herde-med-betande-fr-34257704

I senaste numret av tidskriften Småbrukaren har jag skrivit följande debattartikel, som härmed även återges för bloggens läsare.

Globaliseringen av världsekonomin får utan förbehåll stöd av i stort sett hela det svenska etablissemanget. Alla hyllar storskalighetens och specialiseringens välsignelse. Den politiken stimulerar visserligen den ekonomiska tillväxten, men till priset av en världshandel som växer fyra gånger snabbare. Och då skall man även konstatera att de växande kostnaderna för alla de miljöskadliga transporter som genereras av handeln, ingår i den beräknade tillväxten.

Det utrymme i ekonomin som blir kvar för att öka människors välfärd blir allt mindre. Till detta skall läggas att en tilltagande del av tillväxten i västvärlden bara tillfaller några få procent av de allra mest välbärgade, medan medelklassen numer måste börja räkna med en sjunkande levnadsstandard. I USA är dagens generation den första som får det sämre än sin föräldrageneration, vilket ger en bakgrund till USA-valet nyligen.

Det finns exempel på hur så enkla varor som granit skeppas runt halva jorden bara för att genomgå enkla förädlingssteg där arbetskostanden är låg, för att sedan skeppas tillbaka samma väg. Levande kreatur fraktas över världshaven och på våra motorvägar bara för att slaktas där det är billigare. Rent djurplågeri. På liknande sätt förhåller det sig med billig industrimat som ersätter den allt mindre lokala matproduktionen. Samma massproducerade industrimat ligger bakom stora delar av den skenande metabola sjuklighet som äter upp allt mer av det ekonomiska utrymmet och förstör människors liv. (I Storbritannien har kostnaden för fetmavård stigit med 350 % de senaste 5 åren.)

Enligt en prognos från European Environment Agency – EEA om jordbrukets framtid i EU, framkommer det med all tydlighet att jordbruket ska koncentreras till länder med bästa förutsättningar. Det innebär att allt jordbruk norr om Skåne kan läggas ner. Inom EU anser man att jordbruk nog inte skall bedrivas på våra breddgrader.

Globaliseringstänkandet med långtgående specialisering och koncentration av näringar och industrier driver på expansionen av handeln. Men inte bara det, den här utvecklingen gör regionala ekonomier långt sårbarare än de var för några decennier sedan. Historielösa politiker begriper inte vilken farlig väg vi slagit in på. Detta beror på att hela den industriella eran har inträffat under en tid som präglats av drygt hundra år av stort geologiskt lugn. Vi har inte haft några riktigt stora geologiska katastrofer och små istider som ställt till det för mänskligheten.

Den sista allvarliga missväxten inträffade åren 1867-69 alldeles i slutet den s.k. Lilla istiden. Klimatet har därefter gradvis blivit lite varmare fram till idag. Tidigare generationer blev starkt ansatta av sådana katastrofer som inträffade med jämna intervaller och vi kommer på sikt inte heller undan. Solen går nu ånyo in i en period med mycket låg aktivitet, som var just det som orsakade den Lilla istiden (s.k. Maunder minimum från 1500-talet till mitten av 1800-talet).

Geologiska katastrofer typ stora vulkanutbrott av globalt mått, inträffar sådär vart hundrade/tvåhundrade år. Vulkanen Tamboras utbrott 1815 slungade bl.a. ut 400 miljoner ton svavelsyra 43 kilometer upp i atmosfären, vilket reflekterade bort en stor del av solljuset runt hela jorden. Det orsakade felskördar, svält och epidemier i flera år efter utbrottet. Utöver denna typ av problem skulle vårt moderna ytterst sårbara samhälle drabbas av kollapsande elektroniska system. De regioner som får det ojämförligt värst är länder i norr som likt Sverige saknar beredskapslager av föda.

Vi kommer att få svårt att importera det vi behöver när global missväxt slår till (vi ser idag grönsaksdiskar gapa tomma i våra matmarknader p.g.a. oskyldiga felslagna skördar i Spanien). Vi måste planera för några decenniers långt kallare klimat globalt. Vår besinningslösa globalisering har gjort oss oroväckande sårbara och den ensidiga prioriteringen av klimatpolitiken kan inte göra något åt detta. Den högt meriterade klimatforskaren professor Lennart Bengtsson menar att effekterna av våra utsläppta växthusgaser ser vi först om kanske hundra år. De närmaste årtiondena blir det den låga solaktiviteten som styr.

Om vi menar allvar med en hållbar utveckling, måste globaliseringsvansinnet bromsas upp och vi måste ta ett steg tillbaka till betydligt mer lokal produktion av livsnödvändigheter. Vi måste återuppbygga ett svenskt jordbruk som kan försörja hela dagens stora befolkning, även om det innebär dyrare mat. Maten bör både av hälso- och miljöskäl vara i huvudsak lokalt producerad. Det minskar vår sårbarhet och behovet av transporter av livsmedel. Med en kraftigt ökad nationell självförsörjning kommer det att återgenereras nya arbetstillfällen för många som nu står utan jobb. För att kunna möta kommande år med global missväxt kräver hållbarhet även att vi bygger upp reserver av föda för människor och foder för djur som räcker minst ett år.

De stordriftsfördelar som styrt industrins utveckling efter kriget har genom digitaliseringen minskat markant även om de globala företagen inte ännu tagit det till sig fullt ut och anpassat sig. Dagens robotteknik som t.ex. 3D-skrivare innebär att varor idag kan produceras kostnadseffektivt lokalt och i betydligt kortare serier än igår. Vi behöver färre varutransporter med en sådan omställning. Visst kommer en kraftigt ökad decentraliserad lokal ekonomi på bekostnad av den globala att bromsa BNP-tillväxten, men det mesta talar för att det blir ett betydligt stabilare, hållbarare och trivsammare samhälle för vanliga människor.

Jag tror att man överskattar de negativa effekterna av ökad självförsörjning eftersom allt mer av den ekonomiska utvecklingen är imateriell i digitaliseringens tidevarv. För vissa globala jätteföretag blir det säkert svårare och det är ju deras ägare som driver på globaliseringen och de farliga nya handelsavtalen som CETA, TPP och TTIP. Andra globala företag på de digitala marknaderna kommer att kunna fortsätta att blomstra.

Handelspolitiken styrs av många politikers ryggmärgsmässiga tro på ökad storskalighet utan att de reflekterar över dess långsiktiga miljöeffekter. Politiken drivs på av den oligarki som kontrollerar de globala företagen och bankerna och som försöker flytta makt från demokratiskt valda nationella församlingar till sina styrelserum.

Det intryck jag får av dagens ensidiga miljödebatt är att allt handlar om antropogen klimatpåverkan som vi ännu inte sett några tecken på. De väderhändelser som uppmärksammats ligger enligt professor Bengtsson inom klimatets normala variabilitet. Vi måste prioritera om miljöpolitiken för att skapa utrymme för en politik som äntligen tar itu med alla de allvarliga hållbarhetsproblem som den skenande globaliseringen skapar.

Om Sverige skall kunna göra minsta anspråk på att bedriva en långsiktigt hållbar politik är en grundförutsättning att det svenska jordbruket får sådana villkor att vi åter blir självförsörjande. De något högre livsmedelspriser som det medför, är ett lågt pris för en tryggare och långt hälsosammare försörjning med livsmedel.