images

Jag har tidigare skrivit upprepade krönikor om den skenande metabola pandemin som drabbat världen och som kommer att ruinera sjukvårdens resurser inom något decennium om den inte stoppas. Den här pandemin är ett misslyckande för den moderna skolsjukvården med rötter i USA.

Pandemin har hittills möts av skolsjukvården med en massiv förskrivning av symptomdämpande piller från Big Phrama med livslång förskrivning. En industri som omsätter tusentals miljarder dollar har vuxit upp och skapat enorma ekonomiska intressen som driver på pillerförskrivningen. Det i sin tur har genererat ett nytt kanske ännu allvarligare hälsoproblem i form av övermedicinering. Många gamla kan stå på dussintalet olika piller vars interaktion med varandra forskarna inte vet något om. Resultatet är att efter de metabola åkommorna hjärt-kärlsjuklighet och cancer är nu läkemedelsbiverkningar det tredje vanligaste dödsorsaken i västvärlden.

I Sverige kan man möjligen ana ett trendskifte i sjukligheten på några områden som dock med stor sannolikhet knappast kan tillskrivas skolsjukvården. Min gissning är att det vi ser är en ökande medvetenhet om betydelsen av att minska på kost som höjer blodsockret. Den medvetenheten började på allvar med Sundsvallsläkaren Annika Dahlqvists lansering av hennes LCHF-kost som fått mycket stort genomslag. Man kan försiktigt räkna med att en på fem svenskar påverkats och därför gjort stora förändringar i sin kost. Att den kostregimen lyckat beror på att den är lätt att följa för människor och att de därför inte tröttnar.

Jag känner fler som ”botat” sin diabetes, sitt höga blodtryck och eliminerat sin övervikt med hjälp av LCHF-kost. Jag hör ständigt personer som kunnat sätta ut sina mediciner mot såväl Diabets-2 som högt blodtryck efter kostomläggning. Mycket tyder på att detta lett till en viss avstannande ökning av diabetse-2 fallen. Självklart kommer den här utvecklingen på sikt kunna minska läkemedelsförbrukningen.

Den metabola pandemin är dock långt ifrån över i vårt land, en rad metabola åkommor fortsätter att öka och trycket på sjukvården stiger och pillerförskrivningen lika så. I denna situation är det viktigt att vi har en läkarkår och sjukvårdspersonal som gör sitt yttersta för sina patienter och ser till deras bästa i första hand.

När jag i den här situationen läser om avslöjanden att läkemedelsindustrin ägnar sig åt en massiv bestickning av läkarkåren och andra nyckelpersoner inom vården blir jag bekymrad. Aftonbladet skriver att totalt fick hälso- och sjukvårdspersonal (1 635 personer, varav minst 1 198 är läkare) 47 miljoner kronor under 2015. Det handlade om konsultarvoden, resekostnader och hotellkostnader, som betalades av 66 läkemedelsbolag. I genomsnitt fick varje mottagare över 20 000 kronor. 53 läkare fick mer än 100 000 kronor var. Ännu mer har hälso- och sjukvårdsorganisationer fått – totalt 124,2 miljoner kronor – i donationer och sponsoravtal.

Professor emeritus i infektionssjukdomar Sven Britton menar att i alla situationer där man får betalt utvecklas ett beroende. Detta beroende till Big Pharma är ytterst allvarligt med hänsyn till den övermedicinering jag nämnde tidigare. Om jag idag konsulterar sjukvården därför att jag fått för högt blodsocker och/eller högt blodtryck, är sannolikheten för att jag går hem med ett recept på ett halvdussin piller betydligt högre, än att doktorn rekommenderar mig att minska intaget av blodsockerhöjande kost.

Den fråga jag tycker är berättigad mot bakgrund av Aftonbladets avslöjande är i vad mån den aktuella läkaren är påverkad av de pengar han får av industrin för olika tjänster? Kan jag som patient lita på att läkaren i första hand ser till mitt intresse eller är det så att han känner större lojalitet med den som betalat honom generöst?

Eftersom skolsjukvården är enormt ensidigt inriktad på pillerförskrivning framför andra vårdmetoder, inbillar sig säkert dessa läkare som nära samarbetar med Big Pharma att detta innebär något positivt. Problemet är att läkarkårens kompetens är så otroligt ensidig att många inte ens reflekterar över alternativen till att förskriva piller. Allt handlar om att få fram mer och bättre piller mot de metabola symptomen och inte om att få friskare patienter. Tyvärr är det så illa att man inom läkarkåren ofta ser ner på alternativa metoder för behandling av människors sjuklighet.

Jag har ingen genomtänkt strategi hur man skall möta den intressekonflikt mellan patientnyttan och läkarens relation till industrin som den nuvarande ordningen utgör. Big Pharma kommer alltid att hitta marknadsföringstrick för att påverka läkarna som därtill redan är indoktrinerade under sin utbildning.

Med en ökande insikt hos patienterna om de stora ekonomiska intressen som styr sjukvården, skulle dock ett tvång för vårdgivaren att i ett CV för varje läkare redovisa uppgifter om vederbörandes relation till olika läkemedelsbolag i form av tidigare lön, forskningsbidrag, konsultarvoden och andra ersättningar. En sådan CV skulle läkaren vara tvungen att sticka i handen på patienten, så att den senare själv bättre kan bedöma vilket förtroende han/hon kan ha för läkaren. En sådan CV skulle även ha med vilka relationer själva kliniken har till olika industriintressen.

På sikt krävs emellertid en genomgripande reformering och omorganisation av läkarutbildningen för att bryta läkarkårens starka band till Big Pharma. Vad vi behöver är en utbildning som går tillbaka till vad läkekonstens fader Hippokrates en gång slog fast att vi skall låta kosten vara vår medicin och medicinen vår kost.

Jag har tillsammans med några vänner tagit initiativ till bildandet av Riksföreningen för Metabol Hälsa u.b. vars syfte bl.a. är att stärka patientens kunskaper och medvetenhet om vilka krav man skall kunna ställa på vårdgivarna. Vi skall även sprida information om alternativ till pillerbehandling av metabola sjukdomar. Om du vill bli medlem kan du mejla mig ditt namn på larsbern@live.se.