Min vän Bertil Torekull tar idag på sin blogg upp en viktig frågeställning som jag berört i olika sammanhang. Hur skall framtidens sjukvård klara vården av en åldrande befolkning och en skenande metabol sjuklighet som går allt längre ner i åldrarna? Kommer vi att ha råd med gamla människor eller måste vi hitta alternativa vägar att tackla problemen? Jag har tagit initiativet till en riksförening för metabola sjukdomars bekämpande med tanken att vi måste hitta vägar för att hjälpa varandra att hålla oss friskare, vi kommer inte i framtiden att kunna förlita oss på den allmänna sjukvården.

bloggen

Sällan lägger jag mig på ett undersökningsbord och tänker på modern konst men så nu. Plats: en operationssal på St Eriks ögonsjukhus i Stockholm, en doktor för in spetsen av en spruta rätt in i mitt gravt skadade högerögas gula fläck. Och jag tänker: varför utsätter jag mig för detta? Och varför tycker den svenska vården att jag ska? Och har den verkligen råd med det?

Syftet är att jag efter två år med månadsvis injektion av antikroppsmedlet ranibizumab, ska kunna återfå den syn ögat hade innan den makulära degenerationen begynte. Inför operationen dök Peter Tillbergs klassiska målning från 1973 upp inom mig. Många nog har den på sin näthinna som ett evigt debattinlägg att ännu se på Moderna museet. Motivet: 27 fjärdeklassare blekt målade i ett könlöst klassrum i Simrishamn, perspektivet klasskortets, barn som håglöst glor på sin lärare, endast en flicka tittar drömmande ut genom fönstret… Tavlans titel ”Blir Du lönsam, lille vän?” slutar aldrig att skava. Den är lånad från Peter Mosskins låt för proggruppen ”Gläns över sjö och strand” 1970 och åsyftade konflikten stad/landsbygd. Sedan dess har frågan skänkt metafor åt den ekonomism som styr vårt samhälle. Nu på operationsbordet frågar jag mig om det verkligen är lönsamt att kosta på mig, 86 och snart död och begraven, en dyr mirakelspruta?

Jag tog nämligen reda på kostnaden, en injektion gick redan 2008 medicinskt på 10.000 plus 3000 för läkare, sköterskor, byråkrati; priset nu nio år senare bör vara minst dubbelt. Lyckas behandlingen kommer mitt öga att ha kostat samhället mer än en halv miljon, kringbestyr oräknat, resor t ex. Jag frågar mig vårdpolitiskt förebrående: kan det vara ”lönsamt” att rädda ett högeröga på en gammal man med ett hyfsat friskt vänsteröga? 30000 andra äldre svenskar antas lida samma sjuka, de drygt 5000/år som diagnosticeras ska också behandlas, visst, men kasta då ett öga på vad kalaset kostar…

Plötsligt blir jag och min syn en illustration av vad som väntar i det åldrande Sverige. Kanske har jag haft tur att träffa rätt läkare som i sin varmhjärtade diagnos inte behövt tänka i termer av ekonomi. Över 85 har jag fri vård, visst, men fem procent av våra 10 miljoner invånare är redan över 80, vad allt kommer vi inte att behöva eller vilja vårdas för som kanske vore… hm lönsammare. Jag försöker räkna ut hur mycket skatt jag bör skriva ihop för att hjälpa till att täcka sprutorna t o m 2018 om diagnosen är fortsatt positiv. Nå, tröstar jag mig, de får annars ta av allt jag jobbat ihop under mina drygt 62 år i arbete…

Nu kan du resa dig, säger en sköterska och väcker mig ur min korta sjuka tankebana, tar av mig ögonbindel och gröna skyddskläder och hjälper mig som ett barn på med kavaj och jacka. Den här vägen, varsågod! Och jag släpps halvblind och omtumlad ut i livets friska buller, kolliderar med en dam på trottoaren, hon ser ogillande på mig som visste hon vad SBU skrev i sin analys 2008: ”Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma metodens kostnadseffektivitet”.

Se där den nya grymma tavlan att måla från äldreboendet: ”Är du kostnadseffektiv, arme gubbe?”

Bertil Torekull

Fotnot: SBU= Statens beredning för medicinsk och social utvärdering.

För att komma igång med arbetet att skapa föreningen kommer jag att ordna ett första ”konstituerande” möte i Tullhuset på Dalarö söndagen den 12 mars kl. 13.30. Jag hoppas att så många som möjligt kan ta sig ut till Dalarö den söndagen.

Sänd i så fall en anmälan till mig på mejl larsbern@live.se /Lars Bern