Ett antal läkare och patientföreträdare skrev den 15 juli i DN om att högutbildade i Sverige lever sex år längre än lågutbildade och menade att det är ett resultat av att vården är ojämlik. Vårdpersonalens attityd, var man bor i landet och patientens utbildningsnivå påverkar den vård som patienten får hävdade man.

Överläkaren Kjell Bergfeldt säger att det är väldigt sorgligt och väldigt upprörande, för vi har ju känt till att vården är ojämlik och att ojämlikheterna tenderar att öka. Jag tycker det är ett sorgebarn och en skamfläck att vi inte har kommit längre på den punkten.

De skriver att den nationella cancerstrategin är att skapa en rättvis vård för alla i samhället, oavsett position. Men trots det menar de att cancervården idag alltså fortfarande är ojämlik. Som exempel på den ojämlika vården påpekar man att prostatacancer, där 71 procent av högutbildade patienter opereras för att botas från cancern, medan motsvarande siffra för lågutbildade är 51 procent – de får strålbehandling i stället. Avgörande är enligt artikelförfattarna bland annat var i landet man bor, vårdpersonalens inställning och patientens utbildningsnivå.

Kjell Bergfeldt har förslag på saker som kan göras bl.a. tycker han att man bör göra en långsiktig satsning, där man avsätter resurser, utbildar och ökar kunskaperna. Sedan kommer förslaget att en satsning skulle kunna vara en jämlikhetsmiljard från Socialdepartementet. Den fråga jag ställer mig är om utspelet mest är ett kamouflerat sätt att få fram mer pengar till sin egen verksamhet?

 

Är det verkligen vårdpersonalens fel att lågutbildade får sämre vårdutfall?

I mina ögon finns det en betydligt trovärdigare förklaring till att lågutbildade får sämre vård, än att de skulle diskrimineras av vårdpersonalen. Skillnaden i medellivslängd mellan hög- och lågutbildade tror jag har djupare liggande orsaker där vårdpersonalen är helt oskyldig.

Vi lever i ett samhälle där ansvariga myndigheter inom såväl livsmedelsförsörjning som hälsovård under flera årtionden givit medborgarna kost och hälsoråd som visat sig vara helt felaktiga och kontraproduktiva för folkhälsan. Livsmedelsverket fortsätter att skrämma med att naturligt mättat fett i kosten. Det är inte orsaken till fetma och hjärt-kärlsjukdomar som man basunerat ut i snart 40 år.

Ledande experter inom skolsjukvården med band till Big Pharma fortsätter att driva propaganda mot högt blodkolesterol, trots att senare tids forskning tydligt visar att personer med lågt kolesterol har den lägsta förväntade livslängden och vice versa. Trots detta fortsätter skolsjukvården med massförskrivning av kolesterolsänkande statiner som har en lång rad allvarliga biverkningar och som påskyndar åldrandet.

Av prestigeskäl vägrar många ansvariga experter att korrigera sina felaktiga råd till medborgarna. Värst är nutritionistkåren som forsätter att t.ex. rekommendera en kolhydratrik kost till den växande skaran diabetiker och att avråda från fet kost. Det är ju faktiskt kolhydraterna som höjer blodsockret som orsakar den insulinresistens som med tiden leder till diabetes-2 – sockersjuka.

Jag är övertygad om att det bl.a. är mot denna bakgrund som skillnaderna i livslängd skall ses. De som själva p.g.a. låg utbildning har svårt att orientera sig på ett bra sätt om hur man skall äta och leva faller givetvis lättare offer för ansvariga myndighetsråd som är skadliga.  Hälsoråd framstår för dem ofta som obegripliga. Många lågutbildade vet inte skillnaden mellan olika kolhydrater, fetter och proteiner.

Jag själv som har en god utbildning har givetvis inte nöjt mig med förnumstiga kostrekommendationer från Livsmedelsverket eller skrämselpropaganda från medicinska experter som är finansierade av Big Pharma som vill sälja sina extremt lönsamma statiner. Jag har läst på vad senare tids forskning visat och har därför inrättat min kost och min livsstil därefter. Självklart är jag i gott sällskap med en lång rad välutbildade som gjort lika dant.

LCHF-rörelsen som handlar om att växla över kosten från kolhydrater till mer naturligt fett, omfattar idag var femte svensk och har en klar överrepresentation bland välutbildade. Den kostomläggningen har bl.a. lett till mindre fetma och mindre diabetes och hjärt-kärlsjuklighet.

När det gäller cancer tror jag av egen erfarenhet att den som är välutbildad är bättre orienterad och därför söker vård tidigare. Den välutbildade är även betydligt mer medveten om den risk man tar om man t.ex. röker och dricker. Rökning är idag ett klassmärke.

Vad gäller prostatacancer som tas upp i artikeln, kan skillnaderna mellan de två grupperna i stor utsträckning bero på att den som kunnat läsa på och ta till sig färska rön om sjukdomen helt enkelt ställer krav på att få bli opererad – det skulle i varje fall jag göra. Jag vet åter av erfarenhet i vänkretsen att det första som läkarna rekommenderar vid en prostatacancerdiagnos är medicinsk behandling och strålning. För den med låg utbildning är det svårare att bilda sig en egen uppfattning om vad som är bäst, de faller därför lättare offer för felaktiga råd från sin doktor.

Min slutsats är att det inte främst är vårdpersonalen man skall lasta för de olika vårdutfallen. Ansvaret ligger högre upp i samhällshierarkin. Jag tror att den jämlikhetsmiljard som artikelförfattarna efterlyser är bättre använd i en upplysningskampanj för en kost och livsstil mer i linje med senare tids forskning.

Man bör även kraftigt minska en stor del av den onödiga statinförskrivningen som på sikt kommer att förvärra den ojämlikhet artikelförfattarna pekar på. Jag har mött många lågutbildade som står på statiner och som inte vågar sätta ut dem på eget bevåg av respekt för den vitrock som skrivit ut preparatet.  De välutbildade läser på och slutar snabbt med detta för det mesta kontraproduktiva piller.

Lars Bern