Moderaternas kris har inget med ideologi att göra. Efter Anna Kinberg Batras politiska avrättning skriver östgötamoderaten Finn Bengtsson i Dagens Industri att det är partikulturen som är problemet. ”I dag är det demokratiska inflytandet större i Främlingslegionen än inom Moderaterna”, skriver han. Jag håller med och tänker berätta om hur jag upptäckte detta redan på 1980-talet.

 

Individens växande betydelse
När jag gick ut Handelshögskolan i Stockholm 1971 pekade alla kurvor uppåt. Men när jag kom ut i affärslivet pekade plötsligt alla kurvor nedåt. De svenska varven gick i konkurs, stål- och träindustrin fick problem. Även läkemedelsindustrin, där jag arbetade flera år med marknadsföring, hade svårigheter. Fram till mitten av 1970-talet steg försäljningen med 20-30% om året. Men plötsligt gick det inte lika bra och läkemedelsindustrin började göra marknadsundersökningar. Jag slog mig in på den banan och upptäckte då plötsligt en stigande kurva, den som jag hade letat efter sedan jag slutade på Handels, nämligen individens växande betydelse.

Och jag insåg vad datorerna egentligen var bra på. Inte att producera så mycket som möjligt av samma saker utan att producera rätt saker till rätt person. I motsats till det ännu förhärskande storindustrisamhället, som fortsätter att exploatera stordriftens fördelar, trots att stordriftens nackdelar börjar bli alltmer uppenbara för många.

Min bror var under 1980-talet framgångsrik lokalpolitiker och moderatledare i Täby. Han uppmanade mig att gå med i partiet och göra min värnplikt. Att Moderaterna under Gösta Bohman hade sålt in sig som individens parti kändes rätt för mig. Jag gick med i Moderaterna i Skärholmen.

 

Min politiska seger
1982 hade min fru och jag genomfört vår första adoption. Efter att ha betalat drygt 100.000 kr för allt som en adoption från Sydamerika innebär, kom vi hem överlyckliga efter starten av vårt livs första riktigt viktiga projekt. Då såg jag hur eftersatt synen på internationella adoptioner var i Sverige. Som nyblivna adoptivföräldrar fick vi på den tiden inte ens ersättning för att vara hemma med barn, som var en självklarhet i välfärdslandet där höga skatter gjorde att alla biologiska föräldrar fick sitt barnafödande. men också medicinska ingrepp vid barnlöshet, bekostade av Staten. I 1980-talets Sverige kallade många lite tanklöst biologiska barn för riktiga barn.

Jag hade hittat min politiska fråga att driva i mitt nya parti Moderaterna, som ideologiskt sade sig stå på individernas sida. Jag tog kontakt med moderatläkaren Anita Bråkenhielm, som inte hade en aning om hur illa det var ställt för adoptivföräldrar, men hon uppmanade mig verkligen att gå vidare med frågan. ”Du ska se till att få ett stort Moderatförbund med dig och sedan få dem att driva frågan till Riksdagen.”

Jag hade inget problem att få min moderatförening i Skärholmen att ställa sig bakom en motion till Stockholmsmoderaterna. Och en kväll stod jag i Medborgarhuset för att tala för min motion på Stockholmsmoderaternas årsstämma. Och jag hade tur. Min motion kom upp som sista motion på lördagen. Hela salen var proppfylld med alla ombud, som sedan skulle gå på gemensam middag.

Jag hade förberett mig noga. Jag räknade upp land efter land i Sydamerika och hur många miljoner övergivna barn som bodde på gatan utan föräldrar i respektive land. Jag frågade stämman varför vuxna i Sverige, som vill ha barn och betalar hög skatt, inte skulle kunna få göra skatteavdrag för de stora engångskostnader som en internationell adoption medför, när gratis barnafödande var en självklarhet för biologiska föräldrar. I mitt tycke är det viktigare ideologiskt att stödja internationell adoption än konstgjord befruktning. Förbundsstyrelsen i mitt parti, som sade sig stå på individernas sida, hade dock sagt nej till motionen. Men Förbundsstyrelsen förlorade denna kväll stort i omröstningen om min motion.

Jag hade vunnit min första politiska seger. Jag hade lyckats få ett av de största förbunden i Moderaterna att rösta för att min motion, som gick ut på att driva frågan i Riksdagen. Men när jag ringde ”min riksdagsman”, en polis i Hägersten, som nyligen hade varit hos oss på ett medlemsmöte och talat för hur viktigt det var att varje enskild individ drev sina frågor och att Moderaterna var det parti som stod på individens sida, visade det sig att han också satt i Förbundsstyrelsen och där hade röstat emot min motion. Jag insåg att det var långt ifrån hans tal om att Moderaterna stod på min sida och få honom att arbeta för min motion, som vårt gemensamma Förbunds årsmöte hade röstat igenom med stor majoritet.

 

Medlemsdemokrati

Jag skrev ett brev till Gösta Bohman och framförde mina synpunkter om detta och hur medlemsdemokratin skulle kunna ökas i Moderaterna. Jag tog exempel från min egen konsultverksamhet i företaget EBC som står för Efficient Business Communication, där jag arbetade med stor framgång arbetade med kund- och medlemsdialoger. Mitt förslag var att Moderaterna skulle bygga en medlemsdialog på den framväxande trenden, individens växande betydelse. Jag fick svar från Gösta Bohman, där han skrev ”att om något av mina idéer skulle tillämpas inom politiken, skulle det vara en fara för svenskt politiskt liv”.

Först blev jag förbannad. Men efter att ha sovit på saken svarade jag, att jag nu förstått att vi uppenbarligen arbetade för två skilda saker. Han arbetade för svenskt politiskt liv, men att jag hade jag gått med i politiken för att arbeta för Sverige.

Mitt alter ego går med i Moderaterna
Efter valet av Carl Bildt till partiordförande fick vi medlemmar en pamflett från Moderaterna i Stockholm med information om den nye partiledaren, som vi ombads dela ut i brevlådorna. Jag tyckte pamfletten var urusel, eftersom den saknade varje tillstymmelse till medlemsdialog och bara talade om vad ledningen ansåg att medlemmarna skulle tycka om valet av Carl Bildt.

Med pamfletterna följde ett brev undertecknat av Sture Palmgren, moderat finansborgarråd i Stockholm. Han avslutade sitt brev till oss partikamrater med, ”att ville vi ha fler exemplar av pamfletten kunde vi vända oss till honom”. Jag skrev då till Palmgren och frågade om det var till honom vi skulle vända oss också om vi ville ha färre sådana här pamfletter. Jag motiverade utförligt varför jag tycket pamfletten var dålig. Jag fick trots påminnelse aldrig något svar på mitt personliga brev med vad jag ansåg vara viktig konstruktiv kritik om tillståndet i partiet och det enorma avståndet mellan ledning och fotfolk.

Det var då jag kom på idén att låta mitt alter ego, som heter Eric B. Carlsson med företaget EBC, alltså hans initialer och händelsevis också desamma som för mitt eget verkliga företag Efficient Business Communication. Eric skrev ett insmickrande brev till Sture Palmgren, där han berättade att han kommit tillbaka till Sverige efter en tids utlandsarbete och fått den trevliga Moderatpamfletten i brevlådan. Och nu ville han gå med i partiet och skickade med årsavgiften i kuvertet.

Jag fick inget svar från Palmgren trots påminnelse. Men mitt alter ego Eric B. Carlsson fick svar direkt med vändande post. Sture Palmgren skrev hur glad han hade blivit efter att ha fått Erics brev.

Jag visste från min professionella verksamhet med kund- och medlemsvård att man givetvis ska ta hand om nöjda medlemmar. Men minst lika viktigt är det att hantera de missnöjda. Missnöjda medlemmar talar nämligen med tre gånger fler än vad de nöjda gör.  Jag började testa Moderaterna medlemsvård och skrev konstruktivt kritiska brev till olika personer i partiet. Parallellt skrev Eric B. Carlsson sina trevliga insmickrande brev utan någon som helst konkret innehåll till samma personer. Jag fick nästan aldrig några svar. Eric fick alltid svar. Jag samlade breven i pärmar under ett par år. Jag avslutade min kampanj med att välja ut ett antal ledande personer inom partiet, som jag skickade ett frågebrev om Moderaternas politik till. Jag bad var och en av dem att svara.

Då fick jag svar – från en av dem nämligen partisekreteraren Per Unckel. I ett parti som ideologiskt säger sig måna om individens frihet, väljer man att låta en person svara för alla befattningshavares räkning. Jag hade då samlat tillräckligt med material och ordnade ett möte med Per Unckel, där jag presenterade hela i mitt tycke viktiga material. Min avsikt var inte att skada partiet utan att som lojal medlem lyfta en allvarlig fråga.

Jag blev djupt besviken. Per Unckel visade inget som helst intresse för hur litet medlemsinflytandet i partiet i praktiken var.

Som resultat blev Moderaterna den gången av med två medlemsavgifter – min och mitt alter ego Eric B. Carlssons. Och min teori stämde. Den nöjde Eric B. har aldrig lovprisat Moderaterna sedan dess, medan jag ofta har sett anledning att kritisera Moderaterna för bristande empati och brist på förståelse för medlemsdialogens betydelse.

Därför är jag också helt klar över att Moderaternas tidigare framgångar under Reinfeldt inte var ideologiskt grundad utan bara skickligt konstruerad. Och därför blir fallet desto större när lögnen avslöjas. Moderaternas kris är inte ideologisk. Problemet är och har länge varit partikulturen.

Lars-Olof (LO) Landin
Ordförande i Kreaprenör® – en kunskapsallians för nytänkande
www.creapreneur.se