Den arabiska våren

Den s.k. arabiska våren kom lite som beställning för USA:s planerade nedmontering av sju stater i Mellanöstern och norra Afrika. Oroligheterna började den 17 december 2010 i Tunisien då den arbetslöse akademikern Mohammed Bouazizi i protest mot sina levnadsvillkor, tände eld på sig själv efter att polis beslagtagit hans grönsaksvagn. Detta blev starten på ett uppror som spred sig från staden Sidi Bouzid till Tunis och andra delar av landet. Oroligheterna som följde på upploppen skördade hundratals offer.

Den tunisiska revolutionen, också kallad jasminrevolutionen, ledde till att president Zine El Abidine Ben Ali avgick och flydde till Saudiarabien. Upproret hade ekonomiska och sociala orsaker med hög arbetslöshet, särskilt bland de unga. Demokratin i Tunisien tog ett steg framåt.

Demonstrationer och uppror spred sig med eller utan utländsk inblandning till ett knappt tjugotal länder i regionen. Orsakerna till upproren varierade från land till land beroende på olika historiska förutsättningar. De flesta av ländernas regeringar uppfattades som korrupta och auktoritära.

 

Egypten

I Egypten började upproret den 25 januari 2011 med protester mot president Hosni Mubarak som varit vid makten sedan 1981. Demonstranterna marscherade till det kända Tahrirtorget och slog läger. Inspirerade av upproret i Tunisien organiserades gatudemonstrationer och protester i januari och februari.

President Mubarak tvingades avgå den 11 februari 2011 och högsta militärledningen tog över styret och utlovade fria val. I valet den 28 november till Egyptiska parlamentets underhus blev den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet med gamla band till CIA vinnare. Presidentvalet 2012 vanns av Muhammad Mursi som tillträdde som president den 30 juni 2012. Hans regering innehöll några ministrar från muslimska brödraskapet.

Efter protester mot Mursis försök till grundlagsändring avsattes han av militären den 3 juli 2013. Ledningen togs över av de väpnade styrkornas högsta råd och dess ordförande Abdul Fatah al-Sisi. Ett stort antal medlemmar av muslimska brödraskapet dömdes till avrättning eller livstids straff. Efter att han vunnit ett nytt presidentval den 28 maj 2014 tillträdde Abdul Fatah al-Sisi som president.

 

Libyen

Libyen stod på listan över de länder vars regimer USA beslutat sig att ta bort. USA hade tidigare betraktat diktatorn Muammar al-Gaddafis regim som styrt Libyen sedan 1969 som en modell och viktig allierad. USA:s plötsligt ändrade inställning hängde sannolikt samman med Gadhafis nya plan att sluta sälja sin olja för dollar och istället kräva betalt i en valuta garanterad i guld. Ett allvarligt hot mot dollarns stabilitet och USA:s intressen.

CIA fanns redan med sina agenter i landet 2011 och hjälpte av allt att döma till att iscensätta det uppror som utbröt den 16 februari 2011. Det började i östra delen av landet i den näst största staden Benghazi och spred sig snabbt. I likhet med grannländerna krävde upprorsmakarna bättre levnadsvillkor och mer frihet samt uttryckte sitt missnöje med den auktoritära regimen. Gadhafi slog ned upproret med inbördeskrig som följd.

Kriget pågick i ett halvår med omfattande strider om flera centrala städer för att till slut nå huvudstaden Tripoli. FN fattade beslut om en flygförbudszon under förevändningen att skydda civilbefolkningen från folkmord. Den bakomliggande planen var givetvis att förhindra regimens försvar mot rebellerna. En koalition med NATO som huvudansvarig upprätthöll flygförbudszonen och kunde i den rollen attackera regimens trupper. Sverige deltog av någon anledning i denna verksamhet med spaningsflygningar.

Gaddafi dödades den 20 oktober 2011 och tre dagar senare kunde det s.k. Nationella övergångsrådet förklara landet befriat. Det styrande rådet föll dock snart sönder och 2014 utbröt ett nytt fullskaligt inbördeskrig mellan två rivaliserande regeringar och olika rebellgrupper.

Det nu dysfunktionella landet slits sönder av interna konflikter mellan olika rivaliserade rebellgrupper och en näst intill obefintlig statsmakt. Ett resultat har varit en okontrollerad ström av migranter från Libyens kust över Medelhavet till EU. Detta har liksom flyktingströmmen från Irak bidragit till den ökande destabiliseringen av många EU-länder.

 

Jemen

Den 27 januari 2011 började den arabiska vårens demonstrationer på gatorna i Jemens huvudstad Sanaa med krav på president Ali Abdullah Salehs avgång. Saleh kungjorde att han inte tänkte ställa upp i nästa val 2013. Demonstrationerna fortsatte dock och efter en månads protester öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna och undantagstillstånd utlystes.

Jemens vicepresident Abd Rabu Mansur Hadi valdes till president och ersatte Ali Abdullah Saleh den 25 februari 2012. Hadi ärvde en rad problem från attacker av al-Qaeda och den separatiska Houthi-rörelsen till många officerare med fortsatta lojaliteter till den gamla presidenten Saleh. Motsättningarna underblåstes av korruption, arbetslöshet och brist på livsmedel.

Houthi-rörelsen som länge gjort uppror mot centralregeringen har sina rötter i landets shiamuslimska minoritet. De har stöd från Iran. De lyckades utnyttja Hadis svaga ställning och ta kontroll över de nordliga provinserna. Missnöjet med det tidigare maktskiftet bland vanliga Jemeniter, inklusive sunnis, ledde till att Houthi kunde bredda sitt stöd och i september intog de huvudstaden Sanaa och placerade presidenten och regeringen i husarest 2014. Hadi lyckades fly landet i mars 2015.

Oroade över ett Iranskt inflytande på den arabiska halvöns sydspets samlade Saudiarabien en koalition av sunniarabiska stater och USA, Storbritannien och Frankrika och inledde en militär kampanj för att återsätta Hadi till makten. Det ganska dolda jemenitiska kriget bröt ut med hänsynslösa bombningar från främst Saudiarabiens sida.

IS har tagit tillfället i akt och blandat sig i kriget.

Kriget har skapat en omfattande nöd med ytterst osäker livsmedelsförsörjning, förstörda sanitär infrastruktur med 600.000 kolerasmittade, 2 miljoner interna flyktingar och 180.000 flyktingar som lämnat landet. Jemen är en humanitär katastrof med 70% av den 27 miljoner stora befolkningen i akut behov av hjälp.

Kriget verkar ha utvecklats till ett proxykrig mellan Iran och Saudiarabien – mellan shia och sunni – även om Iran förnekar inblandning. Kontrollen över Bab al-Mandab passagen som förenar Röda Havet och Adenbukten genom vilken mycket av världens oljefrakter passerar, ger Jemen en betydande strategisk position.

 

Övriga länder

Den arabiska våren drabbade även en lång rad av övriga länder i regionen där oroligheterna i oljestaten Bahrains huvudstad Manama var de allvarligaste.

Även i Libanon, Jordanien, Saudiarabien, Iran, Irak, Oman och Sudan förekom mindre proteströrelser som följt liknande mönster. I flera av länderna ledde oroligheterna till vissa politiska förändringar för att gå de protesterande tillmötes.

Syrien som stod på listan över de länder där USA planerade regimskiften kom även att drabbas av demonstrationer och uppror, de senare sannolikt i flera fall iscensatta av yttre krafter.

Fortsättning följer

Lars Bern