bill-gates-evil2

Gårdagens blogg där jag redogjorde för Oxfams kartläggning av den snabbt ökande klyftan i världen mellan de rikaste och övriga, har föranlett vänner till mig att ifrågasätta om jag förordar ett socialistiskt omfördelningssystem. Det bloggen handlade om var att peka på, hur den här snabbt växande klyftan gett näring åt revolten från stora väljargrupper mot det globalistiska etablissemanget i en rad västländer. Alla vet vi att socialistisk omfördelningspolitik aldrig fungerat, den göra alla fattigare så det är inget alternativ.

För att förstå utvecklingen är det nödvändigt att djupare analysera hur den ökande gränslösa frihandeln och rörligheten påverkat vårt samhälle. Till en början måste man fråga sig vad samhällets och nationens roll skall vara? Jag menar att den rollen är att skapa bästa möjliga levnadsförhållanden delaktighet för de människor som lever här.

Fri handel och fri rörlighet har förvisso stimulerat ekonomisk tillväxt räknat i övergripande BNP-mått, men problemet som jag pekade på är att denna tillväxt inte längre kommer dem som inte tillhör den rikaste tiondelen, till del. I USA har medelklassen fått det klart sämre trots tillväxten och jag skulle inte vara förvånad om vi inte har samma fenomen här i Sverige. Den ekonomiska statistiken är tyvärr vilseledande eftersom man jämför löner och konsumentpriser. Politikerna odlar myten att vi nästan inte har någon inflation, samtidigt som inflationsmätningarna inte inbegriper hushållens största kostnad – den för bostaden. Alla vet vi att priserna på bostäder skenat nästan okontrollerat under senare decennier och gröpt ur levnadsstandarden för stora grupper.

Orsaken till att medelklassen inte längre får sin del av tillväxten är enligt min mening att globalismen gjort arbetskraften – medborgarna för vilka samhället skulle vara till – till en handelsvara. Globalismens öppna gränser och handelsfrihet har gett de stora företagen möjlighet att flytta arbetskraft över gränserna och att lägga verksamhet där människor säljer sig till lägst pris. Detta har satt krokben för medelklassens möjligheter att i löneförhandlingar kräva sin beskärda del av tillväxten, på samma sätt som man kunde för några årtionden sedan. Hotet att inte få något jobba alls, hänger över dem och tvingar dem att acceptera en krympande del av kakan. Deras fackföreningar som tidigare kunde sätta hårt mot hårt är idag bara skuggan av sin forna kraft.

Det globala samhället är ett Kolndyke för den mest välbärgade tiondelen som har världen som sin arena och som fritt kan handla över gränserna med den övriga arbetskraften. USA-valet visar tydligt hur den rika övre medelklassen slöt upp bakom globalisternas kandidat den korrumperade Hillary Clinton.  I miljardärernas Kalifornien vann hon med flera miljoner röster.

Problemet är inte duktiga entreprenörer som blir miljardärer. De investerar ofta sina vinster i nya företag vilket verkligen stimulerar tillväxt och välstånd. Jag känner fler av dem och vet att det stämmer. Problemet är att vissa av dem som blivit väldigt rika inte kunnat låta bli att använda sin enorma rikedom för att manipulera den fria marknaden på ett sätt som skadar fri konkurrens. Det senare fenomenet började redan för hundra år sedan med Rockefellers Standard Oil och många hyperrika har sedan tagit efter den strategin. Microsofts Bill Gates är ett färskt exempel.

Politiker har genom åren försökt på olika sätt att försvara marknadsekonomin mot missbruket, men tyvärr har de hyperförmögna globalisterna lärt sig hur de skall korrumpera politiker utan att det framstår som mutor, varför de politiska åtgärderna mestadels blivit helt tandlösa. Vår egen förre statminister har t.ex. belönats av globalisterna med förmenta konsultarvoden från en av deras banker, efter att ha drivit igenom deras agenda i Sverige.

Globalismen är ett skräckexempel som de förmögnaste av de förmögna har fått intet ont anande politiker och hela den gamla vänstern att ställa sig bakom. Att kunna göra arbetskraften – flertalet medborgare för vilka samhället är skapat – till en handelsvara bland andra är givetvis de globala företagens perfekta storm. Att sedan få Sveriges statsminister och tidigare fackombudsman Löfven som globalismens försvarare tillsammans med en samlad vänsterrörelse, är sannerligen en bedrift.

 

Bonusraseriet

Vi har under senare decennier sett hur ersättningarna till de högsta cheferna i näringslivet fullständigt exploderat och de politiska makthavarna har inte varit sena med att kroka på trenden med snabbt stigande arvoden och flerdubbla arbetsfria inkomster. Den här utvecklingen är självklart inte hållbar, vilket den aktuella revolten visar.

Runt sig har de hyperförmögna familjerna och entreprenörerna samlat en armé av högavlönade direktörer, experter och konsulter som fått sin beskärda del av vinsterna från den globala ekonomin. Systemet har försvarats mot ifrågasättande, med att dugande personer måste bli rikt belönade för att de skall vara motiverade i sina befattningar. Men är det duglighet som belönas? Min erfarenhet är att det oftast inte är det. Det handlar mest om att skaffa sig en skyddande armé av lojala personer runt företagens storägare.

Jag har åratals erfarenhet av att förhandla så kallade incitamentsavtal med företagschefer och jag vet vad oerhört svårt det är att forma avtal som verkligen belönar dugande goda insatser. Jag har sett skräckexempel på hur de största ersättningarna ofta har hamnat hos helt odugliga, men lojala personer.

Låt oss ta ett aktuellt exempel SEB:s avgående chef Annika Falkengren som de senaste åren lett löne- och bonusligan bland landets bankchefer trots att SEB haft en sämre utveckling än bankindex under hennes år som chef, enligt Dagens Industri. Slår man inte sitt branschindex tycker jag inte en företagschef skall ha någon bonus alls. Mycket talar för att hennes ersättning handlat mer om lojalitet och relationer till finansfamiljen Wallenberg än om faktiskt uppnådda resultat.

Det mest uppmärksammade fallet de senaste decennierna var när det uppdagades att dåvarande ABB-chefen Percy Bernevik tilldelats en miljardpension av framlidne Peter Wallenberg. Barnevik gjorde visserligen ett lysande jobb under sin tid som chef för ASEA fram till 1988, men han lyckades aldrig med fusionsskapelsen ABB (vilket nog var ett omöjligt jobb). Efter att han lämnade sin VD post där var företaget nära konkurs. Jag har skrivit om detta i min bok ”Varför försvinner våra kronjuveler?”.

Trots ABB:s dåliga utveckling skrevs pensionsavtalet och det handlade bara om köpt lojalitet. När sedan avtalet ifrågasattes i debatten smet Peter Wallenberg från sitt ansvar och utmålade grundlöst Barnevik som ohederlig. Det faller ingen skugga över Barnevik. Han har f.ö. använt sina miljoner till ett högst ideellt projekt för bekämpande av fattigdom i Indien.

Dessa övergenerösa belöningar vore inget problem om de bara stannade hos en liten krets toppchefer, men det hela har utvecklats till ett enormt pyramidspel som genomsyrat hela ledningsskiktet i storföretagen. En mycket betydande del av företagens genererade resultat hamnar hos en välbärgad krets chefer, experter och konsulter i näringslivet. Sedan tar andra inklusive den politiska adeln rygg på näringslivets bonusfrosserier och låter även höja sina ekonomiska förmåner utan någon som helst anknytning till duglighet. Det samhällsekonomiska utrymmet för att erbjuda vanliga lönearbetare bättre ersättningar har på så sätt gröpts ur. Här hittar vi en viktig förklaring bakom de vidgade klyftorna mellan en gynnad övre medelklass och den stora gruppen vanliga lönearbetare.

 

Vad kan man göra?

Om nu en socialistisk s.k. fördelningspolitik bara kommer att göra problemet värre, hur skall vi då återställa en samhällsekonomisk ordning där den tillväxt som skapas fördelas något sånär jämnt över olika grupper i samhället?

Jag tror att Donald Trump är den enda lösningen på spåret. Vi måste sluta att betrakta vår arbetande medelklass som en handelsvara och se dem som andelsägare i det samhälle de tillhör. Istället för att exkludera människor och göra dem till handelsvaror måste de respekteras och inkluderas som delsägare i AB Sverige.

Om den västliga revolten mot etablissemanget skall kunna kväsas, måste vi sätta stopp för en globalism helt styrd av några få hyperrika familjer som inte känner några hämningar i sitt giriga berikande. Vi behöver inte en friare handel med bl.a. människors arbete utan en smartare och mänskligare.