images

Efter den globala metabola pandemin som främst är orsakad av processad industrimat med farligt högt kolhydratinnehåll tillsammans med rester av giftiga bekämpningsmedel och rader av syntetiska onaturliga tillsatser, utgör den utbredda användningen av matlagning över öppen eld det näst allvarligaste globala miljöproblemet.

 

Fattigdomen det näst största miljöproblemet

Enligt WHO lagar och värmer 3 miljarder människor runt om i världen sin mat över öppen eld och på primitiva spisar som bränner ved och kol samt torkad djurdynga och växtdelar. Över 4 miljoner människor dör årligen i förtid av sjukdomar orsakade av rökgaser från matlagningen och uppvärmningen med dessa bränslen och mångfalt fler får sin hälsa och livskvalitet skadad. Mer än hälften av dödsfallen bland barn under 5 år är orsakade av lunginflammationer som vållas av partiklar (främst sot) som inandas i inomhusluften. Detta är ett kolossalt miljöproblem vars orsak är utbredd fattigdom.

Den vanliga förekomsten av matlagning och uppvärmning med öppna eldar i fattiga delar av världen bidrar även till allvarlig extern miljöpåverkan genom sot och partiklar som på detta sätt sprids i atmosfären. Problemet är klart uttalat i Indien och fattiga delar av Kina. Sot och stoft från dessa eldar faller bl.a. ner på glaciärer i Himalaya och svärtar ner dem så att de absorberar mer solstrålning och smälter fortare än normalt.

Vid FN:s miljökonferens i Stockholm år 1972 pekade Indiens premiärminister Indira Gandhi ut problemet med just fattigdomen som grundorsaken till många miljöproblem. Hon sa att vi vill inte utarma miljön ännu mer men ändå får vi inte för ett ögonblick glömma den grymma fattigdomen hos ett stort antal människor. … Är inte fattigdom den största förorenaren? Gandhis budskap var: vem kan bry sig om miljön när deras basala behov inte är uppfyllda? Enligt definitionen på hållbarhet handlar det ju om att kunna tillfredsställa människors behov.

I över ett halvt århundrade har västvärlden pumpat in s.k. bistånd till fattiga länder för att hjälpa till att avskaffa fattigdomen – i stort sett helt förgäves. I grunden har västvärlden känt sig hotad av en skenande befolkningsutveckling i fattiga länder, varför olika barnbegränsningsprojekt fått hög prioritet. Vi har försökt lära människor i dessa länder att använda preventivmedel. Vad vi dock inte begripit, är att barnafödandet mer drivits av fattigdom än av sexualdrift. Många barn handlar helt enkelt om det enda sättet en fattig människa vet, för att skapa sig en trygg ålderdom.

Vårt västliga bistånd under ett halvt sekel har varit i stort sett bortkastat och inte sällan helt kontraproduktivt. Barnafödandet har inte gått att kontrollera och våra allmosor har skrämmande ofta hamnat på diktatorernas bankkonton i Schweiz. Korruptionen har blivit enorm och fattigdomen har inte minskat signifikant.

Det är först sedan Kina öppnat sig mot den fattiga världen och börjat investera i utbyggd infrastruktur (hamnar, vägar, järnvägar och elförsörjning) som barnafödandet plötsligt har gått att kontrollera. De kinesiska investeringarna har fått igång ländernas ekonomiska utveckling och deras kolkraftverk har börjat elektrifiera de fattigas byar och bostäder. Kol har varit det självklara bränslet eftersom det är billigast. Med ökande ekonomisk trygghet och bättre fungerande samhällen har det ena fattiga landet efter det andra kommit ner i födelsetal som närmar sig två barn per kvinna, precis som i den utvecklade världen.

Grundförutsättningen för att lösa det stora miljöproblemet med fattigdom har varit elektrifiering, något som indirekt motverkats av västs politik för att försöka begränsa användningen av kolhaltiga bränslen i elproduktionen (som jag återkommer till i ett kommande avsnitt). Den av väst kontrollerade Världsbanken har ofta tyckt begränsade koldioxidutsläpp varit viktigare än elektrifiering, varför nya viktiga kraftverk haft svårt att få finansiering. För att inte brist på finansiering skall stå i vägen för fattigdomsbekämpningen har kineserna tagit initiativ till en ny bank AIIB (Asian Infrastructure Investment Bank) för denna typ av investeringar. Initiativet har motarbetats av Obamaregimen i USA, men det har fått starkt stöd från i stort sett hela resten av världen.

Kina gör givetvis dessa satsningar av en anledning. Kinesernas ambition är att bli världens ledande supermakt och behöver betydande råvaruresurser för sin utveckling. Genom sina investeringar säkrar man sin råvaruförsörjning och bygger samtidigt en global maktstruktur som står i beroende till Kina. Det är idag helt klart att den kinesiska politiken på kort tid är på väg att lyckas med vad väst misslyckats med. En rad utvecklingsländer kan glädjas åt snabbt växande ekonomier och i takt med ökande ekonomisk trygghet för folken så går födelsetalen ner.

Vid den omtalade klimatöverenskommelsen i Paris hösten 2015 har utvecklingsländerna med Kina och Indien i spetsen förbehållit sig rätten att prioritera att bygga ut sin elproduktion så att man kan få bort fattigdomen och de fattigas eldstäder. Man är fast besluten att en gång för alla lösa fattigdomens stora miljöproblem. Mycket talar för att man kommer att lyckas även om globalisterna i väst försöker bromsa med den s.k. klimatpolitiken som vapen.

Det finns anledning att känna stor optimism inför framtiden när det gäller att kunna  lösa de fattigdomsrelaterade miljöproblemen, även om det är en lång bit kvar.