images

I morgonens nyheter kommer rapporter om en växtätande larv som hotar odlingar i stora delar av Afrika. Bönderna vet inte hur de skall bekämpa den här larven och risken är därför överhängande att man kommer att tvingas till någon form av giftbekämpning. Detta är ytterligare en påminnelse om hur sårbart jordbruk baserat på stora monokulturer är. Odlingar med samma gröda i form av spannmål eller grönsaker är ytterst sårbara, när de drabbas av skadeinsekter eller växtsjukdomar och liknande. Växtlighet med en rik mångfald är inte tillnärmelsevis så sårbar.

Man kan säga att även djurhållning med tätt sammanpackade djur som t.ex. fågel, gris eller nöt i dagens köttfabriker har ett liknande problem som stora spannmålsodlingar. Om det kommer in en smitta som drabbar ett djur, så sprids den snabbt till hela bestånd. Det drabbar betydligt mer sällan frigående djur i betshagar. Åtgärden som används inom köttindustrin är massiva insatser av antibiotika i preventivt syfte, vilket i sin tur leder till skapandet av allt fler multiresistenta bakteriestammar som långsiktigt hotar människors och djurs hälsa. Inte sällan använder även den industriella köttproduktionen tillväxthormoner för att öka produktiviteten, hormoner som det sedan finns rester av i maten.

Monokulturer är i allmänhet baserade på ettårsgrödor som kräver sådd, plöjning, konstgödning och ogräsbekämpning varje år och ibland flera gånger per år. Som framgår av det nämnda exemplet måste man även ofta sätta in giftbekämpning mot insekter och skadliga mikroorganismer. Allt detta leder till utarmning av jordar och eutrofiering av intilliggande vattendrag när jordens näringsämnen spolas eller blåser bort. Det leder även till rester av giftiga bekämpningsmedel i det som produceras.

Ett alternativ till dagens storskaliga livsmedelsproduktion från monokulturer och köttfabriker med tätt sammanpackade djur, är frigående betande djur i vildväxande marker. Den vilda växtligheten i hag- och skogsmark innehåller ett oerhört mycket bredare spektrum av näringsämnen än det foder från stora monokulturer som djuren i köttfabrikerna ges. Även odlat gräsbete som bl.a. används som vinterfoder i form av ensilage har ett långt bredare spektrum av näringsämnen. Det är därtill flerårsgrödor som inte kräver årlig plöjning.

Köttet och mjölken från de frigående betesdjuren (nöt, får och vilt) är långt nyttigare som föda än köttet och mjölken från köttfabrikerna, eftersom dessa djur får i sig betydligt större halter av essentiella näringsämnen och långt färre gifter. Bl.a. är innehållet av viktiga omega-3 fetter betydligt högre. De ogräs som bekämpas inom det monokulturella jordbruket är ofta även de växterna som innehåller de viktigaste näringsämnena för att förhindra många sjukdomar. T.ex. tillerkänns maskros viktiga medicinska egenskaper. Betesdjuren är även friskare eftersom de äter en kost som är deras naturliga och de behöver ingen antibiotika.

I miljödebatten hävdas det med frenesi att köttproduktionen leder till stora nettoutsläpp av växthusgaser och att man därför bör minska köttätandet till förmån för spannmålsprodukter, alltså fler stora monokulturer. Kött- och mjölkproduktion baserad på frigående betesdjur har inte denna nackdel utan är ett slutet ekologiskt kretslopp, där kol på ett naturligt sätt återförs till marken. Eftersom betesdjuren kan nyttiggöra ängs- och skogsmarker som inte är lämpliga för åkerbruk, behöver denna form av animalieproduktion inte innebära en stor ökad belastning av åkermark som det ofta hävdas.

Självklart är produktiviteten lägre för den typ av ekologisk kött- och mjölkproduktion som jag nämner, så att priset blir högre. Maten blir dock långt nyttigare och giftfriare varför den långsiktiga ekonomiska effekten sannolikt blir positiv. Vi tvingas inte ta hand om lika många sjuka människor och förstörda jordar om vi på detta sätt ställer om till mer ekologisk kött- och mjölkproduktion.

Senare tids forskning visar tydligt att kost rik på kolhydrater och växtoljor (spannmål) är en starkt drivande faktor bakom den skenande metabola sjukligheten. Därför skulle det vara fullständigt vansinne att minska den animaliska livsmedelsproduktionen till förmån för mer spannmål från sårbara monokulturer. Och stora oanvända arealer hag- och skogsmark skulle inte komma till användning för matproduktion.

Miljöfundamentalisternas intensiva kampanj mot animalisk mat ligger helt i livsmedelsindustrins intresse, eftersom de dominerar världsmarknaden för billig spannmåls- och växtoljebaserad industrimat. Kampanjen är i realiteten ett mycket stort hot mot en långsiktigt hållbar matproduktion.