Klimatalarmismen lanserades på allvar inför FN:s stora miljökonferens år 1992 i Rio av globalisternas Romklubben. År 1991 gav man ut skriften The First Global Revolution där man sade att man valt ut klimatfrågan för att skrämma med, för att lättare kunde driva igenom FN:s överstatliga regelverk Agenda 21 vid mötet i Rio. Konferensen skulle bli ett stort kliv mot en ny global världsordning.

 

WBCSD bildas

Globalisternas grand old man framlidne David Rockefeller var en starkt pådrivande kraft bakom FN-konferensen. Han hade sett till att få sin nära handgångne och obrottsligt lojale medarbetare Maurice Strong placerad som konferensens ordförande. Planen var att de globala företagens intressen skulle få en starkt framskjuten plats vid konferensen. Därför beslutade Strong (givetvis i nära samförstånd med Rockefeller) att världens näringsliv inte kunde representeras som brukligt av Internationella Handelskammaren (ICC). Istället kontaktade Strong redan 1990 sin vän den Schweiziske mångmiljardären Stephan Schmidheiny och gav honom i uppdrag att organisera ett mer pålitligt råd med ledare för några av världens största globala företag.

Schmidheiny kom från en familj som hade haft dominerande ekonomiska intressen i den internationella asbestindustrin via sitt företag Eternit. Han började tidigt avveckla företagets intressen inom asbest vilket var klart år 1986, alltså långt före det europeiska asbestförbudet 2005. Trots detta ställdes han 2009 inför rätta i Italien anklagad för att vara ansvarig för tusentals arbetares för tidiga död. Han dömdes till 18 års fängelse, men har mig veterligt inte avtjänat straffet.

Schmidheinys uppdrag 1990 var att presentera ett globalt affärsperspektiv på hållbar utveckling och att stimulera intresset och engagemanget från det globala industrisamhället i arbetet. För ändamålet organiserade han ett råd med de högsta cheferna i ett femtiotal av de största globala företagen. Rådet fick först namnet Business Council for Sustainable Development (BCSD), för att något år senare byta namn till World Business Council for Sustainable Development (WBCSD).

Eftersom en av medlemmarna i rådet var dåvarande ABB-chefen Percy Barnevik och jag själv under det aktuella året 1992 tjänstgjorde som hans rådgivare i miljöfrågor, kom jag att på olika sätt dras in i rådets arbete. Jag var även engagerad inom ICC som blev sidsteppade. Eftersom Schmidheiny samtidigt var en av de två huvudägarna i ABB och satt tillsammans med Barnevik i ABB:s miljöråd där jag en tid även var med, kom vi att ha ett speciellt nära samarbete med honom.

Det aktuella året hette Sveriges statsminister Carl Bildt, som även han hade en nära relation till de internationella globalisterna. Bildt bjöd under året in Schmidheiny att närvara och göra en föredragning för den svenska regeringen om sitt arbete med rådet. Jag själv närvarade som Schmidheinys bisittare vid det mötet. Jag utsågs även av regeringen som svensk delegat vid FN-mötet i Rio. Av hälsoskäl kunde jag dock inte delta.

I rapporten Changing Course från rådet som publicerade 1992 deklarerar man att kapitalmarknaden ställer sig bara bakom hållbar utveckling om den identifierar, värderar och stödjer långsiktiga investeringar och besparingar och om den är baserad på lämplig information som guidar de investeringarna… Handelsregler och tillämpningar skall vara öppna och erbjuda möjligheter för alla länder. Öppen handel leder till den effektivaste användningen av resurser och utvecklingen av ekonomier. Globala miljöproblem skall hanteras genom globala överenskommelser, inte genom unilaterala handelshinder. Den globalistiska agendan var solklar.

 

Några av världens största miljöbovar är med

WBCSD har institutionaliserats efter FN-konferensen som en pådrivande grupp bakom Agenda 21 och bakom arbetet med ett överstatligt globalt klimatavtal. Organisationen har tagit starkt parti för klimatalarmismen och man har varit rådgivare i bl.a. den tyska regeringens mycket långt gående och i stort sett helt misslyckade klimatarbete.

I klimatdebatten dyker det ständigt upp föreställningen att den skeptikerrörelse som kritiserar den överdrivna klimatalarmismen är understödd av de stora olje- och kemibolagen. Inget kan vara mer fel, flera av dessa globala företag är aktiva medlemmar i WBCSD. När jag informerar folk om detta möts jag av misstro, det går ju stick i stäv mot uppfattningen att det är de stora bolagen som motarbeter klimatarbetet tror man. Motståndet mot FN:s strävan att öka den överstatliga makten kommer främst från nationalistiska intressen, i USA främst från det Republikanska partiet. Den nya amerikanska presidenten drev den linjen i sin valrörelse, även om han nu hamnat under hårt tryck från globalisterna in the deep state att överge den ståndpunkten.

Ett litet axplock bland de cirka 200 hundra företag som idag är med i WBCSD talar sitt tydliga språk. Här finns oljebolag som Shell, BP, CNPC, ENI, Norsk Hydro, Total, Statoil och stora kemiska konglomerat som BASF, Bayer, DSM, Monsanto, Synergenta är även medlemmar. Några av de senare har knappast rykte om sig att vara förkämpar för en bättre miljö, snarast motsatsen. Anmärkningsvärt är även att man återfinner livsmedelsföretag som Coca Cola, Pepsico och Unilevel som säljer industrimat över hela världen som gör människor i miljardtal metabolt sjuka, alltså knappast några föredömliga förkämpar för hållbarhet. T.ex. Monsanto som av många betecknas som världens miljöfarligaste företag, har som mål att skaffa sig global marknadsdominans över hela världens jordbruk genom att skapa ett beroende av deras patenterade GMO-grödor och mycket giftiga bekämpningsmedel.

Varför ställer då världens största globala företag sig bakom regelverk som Agenda 21, klimatavtalet COP21 och nu Agenda 2030? Svaret är enkelt, dessa stora företag har mycket lättare att bygga upp sin eftersträvade global marknadsdominans om det finns stränga globala regelverk på plats som innebär att samma villkor gäller över hela världen. Villkor som man via sina mäktiga ägare kan vara med om att utforma.

För den som är stor kan de extra kostnader som komplicerade regleringar medför spridas på en större volym, vilket är svårare för nystartade mindre lokala företag. Det handlar om att försvåra för konkurrerande lokala och nystartade företag att växa sig starka i skydd av nationella regelvek, för att sedan kunna utmana de globala företagen.

För den globala oljeindustrin innebär hårda klimatrestriktioner på användningen av olja och gas att nya lokala oljeföretag får mycket svårare att etablera sig och ta en del av marknaden. Oljebolagen vill helt enkelt ha marknaden för sig själva i förvissningen att olje- och gasanvändningen trots allt blir kvar länge än. Enligt CNN har ExxonMobil, Chevron, Royal Dutch Shell och BP nyligen uppvaktat Donald Trump med krav på att USA skall vara kvar i det globala klimatavtalet från Paris COP21. Allt handlar om att kunna behålla sin globala marknadsdominans.

En annan viktig orsak till de stora globala företagens intresse av överstatliga regelverk är att man då har lättare att vara med och styra dessa regelverk. Parallellt med FN:s överstatliga arbete satsar man även hårt på att driva igenom stora handelsavtal likt NAFTA, TTIP, TPP m.fl. som stärker företagens inflytande över handelsreglerna på bekostnad av olika länders nationella självbestämmande.

Klimatlarmen handlar mycket lite om miljö och hållbar utveckling. Larmen är främst en murbräcka för de intressen som vill styra en ny global världsordning enligt principen att ju mer rädsla man kan skapa ju större blir bytet.