Från barnläkaren Leif Elinder har jag fått följande inlägg som skrevs år 2006, men som är än mer aktuellt i dagens hälsodebatt/Lars Bern
Saker som tidigare var vardagssvårigheter har plötsligt blivit medicinska. Alla vill ha en diagnos. I påkostade kampanjer maskerade som utbildning lanserar vissa intresseföreningar adhd som en hjärndefekt. Lärare blir sjukdomsfinnare i en stökig miljö, skriver Leif Elinder.
”Det finns en benägenhet i vårt samhälle att medikalisera problem som inte är medicinska, att söka psykopatologi där det bara finns patos och att ge sken av att vi förstår fenomen bara för att vi ger dem ett namn” (Kutchins & Kirk i boken Making us crazy).
För ett antal år sedan fällde chefen på ett ledande läkemedelsföretag följande yttrande. ”Tänk om vi hade en produkt som folk alltid vill ha — en produkt som vi likt tuggummi kan sälja när som helst och till alla”. Visionen håller på att förverkligas. Folk inbillas att de är sjuka.
Genom att vidga sjukdomsbegreppet skapas en marknad för fler läkemedel. Förfaringssättet kallas sjukdomsmakeri (”disease mongering”). Fenomenet beskrivs av medicinjournalisterna Ray Moynihan och Alan Cassels i boken Selling sickness.
Läkemedelsföretagen är inte de enda aktörerna i detta drama. Författarna visar hur informella allianser uppstår mellan olika företag och beslutsfattare — hur det skapas intima nätverk mellan läkare, intresseföreningar och PR-institut och hur medierna utnyttjas för att föra ut budskapet. Tillstånd som tidigare betraktades som vardagssvårigheter har plötsligt blivit medicinska. Som exempel kan nämnas kronisk värk, kronisk trötthet, klimakteriebesvär, fetma, finnar, fulhet, minskad sexlust, spelmani, öronsusningar, överkänslighet, social fobi (blyghet), ouppmärksamhet (adhd), inlärningssvårigheter (dyslexi, dyskalkyli) med mera.
I skolan är adhd den vanligaste medicinska avvikelsen — ett horoskopbegrepp som utöver en reell men sällsynt sjukdomskärna fångar in allt som vuxna betraktar som socialt störande. Tillståndet uppmärksammas vanligen efter skolstart då eleven inte hänger med undervisningen. För att få skriva ut medicin måste dessa problem diagnostiseras och klassas som sjukdom. Man kan inte dela ut narkotikaklassade preparat till barn bara för att de beter sig olämpligt. Först måste det till en medicinsk etikett. Det felaktiga uppträdandet måste diagnostiseras som ett funktionshinder, hjärndysfunktion eller som en (gärna medfödd) kemisk obalans i hjärnan i behov av medicinsk korrigering. Diagnostiken är enkel. Den som får tillräckligt många kryss på uppgjorda checklistor över oönskade beteenden anses ha en sådan defekt.
Lärarna förväntas tolka barnets svårigheter utifrån ett medicinskt perspektiv. De har blivit till ofrivilliga sjukdomsfinnare (”disease spotters”). I en studie bland 500 läkare i USA visade det sig att hälften av adhd-diagnoserna hade blivit föreslagna av just barnens lärare. Lärare utbildas i att lägga märke till de specifika symtomen. Dessa jämförs sedan med den psykiatriska checklistan: ”lyssnar inte”, avbryter”, ”pratar för mycket”, ”sitter inte still”, ”gör slarvfel” med mera. Bagatellartade som enstaka företeelser men anses inte vara det om flera symtom uppträder samtidigt. Problemet är att objektiva tester saknas. En fortsatt utredning handlar blott om en kompletterande beteendeobservation eller egen forskning. Skulle en hjärndefekt upptäckas (vilket är ovanligt) handlar det om en handfast neurologisk sjukdom och inte om adhd. Lärarnas engagemang är inte neutralt. I en stökig miljö kan det vara en lättnad att få diagnosen. Man har ansträngt sig maximalt och misslyckats. Då är det lätt att tro att eleven är ”funktionsstörd”. Förväntningarna nollställs. Man behöver inte bli besviken. Medicinering på förmiddagen gör barnet mer lätthanterlig på eftermiddagen. Det är inte pedagogiken utan eleven det är fel på. En befriande insikt.
De flesta patientföreningar har hedervärda motiv. Men kommersiella kopplingar förekommer. Exempel är de som vuxit upp kring konceptet adhd. I påkostade mediekampanjer och på informationsmöten maskerade som neutrala utbildningsprogram i självdiagnostik (noceboeffekt, se fotnot) lanserar vissa intresseföreningar bilden av adhd som en hjärndefekt, som inte bara drabbar många barn, utan även hundratusentals vuxna. På återkommande pressreleaser och på ”faktablad” framför Riksförbundet Attention att väntetiderna är alldeles för långa för diagnos och behandling och att detta är lika skrämmande som att inte diagnostisera och behandla en diabetiker. I Expressen (2006-02-31) får vi samtidigt veta att ”Hundratusentals vuxna har ADHD utan att veta om det” och i Svenska Dagbladet (2006-04-23) får vi veta att Attention skrivit till sjukvårdsminister Ylva Johansson och krävt mer resurser för att beta av köerna — det vill säga för att få diagnos och behandling. Inte ens fängelsekunder går fria. Chefen för Norrtäljeanstalten meddelar att ”Hälften av våra fångar lider av adhd” (SvD 2006-04-28) och att behandlingsprogram med amfetamin nu ska starta.
Vad Riksförbundet Attention inte talar om är hur förbundet sponsras av de aktuella läkemedelsbolagen och hur vissa av förbundets konsultläkare knutits upp med konfidentiella avtal (Se Aftonbladet 19—20/4 2006). Vidare bagatelliseras riskerna med en medicinering. På Attentions faktablad framförs följande: ”Amfetaminpreparat (Ritalina, Concerta) är nästan lika bra som ett helt behandlingspaket med stödåtgärder” … ”Allt tal om att vi vet för lite om medicinens effekter kan vi lägga bakom oss. Strattera bryts ner via levern utan att ge skador” och ”Mediciner som Ritalina eller Strattera har visat sig verksamma vid ADHD utan allvarligare biverkningar”. Intresserade kan finna att dessa påståenden är felaktiga med en enkel Google-sökning: ”Side effects” (biverkningar) + ”Ritalin”, eller + ” Concerta” eller + ”Strattera”.
Sjukdom är den enda accepterade formen för avvikelser vi har. Saker som namnges blir verkliga. Alla vill ha en diagnos. ”Läkaren namnger den, sjukförsäkringssystemet bekräftar den, media uppmuntrar den, läkemedelsindustrin tjänar på den” (Karin Johannison, idéhistoriker). Diagnosen innebär att bli tagen på allvar, en förklaring, en skuldbefrielse, förhoppningar om en effektiv behandling och en snabb bot. Diagnosen har blivit en effektiv sköld i händerna på makthavare, som vill skydda undermåliga samhällsinstitutioner. Inget behöver ändras. Därför behövs en oberoende motinformation om osäkerheten kring många diagnoser, om självläkande naturalförlopp, om betydelsen av en mångsidig pedagogik och riskerna med överdiagnostik och vissa medicinska behandlingar.
Leif Elinder
barnläkare, specialistläkare
för särskolan i Uppsala
Fotnot: Noceboeffekt är den sjukdomskänsla som skapas genom att en lekman förmås att tro att han/hon är sjuk.
Jag har tillsammans med några vänner tagit initiativ till bildandet av Riksföreningen för Metabol Hälsa u.b. vars syfte bl.a. är att stärka patientens kunskaper och medvetenhet om vilka krav man skall kunna ställa på vårdgivarna. Vi skall även sprida information om alternativ till pillerbehandling av metabola sjukdomar. Om du vill bli medlem kan du mejla mig ditt namn på larsbern@live.se./Lars Bern
anthropocene 
Inte mycket tycks ha ändrat sig på flera hundra år förutom att staten och läkarvetenskapen har ingått en symbios.
http://elinhelaveckan.blogg.se/2009/october/den-inbillade-sjuke.html
GillaGilla
Till ovanstående lista med pseudosjukdomar bör tillfogas: narkolepsi efter vaccinering.
GillaGilla
Dr Magnus Berne nu gick du väl ändå över gränsen – är du ett troll från läkemedelsindustrin?
GillaGilla
Nej!
GillaGilla
Vill du då gärna utveckla ditt påstående att narkolepsi inte hade med svininfluensavaccinet att göra.
GillaGilla
Du introducerar omvänd bevisbörda – den misstänkte anses skyldig tills han bevisat sin oskuld. Jag tillämpar sunt förnuft: 1. Kan en medeltemperaturhöjning om 0,6 grader på 80 år orsaka korallblekning och att isarna på Arktis och Grönland smälter bort? Nej! 2. Styr Rockefeller och Soros journalisterna på SR och SVT? Nej! 3. Kan man få narkolepsi av vaccin? Nej!
Min erfarenhet av narkolepsi är liten eftersom tillståndet är extremt ovanligt. Jag har bara personlig erfarenhet av ett enda fall: 14-årig pojke blev påkörd av lastbil, låg medvetslös i 3 veckor men återhämtade sig. Fick dock en hjärnskada som resulterade i narkolepsi. Somnade i de mest olägliga situationer. Detta hindrade inte att han gick ut gymnasiet med goda betyg (somnade under sluttentamen) och blev framgångsrik advokat
(somnade ett flertal gånger inför sittande rätt). Eftersom hans omgivning var medveten om hans handikapp hade man överseende med det. Han drog försörjning om fru och fyra barn, fick aldrig en krona i bidrag.
Det finns inget rimligt patofysiologiskt samband mellan antikroppar och narkolepsi, men det finns ekonomiska och sekundär sjukdomsvinstincitament att sätta diagnosen på sig själv.
Jag stöder helhjärtat din kamp mot vår tids värsta scharlataner – klimatalarmisterna, men jag har problem med dina konspirationsteorier rörande globalistkapitalisterna och skolmedicinen. Det är tack vare möjligheterna till vinst/profit som fantastiska nya läkemedel hela tiden utvecklas – leve kapitalismen! Bränn mera fossilt kolväte så att jorden kan grönska!
GillaGilla
Lars Bern Och Magnus Berner er diskussion är just det jag gillar med denna bloggen. Var i Sverige kan man läsa olika åsikter på detta sätt utom på just denna blogg.
Tack ska ni ha båda två för era inlägg!
GillaGilla
En enklare förklaring till noceboeffekten är motsatsen till placeboeffekten, i bemörkelsen att ”du kan bli sjuk av det här” eller du kanske är sjuk, eller just diagnos av en läkare , eller som med adhd, ofta föreslagen av en lärare, enligt ovan.
I både placebo- och nocebo-effekter finns det ”andvändbarheter” för den industri som gör sina egna studier om egna nya medel. T.ex kan man visa att statiner inte har några sidoeffekter att tala om, genom att tala om att de nya medlen är ”helt fria från sidoeffekter” i försöksgruppen. Genom att vara tveksam eller be dom i kontrollgruppen att vara extra noga med att rapportera sidoeffekter kan man sedan t.o.m hänvisa till att det var så bra att det blev fler sidoeffekter i kontrollgruppen…
”Double blind” i egen regi, vad betyder det egentligen?
Allt jag vill ha sagt med ovanstående är att läkemedelsverket och socialsyrelse måste ta tag i den här situationen och inte tillåta egna studier av läkemedelsindustrin. Framförallt för att resultat som ”inte passar” kan ”glömmas”, dels för bl.a. ovanstående fuskrisker.
Bättre modell:
Läkemedelsverket får in en ansökan på nytt läkemedel, och lägger då ut förfrågan till oberoende forskare följt av offert som inkluderar omkostnader för att utvärdera medlet. För att sälja medlet krävs sedan uppföljning, i samma regityp som godkännade, under åtminstone ett par år.
Detta har säkert varit på tapeten flera gånger, men fuskats bort eftersom det tjänar de som blir behandlade betydligt bättre än idag, och tar något från industrin.
GillaGillad av 1 person
Jag upptäckte som lärarvikarie denna effekt. En elev sade när jag visade min förvåning över deras beteende:
– Vet du inte att vi är problemklassen?
Jag svarade något i stil med:
– Nej det visste jag inte, men jag bryr mig inte heller om vad de andra säger om er. Varje dag är en ny dag och varje människa kan finna sin inre motivation i varje ögonblick.
Så började jag fråga dem vad de ville i livet och ställde följdfrågor som ledde till en motiverad attityd i skolan. Nästa gång vi träffades var de motiverade och flitiga. (alla utom en, den konfliktskapande ”ledarfiguren” som fick gå till rektor.)
En eftermiddag när de var trötta fick de meditera tillsammans i tio minuter. Det hade enormt positiv effekt.
GillaGilla
Jag håller i stort sett med. Men jag blev osäker när jag läste om och såg bilder av en ADHD-hjärna. Enligt artikeln hade ett antal ADHD-hjärnor samma utseende och de skilde sig från andra hjärnor som var mer vanliga hos icke ADHD-människor. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tro.
Jag har arbetat på universitet största delen av mitt liv och där kom alltfler och sa att de hade dyslexi och behövde specialbehandling, i princip enskild undervisning och krav på att kurslitteraturen skulle läsas in till talbok. Jag märkte att det i de flesta fall bottnade i social problematik, stress, bristande uppmärksamhet och att många inte hann med den hektiska takten i att läsa böcker och skriva PM. Dessa studenter kunde helt enkelt inte läsa med förståelse. De var inte rustade för universitetsstudier helt enkelt som dessa studier bedrevs och bedrivs fortfarande. Antalet sidor i en kurs var ett kvalitetskriterium. Sidor som varken studenter eller lärare själva orkade eller hann läsa. Därmed inte sagt att det kan finnas individer som faktiskt inte kan urskilja eller tappar bokstäver när de läser, det vill säga som har något slags synfel, riktig dyslexi. Detsamma gäller kanske även ADHD-individer.
GillaGillad av 1 person
Jag lider själv av dyslexi och vet att det är ärftligt. Även min bror har samma problem. Detta har dock inte hindrat mig nämnvärt i livet, jag har lyckats träna bort de värsta problemen. Idag läser och skriver jag fortare än de flesta. Sannolikt hade jag även fått en ADHD-diagnos om jag varit barn idag, i min barndom nöjde man sig med sänkta s.k. cederbetyg. Jag hade C i ordning och uppförande och det finns de som fortfarande tycker jag borde ha det efter att ha läst min blogg.
GillaGillad av 4 personer
”Jag hade C i ordning och uppförande och det finns de som fortfarande tycker jag borde ha det efter att ha läst min blogg.”
🙂 Jag tycker du verkar vara en fritänkare och sådana behöver Sverige fler av. Du gör ett fantastiskt arbete. Fortsätt med det!
GillaGilla
Tack för kommentaren, Det du skriver hindrar dock inte att de studenter som hade svårt att förstå texter trodde att de hade dyslexi och levde i den tron.
GillaGilla
Hade läraren valt att lyssna på dig så hade du aldrig behövt jobba för din uppmärksamhet genom att vara ”jobbig” 🙂
GillaGilla
Det fanns nog andra förklaringar också, en otrygg hemmiljö t.ex..
GillaGillad av 1 person
Dyslexi är ett intressant fenomen och de två dyslektiker som jag lärt känna här i livet har nog varit varit de mest ”intelligenta” människor jag träffat på.
Jag får väl nu addera dig till min lilla grupp 🙂
GillaGilla
”
#Lars B
Det var det en menade med att ”lyssna” på eleven och det inkluderar att förstå den psykosociala miljön eleven lever i och bakomliggande problem. När en jobbar så omfattar det HELA människan inte bara skolämnen utan även den sociala biten. Tyvärr så har mitt sätt att jobba med helheten inte nått fram till varken skolan eller politiker och en blir som eleven, tappar lusten.
GillaGilla
Det handlar om intresse och lust också. Kan inte läraren och föräldrarna motivera till elevens intresse och lust att lära så fastnar heller inte kunskapen. En annan sak elever måste lära sig är att relatera sin kunskap, att knyta ihop den, för så fungerar våra hjärnor. Vi är inte datorer.
GillaGillad av 1 person
Vi är varken datorer eller hjärnor…
GillaGilla
Om du inte är trygg och känner dig värdefull så kan ingenting fastna, då ingen vilja finns kvar bara oro att klara vardagen omkring dig.
GillaGillad av 1 person
”De enda aktiviteterna som har verkligt värde är de som siktar på inre transformation.”
/Vernon Howard
”The only activities of true value are those which aim at inner transformation.”
/Vernon Howard
I min värld betyder det moralfilosofi och meditation. Meditationen skapar lugn och trygghet och ditt värde för denna värld stiger i takt med ditt moralfilosofiska medvetande och rätt intention.
GillaGillad av 1 person
Så rätt så rätt Lars. Under min utbildning så hade vi en föreläsare som menade om barnen hoppar eller leker med pennan så kan det vara adhd. Kurselever i min grupp sade att nu skulle de minsann ut i klassen och leta elevler som lekte med pennan och möjigen hoppade. Denna föreläsare hade som en extra viktig del i föreläsningen och det var vikten av att uppdatera sig som lärare i vetenskapliga undersökningar. Bra så, felet var att denna föreläsare hade med diagnosen damp….en diagnos som aldrig blev vedertagen i veteskpliga kretsar och varit borträknad många år innan hennes föreläsning. Vad säger man om detta? Ringde upp min kurs lärare att damp inte finns längre och att kurselever i min grupp nu blivit diagnossjuka och skulle ut i klassen och leta elever som uppvisade just lek med pennan och som möjligen hoppade. Blir så heligt förbannad på denna j-a hetsjakt som pågår och där elever ska känna sig udda och ha någon defekt helt utan någon som helst orsak. Barn är olika och barn SKA ha spring i benen men tyvärr så måste vi alla redan som barn följa en mall som passar läraren och skolan. Skolan har blivit bättre på att se till olikheterna men tycker ändock att denna hetsjakten på diagnoser fortfarande lever kvar på många håll.
Min dröm är att fånga elevens styrka på vissa områden redan från start. Till exempel under min utbildning på en skola hade en elev det jättejobbigt med läraren och ansågs av läraren vara ett stort problem. Det en annan såg var en eleven som hade entreprenörskapet i blodet men som blivit stressad av att känna sig som ett problem och hade ingen lust med någonting av skolämnena. Började ligga efter och det blev för jobbig för honom så det blev bara värre och värre. Min tid på skolan var slut och en vet inte hur det gick men tänker på denna kille än i dag!
GillaGillad av 1 person
Hade en kollega på universitetet som ansåg att den bästa gruppen var den som tyst och utan ifrågasättanden tog emot vad hen sa. Själv ansåg jag att den bästa gruppen var den som med livliga diskussioner visade att de hade inte bara läst utan också tagit till sig kunskaperna så att dessa blev till förmågor. Min kollega fann dock denna grupp enbart jobbig trots att de inte hoppade omkring i salen.
Vi ska nog vara tacksamma för att inte all intelligens medicineras bort och att några får leva med sina förutsättningar för annars skulle nog urvalet till nobelpris blir mindre till antalet. För hur många är det inte av de riktigt intelligenta som har någon defekt av något slag, en defekt som i deras fall blir till drivkraft och tillgång.
Framgång handlar ju om vilket förhållningssätt vi har till våra styrkor och brister men det glömmer man bort i diagnosivern.
GillaGillad av 1 person
Undra vem har rätten att säga vad som är defekt. I min värld finns inga defekter utan bara styrkor. Defekten finns hos den personen som inte har förmågan att se styrkor hos andra. Tänk vad samhället går miste om, så många ideér, så många fantasitiska förmågor som bara försvinner i intet pga att människor är fast och utgår ifrån andras färdigställda mallar. Behovet av att utgå från färdiga mallar säger ganska mycket om vårt samhälle och vår egen förmåga att tänka själva! Hur ska vi kunna lära barnen att tänka själva om vi isjälva inte gör det ?
GillaGilla
Placebo och Nocebo, båda är tankens kraft och är alltså bara olika sidor av samma mynt. De visar hur viktigt vårt sinne är, att vi fokuserar på det vi vill och inte på det vi inte vill. Många gör dessvärre tvärtom. Bloggar som denna med Lars och andras avslöjanden och pedagogiska texter, visar på att det finns många, både forskare och läkare och även människor med sunt förnuft utan specialkunskaper, visar vägen till ett nytt och bättre samhälle, där de som medvetet skor sig på andra kommer att avslöjas och det kommer gå snabbt. Vi är många som är ute på många olika forum, vi syns inte så mycket i offentligheten än, men jag är övertygad om att vi tillsammans kommer skapa en ny och mycket bättre värld. Och det kommer sannolikt att gå snabbare än vad vi kan föreställa oss idag. Tänk på hur snabbt det gick när muren föll. Hur många hade trott det dagen innan?
Jag är övertygad om att vi kommer se en snabb förändring redan under 2020-talet. En av orsakerna är naturligtvis att alltfler har egna eller närståendes erfarenheter av att Big Food, BiG Pharma, de utopiska globalisterna m fl enbart agerar för sin egen vinnings skull och är medvetna om att det är på alla andras bekostnad.
Vi har ingen anledning att spela med i det spelet. Därför kan var och en välja en strategi som fungerar för just henne/honom. Handla ekologiskt från lokala producenter, laga all mat själv från rena råvaror, byt varor och tjänster med varandra, besök eller ring ensamma, sjuka eller andra som mår dåligt, tipsa om alternativa förhållningssätt, använd några enkla och naturliga sätt att hålla dig frisk på som att ta en daglig promenad i naturen, motionera måttligt, börja dagen med en renande kur med en kopp rent varmt vatten före frukost, ät till max 70% mättnad. Förändra ditt dystra sinne med att tänka på allt positivt du upplevt även om du mår dåligt just nu. Ta dig tid att glädjas åt allt vackert och alla positiva, trevliga och kloka människor du möter, och fokusera mindre på sådant som får dig att må dåligt. Om du själv upplever välbefinnande får du styrka att bistå din nästa och så har du startat en positiv spiral!
GillaGillad av 1 person
Min son hade mycket svårt att lära sig något så länge han inte kunde förstå det. Två döttrar hade inga sådana problem och blev bägge bäst i sina klasser, medan han blev nära sämst. Först när sonen senare blev intresserad av sport och BMX-tidningar lärde han sig att läsa bra. 25 år senare är det sonen som klarar sig bäst. Kommer ihåg att han som barn blev testad för diverse ”åkommor”, men lyckligtvis var dom inte lika ”avancerade” som nu så han klarades sig från de ”biverkningsfria” medicinerna beskrivna ovan.
GillaGillad av 2 personer
Njuter av vad du delar med dig, precis vad en utgår ifrån. Det handlar bara om att göra saker intressanta utirfårn vad som tilltalar individen……Tack ska du ha!
GillaGilla
Den verklighet vi lever i är mycket mer manipulerad än vi nånsin tror. Allt är välplanerat. Verkligheten vi ser omkring oss är tillverkad för att vi ska få en viss uppfattning.
T.ex. – veckan före mens drabbas kvinnor av uppsvälldhet, humörsvängningar, psyke och fysik försämras o.s.v. , s.k. PMS,
men kan vara PMDS – premenstruellt dysforiskt syndrom -,
en ny sjukdom. Kvinnan blir retlig och på dåligt humör, så har det alltid varit, men nu behandlas man för det. Dysfori kommer från grekiskan och betyder instabilt humör OCH DET BEHANDLAS!!
I Sverige diagnosticerar man folk som inte behöver hjälp. Självömkan är den senaste diagnosen, den diagnosen beror på omgivningen……
Nej, nu börjar jag bli deprimerad 😦 hjälp…
GillaGillad av 1 person
Haha, ja herregu´ galenskapens tidevarv…….Lol
GillaGilla
Skolan har dock blivit bättre och idag behövs inte någon diagnos för att få resurs eller extra insatta insatser. Skolan utfår från mindre insatser där läraren ska klara av eleven själv och särskilda insatser där skolan ska sätta in insatser för eleven som specialpedagogik/ psykolog och det ska alltid finnas ett åtgärdsprogram bakom i detta. De särskild insatserna gäller om eleven inte kommer att nå målen, alltså ingen diagnos ligger som grund för dessa insatser.
Föräldern (vårdnadshavaren) och barnet ska om de vill vara med vid upprättande vid åtgärdsprogrammets och de ska ha ett stort inflytande. Uppföljning efter högst 3 veckor för ett utlåtande om hur det har gått och om det gett något resultat och hur vidare arbetet ska se ut.
Viktigt att föräldrar förstår att de har rätten att begära psykolog till sitt barn av skolan. Många skolor har dock inte egen psykolog/ kurator utan måste då hyra in och därför försöker skolan att specialpedagogen ska jobba med eleven. Specialpedagogen är ingen psykolog och förstår inte skolan eleven så ska naturligtvis en psykolog hyras in för vidare arbete med eleven.
GillaGilla
Vilken drömvärld du lever i. Där finns många föräldrar som upplever det tvärtemot som du beskriver det. Diagnoser och knappa eller inga extra resurser ändå. Skolan vill gärna blunda för problemet så länge som möjligt, det man inte ser eller hör finns inte.
GillaGilla
Suverän analys som vanligt!
Det mest skrämmande i mina ögon är detta med ADHD-diagnoser och den följande legala förskrivningen av amfetaminpreparat – knark med andra ord. De som blivit beroende av Ritalina försvarar också sin ”medicin” med näbbar och klor.
Jag har själv sett detta beroende på nära håll hos två vuxna som blivit ”diagnosticerade”. Rent skrämmande i mina ögon!
För att uttrycka det milt saknar läkemedelsbolagen och etablissemanget helt vad vi vanliga människor förknippar med moral.
GillaGillad av 1 person
Upplevde ett märkligt arbetsklimat på en plats jag hade. Flera personer tycktes inte fungera trots möjligheter samtidigt som allt skulle vara lättsamt, trivsamt och glatt. Problem fick inga lösningar för de sågs eller accepterades inte.
Fick förklaringen när jag själv fick privat sorg för då förutsatte en kollega att jag hade fått ”lyckopiller” och att det skulle hjälpa. För det fick ju alla. Alla hon kände gick på sådant av olika skäl, ett vanligt var nedstämdhet pga av klimakteriet. Vad karlarna tog dem för fick jag ingen förklaring på. Så fick jag förklaringen till att jag upplevde dem som zombies.
Med medicinens hjälp skapar man alltså onaturligt beteende genom att förklara naturliga reaktioner som onaturliga. Till slut blir det naturliga obekvämt och kanske även hotfullt.
GillaGillad av 1 person
Medicin kapar känslorna vilket också är meningen.
GillaGilla
Reblogga detta på corneliadahlberg.
GillaGilla
Där fanns urmakare, skomakare, rörmokare, hattmakare och nu senast sjukmakare.
GillaGilla