären. Skrota därför alla tankar på en generell köttskatt. Tänk i stället på speciella klimatavgifter på själva utsläppen – och en premie motsvarande koldioxidskatten till jordbruk som begraver kol i marken. Med den på plats hade den svenska landsbygden fått en årlig skatteåterbäring på cirka 2 miljarder om året de senaste 40 åren.

Det enda gris- och kycklingkött som går att försvara ur det här perspektivet, kan slippa avgift och få en viss skatteåterbäring kommer från höns och grisar som fötts upp på mat vi slänger eller slarvar bort. Eftersom vi slänger eller slarvar bort cirka 30 procent av all mat som lämnar åkern finns det alltså en hel del att för forskningen att utveckla och förvandla till foder.

Det finns (ännu) inget bättre sätt att förvandla visset gräs och torra kvistar till läckra livsmedel än via gräsätande betesdjur och skogslevande hjortdjur. I Sverige har vi nu knappt 500 000 hektar öppna betesmarker. På 1800-talet var de fyra gånger större – och skulle kunna bli det igen. Med allt vad det skulle betyda för den biologiska mångfalden, det öppna landskapet, folk och jobb på landsbygden. Från de markerna kan vi inte få någon mat utan idisslare och hästar. Det är förstås ingen tillfällighet att ”nöt” i nötkreatur kommer från ”nytta” och ”njuta”.

Med lite vetenskapligt trixande kan kossor till och med förvandla gammalt tidningspapper till färsk mjölk. Dagens tidning – om den är på papper – kan bli morgondagens mat! Ett enda av naturens mirakler är möjligen märkligare än detta. Att sol, luft, vattnet och salt kan omvandlas till gröna växter – och kolslukande skog- och gräsmarker. Inte underligt att det är en ko – Audhumla – som ger liv åt både jättar och gudar i våra Nordiska Gudasagor.

Att i det perspektivet beskriva kon som en metanpruttande klimatbov är bokstavligt talat ett helgerån. Så – rör inte min köttbit. Så länge den kommer från ett gräsätande betesdjur.

Inläggen i GP och SvD har redigerats, länkar till artiklarna finns inbäddade.